Etikett: keeley forsyth

482 MHz:s adventskalender: Lucka 18

EP-formatet är ett format jag är kluven till. Numera, ska jag säga. För det fanns en tid då jag verkligen kunde uppskatta EP:n. Tiden då EP:n fungerade som ett komplement till ett album, eller som något ett band eller en artist släppte mellan album. Idag går det inflation i EP:s och vissa band och artister släpper bara EP:s. Jag gissar att det går hand i hand med våra sönderscrollade, informationsbesatta hjärnor, ständigt hungrande efter något nytt. Färre och färre band och artister klarar av att färdigställa hela album och fler och fler lyssnare får allt sämre koncentrationsförmåga – och då passar ju EP:n perfekt. Men man ska ju som bekant inte måla fan på väggen, och detta är bara en teori, utfärdad av en sur traditionalist, och alldeles oavsett görs det ju även idag riktigt starka EP:s. Nedan följer fem exempel på detta. Varsågoda. Årets fem bästa EP:s.

5. Beverly Kills – Elegance in a State of Crisis

– Postpunk med utsökt popkänsla – och makalösa gitarrer.

4. Harriet Nauer – Human

– Efter sex års tystnad kom Harriet Nauer tillbaka med en modig EP – en EP där Harriet inte skydde att stå naken inför mörkret. Human är kärv, avskalad och väldigt personlig, men det har inte stoppat Harriet från att skörda publika framgångar – välförtjänt.

3. Keeley Forsyth – Photograph

– Debutalbumet Debris från i våras var väldigt bra, men med EP:n Photograph, släppt i november, växlade Forsyth upp. Soundet blev än mer eteriskt, än mer suggestivt och betydligt mer elektroniskt. Låtarna kröp ännu djupare in under huden och Forsyth etablerade sig som ett svårdefinierat väsen att räkna med.

2. Isolated Youth – Iris

– Stockholmsslynglarna i Isolated Youth gör en postpunk som känns lika klassisk som originell. Ena stunden hörs ekon från giganter som Joy Division och The Chameleons, andra stunder sugs man in i drömvärldar där Sigur Ros härskar. När dessa uttryck blandas får vi något oerhört vackert. Då får vi Iris, som utan tvekan är det bästa som Isolated Youth har släppt.

1. Orochen – Thylacine

– Efter några år i gejmet hittade Orochen med andra EP:n, släppt i september, helt rätt. Thylacine är en mullrande, sotig kompott där PLP möter Have a Nice Life och mid era-Swans. Det är en synnerligen genomarbetad och intelligent platta, med rejäl tyngd i både text och sound. Får de bara lite tid kan Orochen få ihop ett riktigt starkt album. Det ser jag fram emot.

Recensioner: 2020-11-13

Förra veckan var öken. Fanns inget intressant att skriva om. Lite bättre den här veckan. Ett album, en EP, två singlar. Varsågoda.

Ceremoni – Iris

– Efter två fullängdare (det senaste släppt i fjol) är Stockholms/Malmö-bandet Ceremoni tillbaka. Likt föregående släpp är musiken på Iris förankrad i ett dunkelt pojkrum där husgudarna heter The Cure, New Order (vars debutsingel jag gissar att bandet tagit sitt namn från) och framförallt kent. Eskilstunabandet är så fastetsade i Ceremonis DNA att det blir en last snarare än en tillgång. De förvisso mycket snygga gitarrerna ekar mer än lovligt Sami Sirviö, medan den kanske inte helt genuint lidelsefulla sången, sångmelodierna och de stundom ansträngda och av liknelser nedtyngda texterna fullkomligen skriker Jocke Berg. Berörd blir jag endast av låten ”Skriet”, vars text om utanförskap och hemstadsångest framförs med vad jag tolkar som uppriktig smärta.

Till nästa gång hade jag gärna sett att Ceremoni breddar sig och letar nya influenser – för skriva låtar kan de ju.

Iris är ute nu via Svart Kaffe Records.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Skriet”

Om ni gillar detta: kent – Isola

Molchat Doma – Monument

– Jag blev verkligen knockad av det belarusiska postpunkbandet Molchat Doma när jag upptäckte dem för två år sedan. Nu är de tillbaka med sitt tredje album. Och vad har hänt sedan sist? Well, inte mycket. Vad som en gång var fräscht och nytt känns nu gjort. Missförstå mig inte, Molchat Doma är jättebra på det de gör, men sedan de signades av den annars så fantastiska labeln Sacred Bones känns de farligt nära ett konceptband, hårt hållna av gnidna skivbolagsbossar som vädrar kitsch-value. Jag tvivlar på att de hade fått lov att utvecklas ens om de ville. Istället får vi ännu en platta som låter som de andra. Vi snackar alltså alltjämt stram, rigid postpunk i mid/upp-tempo, intimt förbunden med det tidiga 80-talet samt texter sjungna på ryska och med burkigt inspelad sång. Det är bra, men jag blir rastlös. Bränner till gör det endast på makalösa ”Udalil Tvoy Nomer”. Där visar bandet upp sig från sin mest atmosfäriska och melodiösa sida, och visar samtidigt att de ju faktiskt har fler nyanser och lager än man kan tro. Mer av den varan till nästa platta och det kan bli riktigt bra.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Udalil Tvoy Nomer”

Om ni gillar detta: Lyssna på Molchat Domas två första plattor

Keeley Forsyth – ”Glass” (singel)

– Brittiska Keeley Forsyth har med Debris från i våras redan släppt ett av årets bästa album. Nu är hon tillbaka med första singeln från en kommande EP, och fan om detta inte är hennes bästa låt hittills. Mer elektronisk än Debris, men med samma knäckande ödslighet, och samma märkliga, men fängslande, lyrik.

Corduroy – ”Blomster” (tvåspårssingel)

– Min älskade morfar kom från Norrköping, och det gör även bandet Corduroy, som för en månad sedan debuterade med den lysande tvåspårssingeln ”Blomster”. Corduroy gör drömsk, atmosfärisk shoegaze på svenska, och de gör det med ofelbar känsla för hur denna fina genre ska förvaltas. I låtarna ”Blomster” och ”Blasé” ryms både ett bottenlöst vemod och en stark längtan efter något större. Fortsätter de såhär kommer de nå det där stora snarare än de tror. Detta är en av årets bästa svenska debutsinglar. Ute nu via Luxurious Indie.

Tre recensioner, 2020-03-07

 

Tre obskyra plattor ytterst få har hört talas om – men desto viktigare att lyfta fram dem. Eller hur? Varsågoda.

 

Micke Herrström Skelett – Vädret

– Micke Herrström är en av de producenter i Sverige med tyngst CV. Thåström-klassikern Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal? Herrström bakom spakarna. Osslers mäktiga trippel Krank, Ett brus och Stas? Samma sak där. Vidare kan även Fatboy, Ane Brun, Moneybrother och Kristofer Åström nämnas. Herrström är med andra ord en jävel på ljud. På detta hans fjärde soloalbum (men första under namnet Micke Herrström Skelett) är det tydligt att förmågan alltjämt hänger i.

Han har skrotat gitarrer och livetrummor och istället gått all in på tät, sluten elektronik. Soundet är ofta minimalistiskt och klaustrofobiskt, och bäst blir det på öppnaren och tillika titelspåret och efterföljande light-bodyn ”OCD”. En annan höjdpunkt är den schizofrena stalkerpärlan ”Isabel” (som också bjuder på en återanvändning av Billy Idols odödliga ”White Wedding”-riff). Där luckras också soundet upp en aning. Textmässigt rör sig Herrström kring sjukdom, död och samhällelig och personlig kollaps – men inte utan galghumor och glimt i ögat. Herrström bjuder också på en cover på/fri tolkning av The Cures ”A Forest”, som fått namnet ”In i en skog”. Musikaliskt är den snygg och lyckad, textmässigt klart godkänd, men samtidigt är jag betydligt mer intresserad av Herrströms egna kompositioner.

Skivan är knappt en halvtimme lång, men ändå känner jag att det skulle sitta fint med lite mer dynamik. Låtarna varierar i kvalitet, men inte så mycket vad gäller ton och sound. Till nästa gång vill jag ha mer av den varan, för på det hela taget är detta ett mycket spännande projekt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”OCD”

Om ni gillar detta: Abu Nein – I Will Rise EP

 

Keely Forsyth – Debris

– Den engelska skådespelerskan Keely Forsyth har släppt årets hittills bästa debut. Debris är sentida Scott Walker när han var som mest avskalad (Rosary, A Lover Loves, Blanket Roll Blues). Debris är Nico och hennes kolsvarta sorgesånger och Dead Can Dance kompade endast av ett fåtal akustiska instrument. Debris är ensamma tankar omslutna av ett vindpinat och kärvt nordengelskt klimat (Forsyth är född i Oldham, bosatt i Harrogate). Debris är också ett sätt att handskas med den särdeles svåra depression som Forsyth drabbades av 2017 – en depression som tog sig extrema fysiska uttryck och till och med gjorde henne förlamad i tungan. Musiken blev en väg ut ur detta. Akustisk gitarr, stråkar, här och var ett piano (elektronik finns med bara i undantagsfall), ramar in denna utsökta, mörka, samling avantgardistiska sånger – musikstycken som tillsammans verkar renande, som katarsis, och håller en i handen genom skuggorna.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”It’s Raining”

Om ni gillar detta: Nico – The Marble Index

 

Deerest – Cochlea

– På västgötska Deerests (Linnea Talps) debutalbum samsas drone med mörk pop. Gitarrer med orglar. Tomrum med ljud som verkligen tar plats. Det är en imponerande debut, som starkt minner om Anna Von Hausswolff och vars stämning tränger sig in under huden på en – vare sig man vill det eller ej. Och precis som på ovan nämnda Keely Forsyths debut är stämningslandskapet på Cochlea vindpinat och rått. Molnen hänger lågt, existensen på en skör tråd. Sångerna är mäktiga och något att hålla fast i när det viner som värst omkring en. Vad som mer är mäktigt är Linneas röst. Hon är på god väg att sälla sig till vokala urkrafter som Nicole Sabouné och redan nämnda Von Hausswolff. Ingen dålig bedrift efter blott ett album.

Cochlea är alltså hennes första platta, men jag hoppas på fler och det snart. Detta är en karriär jag ser fram emot att följa.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Deep Down/Soft Mind”

Om ni gillar detta: Anna Von Hausswolff – Dead Magic