Recension: Thåström – Dom som skiner

Aldrig tidigare har jag tagit mig an ett Thåström-album med sådan nervositet som jag inför den här recensionen tog mig an Dom som skiner, Mästarens tionde soloalbum sedan solodebuten 1989. Inte nog med att han upplöst sitt magnifika kompband (bortsett från multiinstrumentalisten och låtskrivarpartnern Niklas Hellberg, som alltjämt fungerar som Thåströms högra hand och står som medkompositör på sju av skivans nio spår) – det sannolikt bästa och tajtaste rockbandet i Svea Rikes historia. Nej, inte nog med det var singlarna som föranledde plattan osedvanligt tama och bleka – relativt sett. Den första, ”Papperstunna väggar”, som musikaliskt och melodiskt dock inte behöver skämmas för sig, led främst av en väl sparsmakad och prosaisk text och kändes för enkel för att vara det första nya att släppas från Thåström på fyra år, och uppföljaren ”Isbergen” var dels musikaliskt alltför lättsmält och dels textmässigt en sämre upprepning av klassiker som till exempel ”Alltid va på väg”.

När så nålen faller ner på öppningsspåret ”Södra Korset”, och det första man möts av är First Aid Kits polerade och i min mening mycket överskattade stämmor suckar jag tungt (de gästade ju även ”Isbergen”). Men så hörs Hellbergs fjäderlätta piano, och så rösten. Sveriges genom tiderna bästa, här sårigare och mer patinerad än på länge, kanske någonsin. Och vad som uppenbarar sig är en programförklaring för plattan, för Thåström 2021. Kompet är luftigt, rent och ljust, piano och elektronik i ljuv symbios. Thåström sjunger som någon som kastat många tunga stenar från sina axlar. Han sjunger om hemmahörande och om tillhörighet. Om att äntligen landa, äntligen våga andas ut. Hoppet lever, för plattan, för Thåström, för alla oss. Men så kommer de båda singlarna och om dem har jag väl orerat tillräckligt. Men likväl tappar plattan styrfart. Farhågorna om att Thåström för en gångs skull kanske inte har båda ögonen på bollen dyker upp igen.

Men så sekunder in i nästa spår, ”Stora långa gatan”, och det är som att de där farhågorna aldrig ens funnits. Låten, plattans i särklass bästa (en av årets två bästa), kan mäta sig med Thåströms allra mest knäckande och ikoniska låtar från tidigare plattor. Den börjar som en ödslig pianoballad men utvecklas snabbt till en svärtad och avig jazz i stil med det som Christian Kjellvander och Tonbruket skapade tillsammans i fjol. Thåström sjunger (reciterar nästan) en lång, vindlande text som rymmer allt det som ett helt liv annars rymmer. Han sitter med en vän på gatan i Neukölln där han bor. De minns det som var, tänker på det som kunde varit, och runtomkring dem, och mellan raderna i texten, ligger livet vidöppet. ”Stora långa gatan” är Thåström när han är som allra mest genial. Små, enkla ord blir till gospel. Bakom icke-händelser dånar existensen med all sin tyngd. Lyssnar man med bägge öronen och själen på glänt kommer man inte undan.

Sedan följer ytterligare fem låtar som alla, i olika grad, också tar knäcken på mig. Och vad som vecklar ut sig är ett utomordentligt starkt album om förlust, om att bryta ny mark och om att tillåta sig själv att inse att det krävs att man blickar bakåt för att ha chans att alls kunna blicka framåt. Dom som skiner är ett monumentalt, nytt kapitel i musik-Sveriges tveklöst mäktigaste berättelse. ”TOLEDO”, god tvåa på prispallen för albumets bästa låt, är en ödesmättad och för plattan textmässigt central ballad om avsked och om att gå vidare. Skuggvärldarna som den låten lever i, där de fenomenala stråkarna hänger runt som hotande demoner, är bland det obehagligaste – och vackraste – som Thåström (och Hellberg) någonsin skapat (och gästar gör ingen mindre än Jerome ”ROME” Reuter på keyboard). Låten avslutas sedan med plattans mest utlämnande och modigaste textrad: ”Kanske blev det bara/För mycket verklighet för mig”, sjunger Thåström och blottar sina tillkortakommanden, sin rotlöshet och sina svårigheter med att leva med sig själv och med andra. En annan höjdpunkt är ”Gyttjebrottaren” – en suggestiv och mäktig synthhistoria med både popkänsla och patos, och som väl framförallt är en systerlåt till nio år gamla ”Dansbandssångaren”, och precis som den låten en självironisk blinkning och ett nedgörande av den självupptagne konstnären. Plattan avslutas sedan med ”MAMMA” och det är svårt att inte röras in i märgen när Thåström sjunger om hur hans mamma som ung kom från den lilla landsorten i Halland till Stockholm för att möta livet – ett Stockholm (och ett Sverige) som inte längre finns. Han sjunger med oemotståndlig och omisskännlig värme och kärlek i rösten om hur han hade velat se henne när hon storögd steg av tåget, hur han hade velat ha sett det hon såg. ”Allt det vackra och det nya”.

Musikaliskt är albumet spretigt. Här finns ödesmättade stråkar och tung elektronik. Här finns tendenser till pop och till soul och till spöklik jazz. Borta är europabluesen och de osslerskt fräsande avgrundsgitarrerna, borta är också den ivarssonskt malande basen och de hernestamska dundrande trummorna. Men trots nya musiker, ett nytt sätt att bygga upp låtar och en avslappnad attityd gentemot genrer hålls plattan ihop – och det av en dualism. Albumet igenom pågår en ständig kamp mellan ljuset och mörkret, mellan hopp och förlust, mellan då och nu, i både text och musik. Oavsett musikalisk inramning är det den kampen som är central. För Thåström har återigen ömsat skinn, ryckt upp rötterna och viktiga människor har fallit bort, men likväl står han stark, fri på en ny plats och trygg i sitt nya uttryck som han snart, i vanlig ordning, kommer att fullända. Luften är ren och det känns som att ljuset ändå har vunnit. ”Från och med nu…rakt fram emot solen”.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Stora långa gatan”, ”TOLEDO”

Om ni gillar detta: Nick Cave & Warren EllisCarnage

Recension: Thåström – ”Isbergen”

Blott tre veckor efter förstasingeln från Dom som skiner, den fina, sparsmakade och elektroniskt souliga, men knappast omstörtande, ”Papperstunna väggar”, är Thåström tillbaka med singel nummer två. ”Isbergen” heter den, och här är soundet avsevärt fläskigare. Stora synthsjok bygger ljudbilden, en gitarr gnolar en mollstämd melodi, First Aid Kit skriksjunger gällt (på klassiskt FAK-manér) i refrängen och pampiga stråkar lägger sig som tjock grädde på moset. Detta är musik för arenor. Jan Gradvall drog en liknelse till Human League, men detta är i min mening mer U2 än nyromantisk, spenslig och nordengelsk synthpop. Detta är som en Uffe Lundell fast besluten att återuppväcka 80-tals-rocken.

Körkarlen”, andrasingeln till förra plattan Centralmassivet, var även den elektronisk. Men där var beatsen hårdare, syntharna kallare, stämningen mer suggestiv. Där var texten närmast livsomvälvande – ett slags stridsrop till alla oss vankelmodiga och modstulna: Lev för helvete nu, för runt hörnet väntar Döden. Texten till ”Isbergen” är tematiskt närbesläktad med nämnda ”Körkarlen”, med ”Alltid va på väg”, med ”Psalm”. Den vänligt inställde hävdar tryggt att den helt enkelt är ett nytt tillskott till denna svit av livsbejakande och hoppingivande vardagsskildringar. Den besvikne menar att låten, trots några mycket starka rader, snarare är en sämre upprepning av – till exempel – nyss nämnda låtar. Själv står jag och väger någonstans i mitten. Jag inser ”Isbergens” naturliga roll i denna (eventuella) svit, men tycker samtidigt att Thåström redan gjort detta, och dessutom så mycket bättre.

Recension: Thåström – ”Papperstunna väggar”

Det finns få artister idag som, i min bok, gör musik som är så ofantligt mycket mer än ”bara” musik. Musik som – trots oerhörd komplexitet – omedelbart och utan omvägar borrar sig djupt in i själen och varat, speglar vem man är, var man står, vad man längtar efter och som hjälper en sätta ord på allt det där man känner och tampas med. Pelle Ossler är en, Joakim Thåström en annan. Senast vi hörde ny musik från Thåström var 2017. Herregud, det känns som ett annat liv. Då släppte han monumentala Centralmassivet, ett album som bara blivit bättre med tiden som gått. Med plattan följde lika monumentala turnéer, och sedan…tystnad. Tystnad och en segdragen och lamslående pandemi. Det där miraklet han nämnde på skivans titelspår har vi väl alla gått och längtat efter i ett och ett halvt år nu?

Foto: Micke Sandström

Pandemin gjorde saker med oss alla. Själv tappade jag bort Thåström, egentligen hela hans klangvärld, undan för undan, pö om pö, någonstans i kölvattnet av den tiopoängare till liveplatta han släppte under försommaren 2020, och mer än ett år framåt. Det var som om den plattan satte punkt för en herrans massa års intensivt umgänge, mig och hans värld emellan. Det var som att den bjöd in till en välbehövlig paus. Jag hittade andra saker och helt andra ljud att spegla – och förlora – mig i. Men det är ju typiskt Thåström. Man kan aldrig räkna bort honom, aldrig tro att han lämnar en – och aldrig ska man tro att han inte hör våra kollektiva böner. För nu sitter jag ju här med ”Papperstunna väggar”, det senaste tillskottet i hans i oändlighet skiftande och stundom livsomvälvande kanon, ringande i öronen efter Gud vet hur många lyssningar. Nu sitter jag, vi, här i vad som måste vara extas – igen. Som sig bör. Han är ju tillbaka.

Och det låter nytt och som en nytändning. Den kärva blues vi förknippat med Thåströms musik de senaste åren har här bytts ut mot något betydligt luftigare och mer urbant. Bluesen hörs främst i sångmelodin och i gästande Titiyos klagande, snygga instick. Ljudbilden är kylig och skimrande elektronisk och flyter lätt fram över ett släpigt beat och groove som har ofantligt mycket mer att göra med r’n’b och modern soul än rock (herregud, här finns ju inte en enda gitarr, av vad jag kan höra). Och som för att förgylla eller bara rama in fladdrar några fruktansvärt vackra stråkar genom låten. De låter ibland som sorg, ibland som ren attityd. Det är lätt att älska dem.

Texten, sedan, kanske inte förändrar eller skakar om några liv (som de flesta av hans övriga förstasinglar gjort), men den får stå som ett utmärkt exempel på vilken fenomenal skildrare och betraktare av vanligt enkelt vardagsliv Thåström är. Han tar inte ställning, och han dömer inte, utan är flugan på (andra sidan) väggen som frankt och rakt antecknar sina upplevelser och berättar om dem. Att han sedan får det att låta som storartad poesi – eller som i den makalösa gåshudsrefrängen: som en psalm – när han sjunger om något så alldagligt som högljudda grannar får helt enkelt ses som bevis på hans skicklighet som just vardagsskildrare och -betraktare. Och det faktum att han än idag besitter en av rockvärldens allra mäktigaste röster genom tiderna – lika sårig och skör som stor och sprängfylld av pondus – är knappast till hans eller textens nackdel.

Jag tror att rockpuritanerna – de som fortfarande gapar efter Ebbalåtar på sociala medier eller på konserter, de som tycker Imperiet är det bästa Thåström gjort, de som tycker de senaste skivorna varit ”flummiga” eller ”konstiga” – kommer att hata den här låten. Själv välkomnar jag det nya soundet. Är det så att Europabluesen från de senaste 10-15 åren, precis som är fallet med de omhuldade gitarrorgierna från åren kring millennieskiftet, faktiskt är ett minne blott är det helt okej med mig. Thåström, ihop med parhästen och vansinnigt skicklige producenten Niklas Hellberg, har fulländat det uttrycket. Det är dags för något nytt. Och att asfaltsbarnet och stadsromantikern Thåström väljer att gå den urbana vägen känns ju ändå som det mest naturliga i världen när man tänker efter.

”Papperstunna väggar” är ute nu via Razzia/Sony Music. Albumet, Thåströms tionde som soloartist, släpps i november.

Bestulen och plagierad av bokningsjätten Luger

Foto och redigering: Niklas Lövgren

Idag utannonserades det att Thåström – som bekant en av 482 MHz:s kanske två största husgudar – ska släppa nytt material. Singel i september, album i november, och turné i vår. Glädjen var som ni förstår ett faktum – tills dess att jag läste bokningsbolaget Lugers ”presstext”. Sekunder in i läsningen insåg jag att stora delar av den mycket korta texten var plageriad. Texten som plagierats? Min recension av Thåströms liveplatta Klockan 2 på natten öppet fönster, som släpptes i maj i fjol. Nu är du paranoid och självupptagen, Lövgren, tänker ni förstås nu. Men sakta i backarna, säger jag. Jag har förstås täckning för vad jag påstår. Här är en screenshot från Lugers text:

Och här är delarna som plagierats, vissa skriande uppenbara, andra snäppet mer ”subtila” (nja):

Jag: Thåström har skickat ut en livboj 

De: Thåström kastade ut en livboj

Jag: …sjunger Thåström med sin sargade, mäktiga, känsliga röst

De: denna sargade bön om hopp och förändring

Jag: Genialt nog inleds plattan med ”Centralmassivet”. Genom att lägga denna denna bön om hopp…

De: [om låten ”Centralmassivet”] denna sargade bön om hopp

Jag: Som besatt eller upptagen på ett långt högre plan än dit vi dödliga når mässar Thåström

De: … mässar Thåström på sin låt ’Centralmassivet’

Kanske ska jag ta det som en komplimang, tycker ni. Visst, det kan man tycka. Men när man som oberoende, förhållandevis liten aktör, i denna roffar- och slakteribransch, skriver om det man vill, för att man älskar både skrivandet och ämnena man skriver om – inte för berömmelse eller för att man får betalt – har man väldigt svårt att hävda sig. När man då får se sig överkörd och bestulen av en gigant som Luger – bredvid Live Nation, rimligen landets största bokningsbolag och som skickar ut ”sin” text till hela landets media – känns det inget kul. Skrivandet är mitt hantverk, musiken mitt största intresse, Thåström en av de som, ända sedan tonåren, betytt allra mest för mig. Jag är en duktig skribent, med en diger kunskap om Thåström (på den punkten utmanar jag vem som helst i detta land). Om ni själva inte skriver tillräckligt bra eller besitter tillräckliga eller adekvata kunskaper om Thåström, be mig då hellre att skriva en ny text åt er, snarare än att stjäla från mig. Eller ge mig åtminstone cred. Ära den som äras bör. Och det är också därför jag går ut med det här – för att slå ett slag för alla små, oberoende aktörer som försöker hävda sig i en värld som slickar uppåt och sparkar neråt…

Tack för mig, och trevlig helg.