När Kjellvandertonbruket, Christian Kjellvanders och Tonbrukets fenomenala sidoprojekt, släppte sitt närapå perfekta debutalbum Doom Country i början 2020 var världen precis på väg in i pandemiläge. När världen slöt sig och domedagen hotade mer än vanligt var den plattans film noir-berättelser och Pelle Ossler-möter-Songs: Ohia-och-Bohren und der Club of Gore-ljudbilder, precis exakt vad åtminstone den här skribenten behövde. Nu skriver vi mars 2023. Världen har öppnat upp igen, men hotet om domedagen klingar lika klart nu som för tre år sedan. Likaså Kjellvandertonbrukets utsökta fingertoppskänsla för ett mörker som är lika lerigt som betonggrått och neonupplyst. Och de är lika efterlängtade nu som då.
Fossils öppnar med singeln ”September Weather”, som jag i januari recenserade och i recensionen beskrev hur Christian Kjellvander ”croonar fram sina existentiellt färgade minnesfragment från barndomen med precis den pondus som anstår en glesbygdsnoirens Frank Sinatra.” Låten är klassisk Kjellvandertonbruket (om man nu kan tala om något sådant efter bara två skivor). Följande spår, ”Yellow Painted Feather Tip”, är mer uppluckrad och luftig och påminner mer om Kjellvanders sentida soloalster. Det är en utmärkt låt och en suggestiv och sensuell skildring av kärlek och intimitet. Instrumentala ”Hans” låter som om Einstürzende Neubauten anno Kollaps låtit sig inspireras av svensk skog och folktro och får mig att önska ett helt album i samma stil. När jag sedan vänder på vinylen tappar plattan lite känsla. ”The Last Thing (Thief)” är förvisso läckert kaotisk, men utan att kännas genuint drabbande. Jag tänker på syskonspår på Doom Country, som till exempel delar av det 20 minuter långa mästerverket och eposet ”Normal Behavior in a Cutting Garden” (som på Spotify tyvärr är uppstyckat i tre delar och därför inte länkad här), och känner att Kjellvandertonbruket här missat en chans till en, åminstone andlig, uppföljare. Men allt är förlåtet när sistaspåret ”Seahorse Inn” vecklas ut. Detta är plattans största stund och återigen tar croonern Christian Kjellvander plats, sjungandes om eskapism och en kärlek större än allt, på ett hotell i närheten av Manhattan Beach, Los Angeles (gissar jag att det rör sig om), medan bandet skapar en ljudvärld som är både skimrande romantisk som den är kompakt och suggestiv. En perfekt sammanfattning av det som är Kjellvandertonbruket.
På det hela taget är detta alltså ett storartat album, av några av landets största musiker och historieberättare, om än inte på riktigt samma höga nivåer som föregångaren.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Seahorse Inn”
Om ni gillar detta: Kjellvandertonbruket – Doom Country, Ossler – Regn av glas
482 MHz 