Första recensionsbunten i år kommer senare än planerat. Detta på grund av bristande motivation, och en mycket lyckad flytt som tagit all min uppmärksamhet och pepp. Men nu är kanske 482 tillbaka på riktigt. Nedan går jag igenom fyra singlar och ett album. Friskt blandat, i vanlig ordning. Varsågoda!
Liam Gallagher – ”Everything’s Electric” (singel)
– Liam Gallagher, som fyller ofattbara 50 år i september, är tidlös. Evigt ung. Tydligen har han börjat få ont i höften, vilket fått honom att tvingas överge sina älskade löpturer och istället börja promenera, men i övrigt är han samma urkraft som han var när Oasis debuterade i april 1994. Kvick, skärpt, rolig och ständigt utsvulten och pepp på liv och musik, och med en röst som alltjämt sällar sig till rockvärldens allra bästa. Alltjämt samma punkiga och själfulla blandning mellan Lydon och Lennon. Tredje soloalbumet, Come On, You Know, är på gång och första singeln är här. ”Everything’s Electric”, skriven ihop med Dave Grohl (som också spelar trummor), återuppfinner inte hjulet, men har tillräckligt med hitpotential och glöd, och lovar tillräckligt gott inför plattan, för att man ska våga satsa på att Liam fullbordar sitt hattrick. Precis vad världen behöver.
No Suits in Miami – ”The Robins Sang” (singel)
– 482-favoriterna och lundaborna No Suits In Miami visar inga som helst tecken på att deras låtskrivarglöd ska klinga av. Senaste singeln är ännu en fullträff inom melankolisk indiepop och ännu ett bevis på att Michelle eller Olle (vem av dem det nu är som spelar lead) är en av landets bästa gitarrister.
– Hater, ett annat starkt indieband från Skåne, laddar för comeback. Senaste singeln är avigare än vi är vana vid. Inte lika omedelbar. Soundet låter 90-tal, som en blandning mellan Smashing Pumpkins och tidiga kent-b-sidor, med inslag av Cure-gitarrer och shoegaze. Inte lika omedelbart som deras tidiga, mer jangliga släpp, som sagt, men i slutändan väldigt belönande.
Lake Omne – ”Is This Love” (singel)
– Örebros a-ha fortsätter att imponera med sin renodlade och ursnygga synthpop. Senaste singeln, ”Is This Love”, är både förtätad och luftig och lockar till både klubbhäng och ensampromenader. Nu väntar vi bara på en fullängdare. Att de kan släppa starka singlar kan ingen säga emot.
Ulf Ivarsson – Works of Fragments, vol. 1 (album)
– Sveriges bästa och mest hängivna basist är också en jävel på experimentell ambient. 2020 kom plattan Lower Zone, som blandade basvirtuosen Ulf Ivarsson med ambient-mästaren Ulf Ivarsson. Även om det är gott om bas (i åtminstone ljudlig mening) på nya plattan Works of Fragments är det i första hand, åtminstone för den här lyssnaren, ett ambient verk. Ett verk där själen snarare än (musiker)hjärnan håller i taktpinnen, och fantasin får sitt lystmäte. Sluter man ögonen befinner man sig i öde världar, bland sönderrostade maskinparker, krackelerade och urgröpta husfasader och övergivna farkoster av främmande härkomst. Regnet är evigt och mänskliga kontakter ett minne blott. Man är ensam, men på nåt vänster vill man ändå inte ha det på något annat sätt. Sådan är magin med Ivarssons musik.
Det är med massiva ljudbilder och blytung elektronik som Ivarsson målar dessa bilder och scener. Dronesen är magnifika och bland de mäktigaste jag hört i genren på länge. När han varvar dem med kalla synthar, som i bästa spåret ”Black Target”, påminns jag lite extra om varför jag älskar genren så mycket som jag gör.
Ska jag klaga på något är det att det ibland händer lite för mycket i låtarnas ljudbilder. Det är en hungrig och begåvad musiker, full av infall och hängivelse, som gjort den här plattan – och det märks. Skulle Ivarsson till nästa album renodla sitt uttryck lite till hade betyget förmodligen blivit ännu högre.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Black Target”
Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal 26.04.86
482 MHz 