”Du vet, har man varit med i Sällskapet kan man inte lämna” – INTERVJU med albumaktuella Sällskapet – om nya plattan, musicerandet, synestesi, och nya och gamla medlemmar.

När jag startade den här sidan hade jag ett fåtal delmål. Att intervjua Sällskapet var ett brännande sådant. Sedan deras första singel släpptes, i början av 2007, har jag snackat hål i huvudet på vänner, flickvänner, syskon, läsare (inte minst) om briljansen med det här perverst underskattade bandet. Hopplöst nördig och nördigt hopplös har jag hasplat ur mig salvor om Europa, svartvit Ruhr-blues och hamnkranar och bara hoppats att någon ska fatta grejen. Kannst du verstehen?!

Att få en inblick i hur medlemmarna i detta band resonerar kring sin musik har med andra ord länge funnits med på önskelistan, och nu kan det bockas av. Jag vill rikta ett monumentalt och från hjärtats botten levererat danke till Pelle Ossler. Till Niklas Hellberg. Och till Andrea Schroeder. För generositeten, för intervjun, och inte minst för allt annat.

***

Sällskapet är aktuella med sitt tredje album, Disparition, utgivet 16/3 på BMG. Jag tog kontakt med dem och ställde frågor om bland annat skivan, Sällskapets vision och gamla och nya medlemmar. Här är resultatet.

Hur såg skapandeprocessen ut den här gången? Hur och när började arbetet med skivan och hur utvecklades det?

Det fanns en del idéer kvar sedan tidigare plattor som vi inte hunnit med att ta vara på. Samt att det fanns en hel del nya idéer som vi samlat på oss mellan plattorna. Tanken var att ta ett steg till mot ett ännu mer europeiskt sound.  Ytterligare en förlängning på tidigare plattor. Mycket har arbetats på separat, men vi har också setts och tagit varje fas vidare.

– Och hur ser skapandeprocessen ut rent generellt för Sällskapet? Ses ni och “jammar” eller sitter ni var och en för sig och sedan skickar grejer till varandra?
Vi brukar träffas och skapa en känsla och en ljudbild som vi sedan arbetar vidare med till färdiga låtar.
Ordet “disparition” tycks vara ett franskt ord för “försvinnande”. Berätta lite om vad titeln betyder för plattan?

Det har samma betydelse som det engelska “void” och nån bra svensk översättning av ordet finns inte. Vi snubblade över ordet när vi letade en titel till en av låtarna och tycker att det är väldigt fint, också grafiskt. Det skulle kunna vara ett svenskt uttryck och borde bli det eftersom betydelsen av ordet faktiskt saknas i svenskan. Sen var det en märklig slump (eller inte?) att Andrea (Schroeder, sångerska på albumet. red.anm.) döpte sin senaste platta till just Void, hon hade då inte börjat spela in med oss och visste inget om våra planer på titel.

Med den här plattan känns det som att ni närmat er ett mer låtbaserat sound än tidigare, med mindre fokus på rena atmosfärer och ambientstycken. Var det ett medvetet val?
Föll sig naturligt att det blev så den här gången. Fanns en tidig tanke på att försöka göra lite mer tydliga melodier, fast kanske inte heller med helt vanliga låt-arr. Men då det passade perfekt med Andreas sång på det ljudlandskap som fanns så blev strukturen som den blev.

 

Ljudbilden på albumet är verkligen massiv, och med grym dynamik vad gäller mix och produktion. Vad har ni använt för utrustning när ni spelat på skivan och var någonstans har ni spelat in?

Niklas Hellberg: Vi har använt det som jag brukar använda. Inga märkliga grejer. En bra mick och ett bra ljudkort. Kan gärna rada upp vilka prylar det är men det blir väldigt tekniskt känns det som i detta sammanhang. Den är inspelad i studio Nutopia, och delar av sången i Hansa Tonstudion i Berlin. Sen är den ju mixad av maestro Ilbert.

 

Hur ser den röda tråden ut mellan dessa tre Sällskapet-album?

Hellberg: Tåg, Hamnstäder, Berlin. Svart-vitt, noir, Europa, kantigt. Jag tycker man känner igen känslan trots att plattorna i sak är relativt olika.

Ossler: Den röda tråden är väl att vi försöker sätta ljud till ett Europa som vi uppfattar det.

 

För den som inte är så haj på tyska, kan ni säga något om texterna (även om det förstås är Andrea som skrivit dem)?

Bara Andrea kan svara på det. Enligt henne har hon låtit sig inspireras av musiken som vi skickade, vi gjorde instrumentala spår och Andrea lyssnade och satte ord till det hon kände när hon lyssnade. Tanken var 2-3 låtar med henne men det blev åtta…

Frågan om tid är ett tema hon använder vilket passar oss bra eftersom vi ju kommit på att den egentligen inte existerar.
Andrea Schroeder: I found oceans and cities in the music – in a time that is lost, a time that stands still and moves fast and decays. Memories appear, all is in repetition, it already happened or will happen someday. A travel through time – disparition.

 

Vad lyssnade ni på när ni jobbade med skivan?

Vi såg på film.

-Vilka filmer var detta?

Ossler: Jag minns inte så noga, men Stalker såg vi.

 

Sällskapets visuella estetik har alltid varit särpräglad och slående, precis som Osslers. Så även fallet med den här skivan, med dess omslag och fantastiskt fina merchandise. Kan ni berätta lite om Sällskapets visuella uttryck?

Ossler: Jag hade från början en dröm om en tydlig och genomgående visuell stil i Sällskapet och tyckte att vi borde ha en fjärde medlem som bara sysslade med bild. Nu blev det inte så och då får vi skapa det själva. En sorts postfuturistisk stil, precis som musiken. Är själv löjligt förtjust i artister eller band som har en tydlig estetisk linje. Ytterst sällsynt är det.

 

Många fans (inkl undertecknad) fick lite magknip när det blev känt att Thåström inte längre var en del av Sällskapet. När blev det klart att han inte skulle vara med? Och vilken var anledningen bakom?
Det är inte så drastiskt som det låter och är något som sakta bara blev. Varför svarar såklart Thåström själv bäst på, men det handlar väldigt mycket om att kunna fokusera på en sak och att ha tid till det.
Hur kändes det att han lämnade?
Vi hade diskuterat att använda andra europeiska vokalister redan på Nowy Port-plattan. Nu blev det en realitet på ett naturligt sätt. Thåström har också varit delaktig och är även delkompositör till några av låtarna. Så ja, att Thåström inte är med som fast del i projektet Sällskapet är såklart supertråkigt. Men han är en livstidsmedlem i Sällskapet ändå.  Du vet, har man varit med i Sällskapet så kan man inte lämna.
Var det alltid självklart att fortsätta utan honom?

Nej. Hade inte han sagt ok till det så hade det inte blivit någon fortsättning. Det var ju han som bildade bandet en gång.

 

Var det givet att Andrea skulle sjunga på skivan, eller fanns det något annat upplägg?
Fanns som sagt redan på förra plattan tankar om europeiska sångerskor. Så även på denna. Initialt var nog tanken att vi skulle ha flera. Men det skulle blivit för splittrat i sin upplevelse. Så det blev fokus på det tyska ljudlandskapet och Andrea.
Vi spånade många idéer i inledningsskedet, under tiden som vi byggde låtar instrumentalt. En idé var ingen sång alls, en annan var att använda olika sångare på olika europeiska språk (utom engelska, svenska eller holländska) och den första och oundvikliga var ju tyskan…och Andrea.

Du, Pelle, jobbade ju med Andrea på hennes senaste soloalbum, som Rockis (Ivarsson, basist och producent hos bl.a. Thåström och solo-Ossler. red.anm.) producerade. Var det så ni för första gången kom i kontakt med henne? I vilket skede av arbetet med skivan var detta?

Ossler: Andreas partner Jesper Lehmkuhl, som också skriver mycket av Andreas musik, tog kontakt för många år sen via Facebook. Han var intresserad av vad vi höll på med och verkar själv i nån sorts eurobluesvärld. Jag träffade dom båda när jag spelade i Berlin med Høyem (Sivert Høyem, norsk sångare/låtskrivare, som Ossler turnerade med 2014. red.anm.), och vi bestämde oss för att göra nåt tillsammans. Så blev det att jag spelar på Andreas platta och hon sjunger på Sällskapet.

 

Andrea kommer utifrån till ett ganska slutet sällskap (ni har ju känt och jobbat ihop med varandra i närapå decennier). På vilket sätt har hon påverkat ert uttryck och er dynamik?

Inte alls. Hon har skapat texterna utifrån färdiga ljudlandskap, låtar och melodier.

Vi har ju bjudit in gäster från första början. Nino Ramsby på första, Bruno K Öijer och Anna von Hausswolff på Nowy Port, så situationen är bekant. Skillnaden är att Andrea sjunger på nästan hela plattan, det var aldrig meningen, men hennes djupa röst och inte minst språket placerade vårt material i helt rätt sammanhang.

 

Kan ni berätta om hur bandet bildades?

Niklas Hellberg: Det var Thåström som frågade mig en sen natt i Köpenhamn om vi inte skulle ta och bilda ett syntband. Sen är det ju självklart att ett syntband behöver en gitarrist och då var ju Ossler självskriven.

 

Hur har Sällskapet, som band/projekt/vision, utvecklats genom åren? Hur har era ambitioner ändrats?
Ambitionen är samma som från första början. Att med ljud visualisera atmosfärer och resor.

 

Vem är “ledaren” i bandet? Har ni olika roller?

Nån ledare har vi inte, det är slutresultatet som bestämmer och starkast argument vinner. Men Hellberg är kanske mest drivande. Men alla beslut tas gemensamt, vilket blir enklare ju färre man är, såklart.

 

Er musik är fruktansvärt bra på att frammana rent synestetiska upplevelser – man ser ödsliga bangårdar och hamnområden framför sig när man lyssnar på er musik, man känner lukten av bränd diesel, våt asfalt, hör sprakande tågledningar – vad upplever ni själva av er musik och vilka upplevelser vill ni ge lyssnaren?

Superbra att du känner så. Det är hela ambitionen. Att ge lyssnaren en inre bild. Att det inte bara passerar. Vad som faktiskt visualiseras är ju högst personligt.

 

Hittills har Sällskapet aldrig spelat live. Kan det komma att ändras?

Det får framtiden utvisa. Kanske vore något att göra något live. Faktum är att vi spelade live utan publik när vi gjorde lite film kring några av låtarna.

***

Disparition finns ute nu via BMG, på vinyl, cd och digitalt.