482 MHz:s adventskalender: Lucka 1

Dags för något helt nytt på 482 MHz – dags för adventskalender! Varje dag fram till 24 december kommer jag att publicera ett nytt inlägg med en särskild inriktning. Kan vara en artist, en låt, ett album, en genre, en spellista eller något helt annat. Till lucka 1 går jag ut hårt. Varsågoda.

December är årets mörkaste månad. Det kan man inte göra något åt. Så istället för att trotsigt och fåfängt sparka och skrika kan man lika gärna omfamna denna mörka tid. Nedan följer en spellista med elva låtar som definitivt inte gör annat.

Bäst just nu: oktober 2020


Vilket bräde, denna gång. Jakob Hellman är tillbaka, liksom. Jösses. Varsågoda.


Jakob HellmanJag kan inte säga hej då till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför (tvåspårssingel)

– När jag som hungrig 16-17-årig musikälskare, ett par tre år in på det nya milleniet, letade musik att klä mig i snubblade jag snabbt på …och stora havet. Jakob Hellmans debutalbum från 1989 var vid det laget en klassiker sedan länge, och jag själv föll pladask efter knappt en genomlyssning. Jag hade gått från hiphop till punk och hade nu börjat förälska mig i melodiös pop med intelligenta texter. Inte undra på, då, att Hellman slog an hos mig som han gjorde. Att han såg ut som och verkade vara någon som även vi taniga, klumpiga och tafatta kunde relatera till gjorde förstås saken ännu bättre. Men sedan föll han ifrån mig. Han har alltid funnits i mitt bakhuvud, men obegripligt nog inte lyckats hävda sig bakom den obevekliga ström av band, artister, plattor som flödat i mitt huvud sedan dess. Tills idag. Precis som resten av musik-Sverige gladdes jag stort åt nyheten att Hellman, efter år (decennier!) av teasing, nu äntligen är i färd med att släppa ett nytt album. Först ut från plattan Äntligen borta (ute på det heliga rockdatumet 8 januari) är tvåspårssingeln ”Jag kan inte säga hejdå till dig/När jag går in nånstans och känner mig utanför”.

Efter första lyssningen kände jag att allt var förlåtet. 31 år må ha gått (nästan hela mitt liv – hisnande), men detta har varit värt att vänta på. Efter två lyssningar vill jag nästan grina. Alla därefter cementerar att dessa låtar tillhör det bästa som producerats i det här landet de senaste 10, 15 eller 20 åren. I synnerhet pianoballaden ”Jag kan inte säga hejdå till dig”. Rösten känns igen, och är lika perfekt för svensk pop nu som då. Melodin bär samma anletsdrag som de bästa melodierna på …och stora havet, men är mer fårad. Har levt mer. Ångrat mer. Gråtit mer. Det är en förtvivlat vacker låt. ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” är luftig och upptempo i stil med förra plattans mest lättsamma stunder – men mer orkestral. Mer Belle and Sebastian än tidiga Costello. Arvtagerskor som Maggio och Norlin hade tackat högre makter om de själva skrivit den. Texten, sedan, är genial, varm utanförskapslyrik. Titeln håller Morrissey-klass – fast på svenska.

Jag är fantastiskt glad att Jakob Hellman är tillbaka. Av denna singel att döma kan vi kallt räkna med en ny klassiker.


Sole Live Sessions (Youtube)

Sole Gipp Ossler har släppt ett av årets bästa debutalbum. Hade det inte varit för en viss farsot hade vi sannolikt fått se henne spela live runtom i landet. Nu får vi nöja oss med femminutersklipp på Youtube med låtarna ”Care for Me” och ”Är jag människa”. Två livevideos låter inte mycket, tycker ni, men oj vad bra det är.

Precis som på plattan Ett eget rum kompas Sole av några av det här landets allra bästa och mest uttrycksfulla musiker (Pelle Ossler, gitarr, Mikael Nilzén, piano, och Henrik Meierkord, cello), och det gör ju verkligen sitt. Men till syvende och sist är det Sole man sitter och häpnar över. Rösten är kristallklar, och utan tricks eller ansträngning, och utan att någonsin tappa kontroll, sjunger hon skiten ur de flesta av sina svenska artistkollegor. Sånginsatsen på fantastiska ”Care for Me” är lika ren, lika knäckande som regn efter tryckande hetta. Och hon tycks vara som gjord för att stå framför en mikrofon och sjunga sitt liv. Hennes närvaro och utstrålning känns långt bortom hennes 23 år. Man håller andan och tar in varje ord hon sjunger, vill inte missa någonting.

Finns det någon rättvisa i världen får Sole turnera nästa år. Tills vidare njuter vi av dessa videos och hoppas på fler.


Black Wing – ”Bollywood Apologetics

Dan Barrett, mannen bakom Black Wing, hör till vardags hemma i 482 MHz-favoritbandet Have a Nice Life. Där spelar han tung, gitarrbaserad och experimentell rock draperad i svartaste svart. Black Wing anammar samma svärta, men ljudbilden är betydligt mer elektronisk. ”Bollywood Apologetics” är den första singeln från albumet No Moon, som släpps 11/12.


Molchat Doma – ”Discoteque

– Frågan är om belarusierna i Molchat Doma någonsin låtit poppigare än på nya singeln ”Discoteque”. Fatta mig dock rätt. Det är en pop nedsmetad i sovjetiskt kärnavfall, upplyst av kyliga stroboskopljus. Men pop är det. Stram, askregnspop.


Nick Cave – ”Euthanasia

– Skriven under tiden för Skeleton Tree, enligt NME, men aldrig släppt. I somras spelade Cave den under sin livesända onlinespelning Idiot Prayer – Nick Cave Alone at Alexandra Palace, som i november går upp på biograferna och släpps som livealbum. När man lyssnar på låten undrar man snabbt varför den i hela friden inte kom med på vare sig Skeleton Tree eller Ghosteen – två plattor som hade behövt en låt av den här kalibern. För jisses, vad bra den är. Sorgen från de två plattorna är lika påtaglig på ”Euthanasia”, men här skriver han oss inte på näsan. Som den store lyriker vi vet att han är balanserar Cave här perfekt mellan knäckande personlig, drabbande tydlig och djupt poetisk. Till skillnad från Skeleton Tree och i synnerhet Ghosteen blir han här aldrig jolmig, privat eller övertydlig. Det sköra, spartanska pianokompet ramar in låten perfekt – en låt som seglar upp som ännu en kandidat till årets bästa.

Årets 25 bästa album (och EP:s)

2779E800-0F07-4EB4-8D73-808D047E02DF

Vi är äntligen framme vid årets sista summering. Det är dags att komma fram till vilka album som egentligen var bäst. Nytt för i år är att jag tagit mig friheten att även låta några väl valda EP:s vara med. Men innan vi går på listan vill jag nämna några bubblare som av olika skäl hamnar strax utanför topp 25:

Jeremy JayDangerous Boys

Double EchoBurning in Blue

Benjamin TodA Heart of Gold is Hard to Find

Henrik MeierkordSjäl

Better Oblivion Community Centers/t

Vissa av ovanstående kommer sannolikt att avhandlas inom kort, men inte här och inte nu. Nu är det dags för listan. Årets bästa album. Varsågoda!

 

25. American FootballAmerican Football (LP3)

– Den värsta ångesten kommer när man blir vuxen, men så länge man kan göra något vackert av det – som American Football gjort – är det okej.

 

24. Solveig MatthildurConstantly in Love

– Jag tillhör den lilla skara wave- och postpunk-älskare som ännu inte fastnat helt för Kaelan Mikla – men solo-Solveig har jag utan tvekan tagit till mitt hjärta. Lika ödsligt kyligt som KM, men mer dynamiskt.

 

23. The DelinesThe Imperial

– Willy Vlautin är inte bara den intressantaste amerikanska romanförfattaren just nu, han är också hjärna/låtskrivare bakom fina countrysoul-bandet The Delines. De får en att sakna Vlautins gamla band Richmond Fontaine lite mindre, men samtidigt längta efter en ny roman. Oavsett om han skriver romaner eller låtar är han den vassaste skildraren av amerikansk under- och arbetarklass som finns.

 

22. Carla dal FornoLook Up Sharp

– Med nya plattan Look Up Sharp tog dal Forno sin ljusskygga, experimentella musik ett par steg närmare popen. Föregående släpp är starkare, men hon är alltjämt en av de mest spännande, unga alternativa artisterna just nu.

 

21. Stainwasher What Did I See (EP)

– För varje släpp befäster Stainwasher att hon är bäst i Sverige på dream pop. EP:n antyder att hon utan omsvep håller för även det längre formatet. Hoppas 2020 bjuder på album!

 

20. No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me

– c86-skrammel varvat med drömska ljudvärldar, ett bottenlöst vemod och en outsinlig känsla för melodier. Ungefär så kan man beskriva de lysande debutanterna i No Suits in Miami och deras finfina förstlingsverk. Klassisk indiepop för alla hjärtan vars defaultläge alltid står på ”brustet”.

 

19. Chelsea WolfeBirth of Violence

– Mer avskalat än tidigare, men lika drabbande.

 

18. Nick Cave & the Bad SeedsGhosteen

– Cave gör elektroniska, drömska psalmer om frid, saknad och förlust av sin förödande, omstörtande sorg. Onyanserat hajpad i media som ett slags felfritt verk man vördnadsfullt måste gå på tå omkring – men likväl en mäktig platta, trots det.

 

17. Boy HarsherCareful

– Cold Wave-vågens (no pun intended…) coolaste band. Stramt, melodiskt, sexigt.

 

16. NivhekAfter Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House

– Liz Harris lämnar tillfälligt sitt primära projekt Grouper och gör karg, arktisk drone som Nivhek – musik som till och med är lösare i kanterna än fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points.

 

15. Alphaxone Chronosphere

– Iranske ambientmästaren Alphaxone är produktiv, men han gör en sällan besviken. Chronosphere – en djupdykning i massiv, trollbindande space ambient – är inget undantag. Ett av många kvalitetssläpp i år från favoritlabeln Cryo Chamber.

 

14. Premiere Premiere (EP)

– Klassiska skivbolag som Luxury må ha lagt ner och 00-talet är nu jävligt längesedan, men Premiere finns. Premiere tar det bästa från TTA, Radio Dept. och Boat Club, och under loppet av en EP räddar de svensk indie. Hatten av. Hoppas bara att de inte råkar ut för samma öde som nyss nämnda Boat Club och lika fantastiska popbandet Days – att det bara blir en fullkomligen briljant EP och sedan ingenting mer.

 

13. Dødsmaskin Ødelagt

– Perfekt balans mellan dark ambient, kärva dödsindustriella influenser och fina melodier. Inte många klarar den balansen.

 

12. Leonard CohenThanks for the Dance

– Såhär – precis såhär – ska postuma plattor låta. Enda minuset är väl att saknaden väcks till liv igen.

 

11. Rome Le Ceneri di Heliodoro

– Europa har störtat ner i avgrunden och av stoftet har Jerome Reuter skapat ett särdeles vackert album. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan.

 

10. Liam GallagherWhy Me? Why Not.

– Vill man ha rock’n’roll med lika mycket skrev som hjärta är det fortfarande Liam som är the go-to-guy. Solodebuten As You Were var en megasuccé, men i ärlighetens namn inte jättespännande rent musikaliskt, på det hela taget. Uppföljaren Why Me? Why Not. blev en lika stor succé, men är musikaliskt så ofantligt mycket intressantare. Och ambitiösare. Och mer vågad. Och med ett gediget låtmaterial från början till slut. Här blandas lennonismerna ut med fuzz, tung blues och en del pop. Det bästa Gallagher-albumet sedan Dig Out Your Soul (2008).

 

9. Meipr Egalecto

– Med tunga stråkar och lika tung elektronik har Meipr skapat dels ett av årets två bästa dark ambient-plattor och dels ett soundtrack till postapokalypsen som just nu otåligt väntar på att världen ska sluta brinna.

 

8. Lana del ReyNorman Fucking Rockwell!

– Man kan fortfarande slå brett och bli stor stjärna på sina egna villkor och genom att göra bra och personlig musik – fråga bara Lana del Rey.

 

7. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Bruce har haft det litet kämpigt och svajigt i studion under egentligen hela 2000-talet (skivorna har pendlat mellan starka men ojämna och rent ut sagt svaga), men med Western Stars var han äntligen tillbaka i gammal god form. Skivan, som blandar folk och country med solig Laurel Canyon-pop, är hans bästa sedan The Ghost of Tom Joad (1995).

 

6. Hurula Klass

– En modern klassiker redan efter första lyssningen. Hurula har ett hjärta som blöder för alla vi som växte upp faderlösa, mindre bemedlade och med en konstant oro som åt upp varje tyst minut.

 

5. Nicole SabounéCome My Love (EP)

– Efter lysande Miman (2015) var det tyst från Sabouné. Sent i höstas visade hon med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Come My Love är det mest drabbande svenska släppet i år och ett modigt styrkeprov från en artist som bara blir bättre och bättre.

 

4. Shrine Quintessence

– Ingen skapar tyngre, mer utomvärldsliga ljudbilder än Hristo Gospodinov. Ordeal från 2016 är ett av årtiondets bästa album, och Quintessence från i höstas är fanimig inte jättemycket sämre. Fjolårets (besvikelse) Celestial Fire kan man bortse från – det är Quintessence som är Ordeals verkliga uppföljare. Dark ambient lika blytung och andlöst vacker som ett stålskepp mot en mörkgrå himmel.

 

3. Sorry GirlsDeborah

– Kristallklar pop, sårigt vemodiga melodier och ett drömskt 80-tals-skimmer. Jag vet inte när jag senast hörde en lika helgjuten popplatta som denna. Förtjänar all uppmärksamhet, men får dessvärre nästan ingen.

 

2. Have a Nice LifeSea of Worry

– Modern postpunks främsta nihilister var 2019 tillbaka efter ett fem år långt uppehåll. Det har mognats, skaffats barn, men trots det har Dan och Tim inte lyckats skaka av sig fruktan och fasan inför tillvaron. Deras mattsvarta postpunk är fortfarande brusig, distad och mullrig, deras existentiellt förvirrade och förtvivlade texter liknar fortfarande inga andras. HANL kan inte beskyllas för att vara överdrivet produktiva (tre album på elva år har det blivit), men så länge kvalitén är lika skyhög som den hittills varit är det väl okej med mig.

 

1. Mount EerieLost Wisdom pt. 2

– Efter två ohyggligt tunga sorgearbeten var Phil Elverum äntligen tillbaka så som jag vill ha honom. Den senaste tidens trauman (dödsfall och skilsmässor) är allestädes närvarande, men är inte de dominerande temana. Nej, den Phil vi hör på Lost Wisdom pt 2 är i mångt och mycket samma Phil som vi hörde på legendariska album som Wind’s Poem, Sauna och Dawn – en vildmarkens Albert Camus, full av insikt i den moderna människans själ och tankar, alltid redo med några lugnande ord för alla vi som nervöst stapplar genom tillvaron, musikaliskt beväpnad med akustisk och elektrisk ödesmättad folk. Det stod tydligt redan efter första lyssningen att detta var årets bästa platta, och den känslan har inte gett vika.

***

Nu var det slut. Efter att ha dränkt er i listor under en månads tid ska jag nu ta en kort paus för att sedan återvända med ordinarie innehåll efter nyår. Vi hörs då! Gott nytt år!

/N

2010-talets bästa album: lista 4/4

7

Efter fyra veckor är vi äntligen framme vid sista listan och ögonblicket då 2010-talets allra bästa album utses. Som vanligt efter ett projekt av det här slaget är jag nu ganska matt. Jag är nöjd med urvalet, men placeringarna hade kunnat vara bättre. Huvudbry. Skuld. Ånger. Skulle jag nämna några bubblare (och det kan jag ju göra, för det är ju kul) hade det möjligen blivit Skriet – Det beslutande organet, Daniel Norgren – Alabursy, något med Colter Wall (som jag inte för mitt liv kan förstå hölls utanför listan) och någon Algiers-platta. Och kanske några fler. Man kommer alltid på fler. Man glömmer alltid. Men på det hela taget är jag nöjd.

De tre första listorna var som bekant topp-10:or, medan denna alltså är en topp 20. Nog snackat nu. Vi kör. Varsågoda.

 

20. Damon AlbarnEveryday Robots

År: 2014

damon

– Damon blev med solodebuten personligare än han kanske någonsin tidigare varit. Borta var Blurs ironier och Gorillaz serietidnings-image. Kvar fanns ett rejält knippe makalösa och mycket engelska moll-melodier och texter om uppväxten, nutidsångest och relationsproblematik. Ett av Albarns allra bästa album oavsett namn på konvolutet.

 

19. Sällskapet Nowy Port

År: 2013

nowyport

Debuten tillhör en klass för sig, men den vid release extremt emotsedda uppföljaren behöver då rakt inte skämmas för sig. Där tog Thåström, Ossler och Hellberg den skivans formel och gjorde den ännu kyligare, ännu kärvare. Resultatet blev kanske inte lika jämnt eller för mig lika världsomvälvande som på debuten, men en hypnotisk skiva är det likväl, med flera av bandets bästa låtar. Min relation till Sällskapet är både väldokumenterad och passionerad och den här skivan stärkte den relationen.

 

18. David BowieBlackstar

År: 2016

bowiecover

– När David Bowie lämnade oss tidigt i januari 2016 gjorde han det med sitt bästa album sedan Heroes (1977). Vid inspelningen av Blackstar visste Bowie att hans tid var utmätt, men det påverkade inte hans förmåga att för en sista gång återuppfinna sig själv.

 

17. Nick Cave & the Bad SeedsPush the Sky Away

År: 2013

nick

– Caves två senaste album har tokhyllats så till den grad att skugga fallit över den skiva som egentligen, nyktert betraktat, är hans bästa från det gångna årtiondet. Några år efter att Push the Sky Away släppts skulle Caves liv rämna och han, och därmed också hans texter, skulle fjättras av sorg, men här var hans fullkomligt unika sinne ännu fritt. Till luftiga, atmosfäriska arrangemang, med en Warren Ellis i toppform, sjöng han fantastiska, märkliga texter om Robert Johnson, Hannah Montana, musikens kraft, gud, djävulen, dröm och verklighet. Som bara Nick Cave kan.

 

16. Sällskapet – Disparition

År: 2018

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

– Sällskapets tredje och senaste platta saknade de extremt höga topparna som man hittade på Nowy Port, men var en betydligt jämnare, stabilare skiva, med generellt starkare låtmaterial. Nytt för denna gång var att Joakim Thåström inte längre var fast medlem (men han gästade på höjdpunkten ”L’Autostrada”). Nytt var också att den kärva ambientindustrin från de två första skivorna delat sig till ett slags industri-chanson-hybrid. Detta inte minst tack vare berlinskan Andrea Schroeder, som med sin matta, tunga röst sjöng på merparten av skivans låtar – på tyska, dessutom. Den svartvita, europeiska skymningskänslan som mejslats fram sedan debuten var på Disparition alltjämt total. Sällskapet är och förblir bandet för mig.

 

15. Steve Von TillA Life unto Itself

År: 2015

steve

Till vardags sångare och gitarrist i blytunga Neurosis, men som soloartist skruvar han emellertid ner volymen rejält. Då gör han karg, mycket svärtad folkmusik som låter som en råkall novemberdag i skogens djupaste partier. Och han har hållit en fantastiskt hög nivå sedan solodebuten för snart 20 år sedan – detta trots att uttrycket egentligen inte förändrats nämnvärt. 

 

14. Atrium Carceri The Untold

År: 2013

atrium

– Svensken Simon Heath driver inte bara dark ambient-genrens mest tongivande, nu existerande, skivbolag, Cryo Chamber, han gör själv fantastisk musik som Sabled Sun och, framförallt, som Atrium Carceri. The Untold är hans största stund. Utomvärldsliga ljudlandskap, tunga som granitblock, obehagliga fältinspelningar och sjudande elektronik utgör denna skiva, som måste betraktas som ett av de viktigaste Cryo Chamber-släppen.

 

13. Scott Walker & Sunn O)))Soused

År: 2014

scott

– Bortsett från lite filmmusik blev Soused det sista vi skulle få höra från Scott. I mars i år gick han bort, 76 år gammal. Detta unikum och geni, som likt ingen annan i populärmusikens historia gick från skönsjungande flickidol på 60-talet, till ett slags saknad länk mellan Cohen, Brel och Sinatra, för att slutligen, från 1980-talet och fram till sin död, komma till sin fulla rätt som avantgardist. De sista 30 åren gjorde Walker musik som de allra flesta casual-lyssnare skulle betrakta som rent omöjlig, musik som i största möjliga utsträckning avvek från den musik som gjorde honom till flickidol och världsberömd crooner på 60- och 70-talen. Varje skiva han släppte, från 1984 och framåt, var mer svårgenomtränglig än den som kom före. På Soused samarbetade han med doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage gick ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyllde i ljudbilden, som i ”Bull ” och ”Lullaby”, eller var mer framträdande, som i ”Brando” och ”Herod 2014”. I de allra flesta avseenden var Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrog med knivskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tog aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

 

12. Thåström Beväpna dig med vingar

År: 2012

bdmv

– Efter hudnära, avskalade Skebokvarnsv. 209 (2005) och jämförelsevis tyngre men alltjämt lika hudnära Kärlek är för dom (2009), var Thåström i februari 2012 tillbaka. Denna gång var volymen högre, ljudlandskapen dovare, ödsligare, mer svärtade. I mäktig kontrast stod då texterna. På Kärlek är för dom korresponderade musiken med texterna och Thåström var tungsint, märkt av förluster och med det förflutna hack i häl. På Beväpna dig med vingar märktes dock en annan Thåström. En Thåström återförenad med sitt livs kärlek, en Thåström som oblygt hyllade denna kärlek, som blickade framåt, som reste sig ur dyn. Och även en Thåström som för första gången på länge, på lysande Nere på Maskinisten, även tillät sig att släppa det självbiografiska och i stället försvinna in i en suggestiv drömvärld befolkad av idoler som Kurt Tucholsky och Bertil Malmberg.

Den kontrasterande kombinationen av blytung stålmusik och hoppingivande och stärkande texter har i min mening kommit att bli en av Thåströms största styrkor. På Beväpna dig med vingar är detta mycket tydligt, och skulle förfinas ytterligare på kommande album.

 

11. Jacaszek Glimmer

År: 2011

jaca

– Polske ljudkonstnären och ambientmästaren Michal Jacaszek blandar varm akustik med undergångselektronik, och resultatet är allt som oftast lysande. På 2011 års Glimmer är han emellertid på sin absoluta topp. Ett sant mästerverk i gränslandet mellan neo-klassiskt och dark ambient, och den kanske viktigaste skivan för mitt dark ambient-lyssnande – det var den första jag fastnade för.

 

10. Shrine Ordeal: 26.04.86

År: 2016

shrine

– På sin hyllningsskiva till de som drabbades av Tjernobylkatastrofen gav oss bulgariske dark ambient-maestron Hristo Gospodinov skimrande ljudlandskap som trots sin svärta och sin oerhörda, massiva tyngd ändå släppte igenom både ljusglimtar och viss melodisk skönhet. Jag har extremkonsumerat dark ambient-musik under det gångna decenniet, men få skivor har drabbat eller fastnat på mig som Ordeal har gjort.

 

9. Jason MolinaAutumn Bird Songs

År: 2012

jason

– Åtta sköra, oputsade och outsägligt fina folksånger, utgivna när Molina hade blott sex månader kvar att leva och skrivna under hans sista svåra år, som kantades av missbruk, hälsoproblem och misslyckad rehabvård. Trots alla problem han drogs med står det plågsamt tydligt att Molina vid sin död på intet vis var slut som låtskrivare eller sångare och att Autumn Bird Songs är en mycket värdig avslutning på en musikkarriär jag aldrig hade klarat mig utan.

 

8. Have a Nice LifeThe Unnatural World

År: 2014

hanl

– Inför varje skiva djupdyker Tim Macuga och Dan Barrett orädda i tillvarons tjocka, svarta sörja och kommer ut på andra sidan med famnarna fulla av gothig, industriell postpunk, lika skimrande vacker och melodiös som den är ogästvänlig och trubbig. Detta initierades redan på debuten Deathconciousness (2008), återupptogs sedan på detta års lysande Sea of Worry, men det var på andra albumet The Unnatural World som resultatet blev som allra mest drabbande. Till massiva ljudbilder av distad bas, tjocka gitarrlager, elektronik och samplingar sjunger Dan och Tim texter om självhat, misantropi, uppgivenhet och existentiell förvirring, ibland genom ett galghumoristiskt filter, ibland med blodigt allvar. Men trots tematiken är deras texter lika mycket ett långfinger åt tillvaron som ett rop på hjälp, och musiken är, i all sin trubbighet, alltid vacker.

 

7. Rome The Hyperion Machine

År: 2016

Rome

– På vad som måste räknas som Romes bästa platta återuppfann Jerome Reuter sitt uttryck och körde sin neofolk genom drömska gitarrmattor, ambience och postpunk – dessutom bjöd han på en mycket inspirerad och utsökt tolkning av Fanfanfan!

 

6. Gil Scott-Heron I’m New Here

År: 2010

gil

– Ett stordåd och ett fenomenalt album från en uträknad artist med en glöd inom sig som ännu inte brunnit ut. Han hade ännu lite kvar att bevisa – och som han bevisade det. Och han gjorde det till en helt ny musikalisk fond. Den rytmiska, souliga jazz-funken från Gils tidigaste och mest klassiska album var här utbytt mot ett slags post-industriell, elektronisk soul, varvat med ett par akustiska nummer och några spoken word-interlude – allt utsökt producerat av britten Richard Russell. Texterna, sedan, var lika förödande bra som de alltid varit. Inte politiska, som förr, utan självrannsakande poem om livsval, uppväxten och missbruk. Och varje gång jag lyssnar på I’m New Here lär jag mig lite mer om livet.

Drygt ett år efter att skivan släppts dog Gil Scott-Heron, 62 år gammal. Alldeles för tidigt, men inte innan han hunnit släppa sitt livs bästa skiva.

 

5. Allseits Chimäre

År: 2016

allseits-chimaire (2)

– Allseits mästerliga album Chimäre är ljudet av undergången. Ljudet av när himlen öppnar sig och vår värld slukas av en annan. Men det är trots det ingen våldsam skiva och den är inte aggressiv. Här är undergången bara hypnotisk, storslagen och vacker, målad med djupa gitarrdrones och malande elektronik. Av alla dark ambient-skivor jag lyssnat på under 10-talet har ingen berört mig mer än Chimäre.

 

4. Thåström – Centralmassivet

År: 2017

ThåströmCentral

– En tid innan Centralmassivet åkte Thåström till den amerikanska södern. En resa som han för DN:s Georg Cederskog berättade inte var så himla rolig. Men det var nåt som fastnade på honom – och det hörs på Centralmassivet. Skivan är till stor del inspelad i Berlin, och det är blandningen berlinsk maskinpark/amerikanska söderns mylla som gör Centralmassivet till vad den är. Thåström hade nosat på denna industriblueshybrid förr, men på Centralmassivet är uttrycket tydligare än någonsin – och det omsluter och ramar in hans ljusmörka, allmänmänskliga böner om utmätt tid, förgången tid, upplevelser och platser på ett förkrossande sätt.

 

3. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

År: 2018

merrie

– Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte gruppens ledare och låtskrivare Damon Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien, full av dubbiga, music hall-inspirerade ljudlandskap, melodier genomsyrade av vemod och texter om saknad, bitterhet och kärlek. Den första skiva jag på bloggen gav full pott, 10/10.

 

2. Ossler Evig himmelsk fullkomning

År: 2017

ossler

– Jag har redan skrivit spaltmeter om denna skiva. Jag har redan nämnt hur Ossler här, bättre än de flesta i det här landet, skriver om ödeläggelse, krig och personliga katastrofer och gör något allmängiltigt och vackert av det. Jag har skrivit om hemsökelsen som plågar den skuldtyngda i ”Botten av ditt hav”. Om det alltför verkliga skräckscenariot i ”Ute på ön”. Om vilken perfekt låt ”Helsingborg” är och hur trösterikt det är att höra Ossler sjunga om hur svårt det är att få ihop livet, hur lätt det är att sakna och gräma sig. Jag har skrivit om den Öijer-influerade, knäckande poplåten ”Större än du tror”, där han talar om för sitt tolvåriga jag att det kommer att lösa sig, att det är okej att må skit och vara annorlunda. Och jag har nämnt den geniala övergången från ”Större än du tror” till avslutningsspåret ”Sommardröm i grått”, hur den ena låten ringer ut och rinner in i den andra. Jag har nämnt den smärtsamma kontrasten mellan då och nu, som Ossler sjunger om i ”Sommardröm…”. Den råa saknaden efter en enklare tid som flytt. Gitarrerna och crescendot sedan. Gitarrerna, ja. Jag vet ingen annan gitarrist som säger mer med sitt instrument än Pelle Ossler. På Evig…tillåts de ta plats, bildar både monolitiska och sköra ljudlandskap som oavsett om de hotar eller berör alltid imponerar. Allt detta har jag sagt förr. Här och i andra sammanhang. Och jag lär väl fortsätta tjata. Vissa skivor lämnar en aldrig.

 

1. Thåström – Den morronen

År: 2015

denmorronen

– Ihop med Sällskapets första platta är Den morronen på många sätt den kanske viktigaste skivan i mitt musiklyssnarliv. En skiva som sköt livsviktig medicin in i min trötta själ, vårvintern 2015. Musiken var atmosfäriskt karg och kylig, men texterna talade om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse och om det stora i det lilla. Om den där blå himlen som alltid kommer. Thåström zoomade in på tillvaron och belyste med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta. Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest.

Vidare är Den morronen också Thåströms jämnaste skiva. Blott nio spår lång, och helt utan minsta utfyllnad. Varje klang, varje anslag, varje ord betyder något och ligger där det ligger därför att det finns inget annat sätt. Allt det du inte hör saknas därför att det inte hör dit. Den morronen är ljudet av en konstnär som aldrig slutar inspirera eller inspireras. Någon som aldrig slutar att försöka fullända sitt uttryck.

***

Och där var det slut. Jag önskar att min listskadade hjärna nu skulle få vila, men icke. På annandagen kommer listan över 2010-talets 50 bästa låtar. Vi hörs då.

God jul!

/N