Det blir en speciell bäst just nu den här gången. 482 MHz har ju legat på is någon månad på grund av andra åtaganden, och nu när det är dags att sparka igång maskineriet igen finns det en del inte bara dagsfärsk musik utan även en del från de gångna månaderna som jag skulle vilja uppmärksamma. Varsågoda!
No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me (album)
– I april släppte No Suits in Miami sitt debutalbum – ett av två album som sannolikt kommer klassas som årets bästa svenska indiepopalbum. Med en sval självklarhet rör de sig i ett mollstämt ljudlandskap uppbyggt kring jangliga Johnny Marr– och Field Mice-gitarrer, varma synthar och drömska melodier. Låtarna de skriver är melodistarka och hopplöst vemodiga och när sångerskan Michelle Dzgoeva med sin lika delar sensuella som avmätta röst sjunger rader om utanförskap och omöjlig kärlek tror man på henne. Och man är fullständigt övertygad om att No Suits in Miami kommer att gå en ljus framtid till mötes.
Betyg: 8/10
Morrissey – California Son (album)
– I en tid där ingenting kring Morrissey längre tycks handla om hans musik eller gudabenådade röst är det uppfriskande att han väljer att släppa ett coveralbum. På låtar som Jobriaths Morning Starship, Buffy Saint Maries Suffer the Little Children och Fifth Dimensions Wedding Bell Blues låter han hungrig, tänd och i det närmaste pånyttfödd. På den sistnämnda visar han också att han utan minsta problem kan sjunga soul. På Roy Orbisons It’s Over är rösten större, starkare, mäktigare än på länge.
Mest drabbande blir det dock på skivans två sista spår. I Morrisseys händer blir Tim Hardins Lenny’s Tune ett gotiskt kammarstycke, medan Melanie Safkas sköra folkballad Some Say I Got Devil, som avslutar skivan, blir till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv. Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.
På California Son visar popnörden och sångaren Morrissey med all önskvärd tydlighet att musiken ändå är det viktigaste.
Betyg: 7/10
– I vintras skrev jag lyriskt om Nizuis första släpp. En närapå felfri liten samling postpunk, shoegaze, dreampop och posthardcore. Nu är de tillbaka med 88 sekunder ny musik. Inte mycket, kan man tycka, men de förvaltar de där sekunderna mer än väl. På den korta stund som Stabilize pågår skickas man tillbaks sisådär 35-40 år i tiden. Till legendariska London-klubben The Bat Cave. Till band som Alien Sex Fiend. Till Killing Joke och Virgin Prunes. Skitig, farlig goth. Svart som säckväv. Mysigt som trubbigt våld. Men alltjämt riktigt bra. Det sägs att en fullängdare är på gång. Den ser jag fram emot.
Agent Blå – Morning Thoughts (album)
– Kandidat nummer två till årets bästa svenska indiepop, tillika fina etiketten Luxurys allra sista släpp. Ett passande sista släpp, kan jag tycka. Det är precis den här vemodiga och atmosfäriska pop som Luxury gjort så bra genom åren – och få av deras tidigare album har varit lika helgjutet som det här. Utan tvekan är det också Agent blås bästa platta. Borta är Broder Daniel-vibbarna, till förmån för skimrande Cure-toner, xx-ångest och en stämning som inte sällan för tankarna till Red House Painters. Det är så här man följer upp ett hypat debutalbum – med utveckling, mognad, fördjupning, förbättring.
Betyg: 8/10
– Vemodig pop i all ära – men ibland vill man faktiskt bara ha gammal hederlig rock’n’roll. Och man kan vara säker på att William John Paul Gallagher levererar. Shockwave är en fenomenal rocklåt. Lika mycket brittisk pub och stompig glam från tidigt 70-tal, som sketen blues från djupaste södern. Liam må ha låtit pånyttfödd när han för två år sedan solodebuterade med succéplattan As You Were, men det är ingenting mot hur hungrig, kaxig och konfrontativ han låter här.
482 MHz 
En reaktion på ”Bäst just nu: juni (plus retroaktivt)”