Introspektivet – Kamikazeblickar
Bakom aliaset Introspektivet döljer sig Umeåsonen Jojje Löfroth och hans vapendragare Micke Ögren. Kamikazeblickar är deras andra platta som Introspektivet. Precis som på fjolårets självbetitlade debut blandar de här ren postpunk i stil med Joy Division, Ståålfågel och Wire med karga och thåströmska ballader, popkänsla och viss, mycket attraktiv, experimentlusta. Och precis som på debuten varvas missar med träffar.
Alltför ofta känner jag att texterna borde skalats ner och jobbats igenom ett par varv till. Den gamla klyschan ”show, don’t tell” ringer i mitt huvud när Jojje berättar om snarare än gestaltar sitt vemod, sina brister, livets jävlighet. Och nödrim och ansträngda liknelser och metaforer kan vara ofrånkomliga även för den bäste av lyriker, men man måste för allt i världen hålla dem i schack. Till Jojjes fördel bör dock nämnas att han framstår som väldigt uppriktig. Han menar det han sjunger, även om han har en del att putsa på, och det väger väldigt tungt. Och inför det rent musikaliska är det bara till att lyfta på hatten. Här skildras ett väldigt läckert vemod i varierande, men enhetligt svarta skrudar. Oavsett om det skramlas, som i postpunkdängan ”Hög blir låg”, frammanas en suggestivitet som påminner om Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normals långsammaste stycken, som i titelspåret, eller som i fantastiska ”Vår tids konfession”, där Jojje och Micke Ögren tar fram tramporgeln och allsköns vackra ljud, låter det för det mesta förbannat bra. En annan höjdpunkt är låten ”Dessa ögon”, som gästas av ingen mindre än 482-favoriten Ulf ”Rockis” Ivarsson. Medan Löfroth och Ögren bygger upp ett futuristiskt och mycket vackert betonglandskap glänser Ivarsson med sin patenterade, mullrande och distade bas, och jag undrar om postpunk-Sverige förärats en bättre låt i år.
Hade Löfroth slitit lite mer med texterna och om man sållat lite bland låturvalet (14 låtar och en speltid på närmare en timme är på tok för mycket och för långt) hade betyget nedan kanske kunnat höjas ett snäpp, för här finns gott om potential. Och väldigt mycket hjärta.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Dessa ögon” eller ”Vår tids konfession”
Om ni gillar detta: Thåström – Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal
Serpents in Bloom – Serpents in Bloom (EP)
Det är en bra tid för svenskt allvar nu. Vi har redan knäckande bra band som Fåglarna, Epilogen, Orochen och Nattskärran – för att naturligtvis inte tala om giganter som Pelle Ossler och Joakim Thåström. Ansluter sig till de djupa skuggorna gör nu den Uppsala- och Jönköpingsbaserade kvartetten Serpents in Bloom. Och de är så välkomna.
Den självbetitlade debut-ep:n är ett smärre under av kolsvart och bländande skickligt framförd rock. Musiken mullrar och gråa himlar sjunker allt längre ner över oss som lyssnar, allt medan sångaren Niklas Haglund sjunger sina svårgenomträngliga och långt ifrån insmickrande texter om världar både verkliga och drömda, som en metafysiker eller en Keats, en Stendahl eller Lagerkvist.
Höjdpunkten ”Venusbälte” är elva minuter lång, men upphör under sin långa speltid aldrig att låta angelägen och hungrig och hade utan vidare kunnat fortsätta i elva minuter till.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Venusbälte”
Om ni gillar detta: Orochen – Anthroposcenic
Bruce Springsteen – Only the Strong Survive
Alla vet vi att Bruce och E-Street Band (som förvisso saknas på den här skivan) i första hand är ett barband – ett barband med mer soul och R&B i blodet än folk och rock. Att Bruce då skickar ut en coverplatta med gammal soul förvånar föga. Vad som heller inte förvånar är att han sjunger skiten ur var och en av låtarna på plattan. Han är en formidabel sångare som bara blir bättre med åren och han har sjungit mängder med soul på scen ihop med E-Street Band i decennier. Bland höjdpunkterna märks The Commodores gamla hit och tillika Marvin Gaye– och Jackie Wilson-hyllning ”Nightshift”, Ben E Kings lyckopiller ”Don’t Play That Song” (som borde kunna bota vilken depression som helst) och Four Tops ”7 Rooms of Gloom”. Men ibland tappar skivan sin stuns och sin styrfart och man kan inte annat än önska att Springsteen skulle vågat ha ihjäl några darlings.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Don’t Play That Song”
Om ni gillar detta: Hitsville USA – The Motown Singles Collection 1959-1971
Bonus: En spellista med alla originallåtar:
482 MHz 