Jag har egentligen inte tid eller energi till detta, i dessa hektiska tider, men i dag gick det inte att låta bli. Två vitt skilda, men lika vackra, stycken musik pockade på min uppmärksamhet, och jag blev tvungen att plita ner några rader. Det räckte inte att bara lyssna. Varsågoda.
Bruce Springsteen – Hello Sunshine
– Till tonerna av pedal steel, filmiska stråkar, mjuk bas och lika mjukt piano ror Springsteen hem sitt starkaste stycke musik på över tio år. Han är tillbaks i väst, i Kalifornien. Tillbaks på marker där han egentligen inte rört sig sedan 1995 års mästerverk The Ghost of Tom Joad. Då handlade det i första hand om kärva, akustiska folkberättelser om mexikanska gästarbetare, amerikansk underklass och den amerikanska drömmens obehagliga baksida. Nu handlar det om varm, om än vemodig, countrypop med tydlig förankring i 60-talet. Det låter Glen Campbell, Laurel Canyon, Harry Nilsson. Med självklar patos och mycket värme i rösten sjunger den snart 70-årige Bruce om att ensamheten, utanförskapet och flykten – det som drev och eldade på den unge Bruce och gjorde honom till den ikon han är – kan bli för mycket och att det inte är så dumt ändå att dröja kvar i ljuset ibland. Det låter kanske lite enkelt, men vad gör det? Så här fokuserad, inspirerad och tänd har Bruce inte låtit på väldigt, väldigt länge.
Springsteens tre senaste album (Working On a Dream, Wrecking Ball och High Hopes) tillhör hans allra sämsta. Men det var då och detta är nu. Den 14 juni släpps Western Stars. Pressreleasen lyser av oändligt lovande ledord som ”highways and desert spaces”, ”isolation and community” och ”the permanence of home and hope”. Jag tror att han har något stort på gång.
Henrik Meierkord – Norra Kvarken
– När Henrik Meierkord inte spelar suggestiv cello bakom Pelle Ossler eller verkar som ena halvan av lysande duon Meipr gör han hänförande musik i eget namn. Med cello, piano och elektroniska atmosfärer tonsätter Meierkord på nya Jacaszek-doftande singeln ypperligt känslan som jag föreställer mig att det där kalla, kontemplativa sundet mellan Sverige och Finland fyller en med. Det är kyligt, fuktigt, men med ett märkligt lugnt, som från en annan planet.
Ett album är visst på gång, på Johan Bergmarks och Eric Palmqvists label Ella Ruth Institutet. Det ser jag fram emot.
482 MHz 