En av landets jämnaste och intressantaste singer-songwriters har blivit med sidoprojekt. Christian Kjellvander har slagit sig i lag med eklektiska jazzbandet Tonbruket och tillsammans har de bildat Kjellvandertonbruket.
Jag älskar sidoprojekt. I sidoprojekt tillåts de mest kreativa hjärnorna kasta sig in i sådant som de annars kanske inte får möjlighet att utforska, men som de ändå brinner ohejdat för. I Kjellvandertonbrukets fall är steget inte alltför långt från vad man annars är van att höra från dem – men samtidigt otvetydigt nytt och fräscht. Tonbruket har doppat fötterna i den amerikanska myllan förr och jazzen är ju deras livsluft. Kjellvander, med ett förflutet i USA, är skickligare än de flesta i det här landet på att göra americana lika karg som en Nebraska-åker i december. På Doom Country tillåts allt detta, Tonbrukets experimentella jazz och Kjellvanders karga americana, ihop med bluesen och countryn, att blandas, korsbefruktas och bilda nya ljud och uttryck. Med ett knäckande lyckat resultat.
Det är långsamt, det är väldigt amerikanskt och nedsänkt i en makalös skuggvärldsatmosfär. På första låten, ”Yacht in the Fog”, slungas man omedelbart in den där skuggvärlden. Till Tonbrukets lika delar skeva och kaotiska, lika delar djupt suggestiva doom-jazz reciterar Kjellvander en historia om ett märkligt barndomsminne utspelat ombord på Burt Reynolds och Lonnie Andersons gamla yacht. I minnet styr yachten in i tjock dimma och känslan som kommuniceras är, åtminstone i denna lyssnares öron, ogenomtränglig ensamhet. Det ensamma barnet står öga mot öga med en ogästvänlig verklighet. ”I’m on a yacht in the fog and no one knows”, mässar Kjellvander. ”Tidal Wave”, spår två, är mer av ett klassiskt låtsnitt. Här möter Kjellvander anno A Village: Natural Light Pelle Ossler anno Krank. Till gnisslig, atmosfärisk…well, doom country…sjunger Kjellvander fantastiska rader som redan känns som klassisk country-lyrik: ”I want my tombstone to say ‘I’m not in a better place’/’cause there can no better place/than somewhere on earth/with you by my side”. ”Tidal Wave” stack tidigt ut som ett av skivans bästa spår, medan tredjespåret, ”Loneliest Woman on Earth”, är den låt som haft svårast att hävda sig. Under många lyssningar försvann den, kändes anonym. Den växer med tiden, men griper trots allt inte tag som övriga.
En låt som emellertid omedelbart och utan minsta tvivel kändes som något alldeles extra var avslutningsspåret, 21-minuters-eposet ”Natural Behavior in a Cutting Garden, Parts I, II, III”. Här kanaliseras och möts David Lynch, Angelo Badalamenti, Charles Bukowski, Nic Pizzolato, Thåström och Nick Cave i en enda lång, febrig och jävligt hårdkokt noirhistoria. Tonbrukets malande, ambienta mörkerjazz sveper in Kjellvanders lysande novell (det här kan man inte kalla låttext, det är verkligen en novell) om en omöjlig relation med en omöjlig kvinna, utspelad i en bil på ändlösa highways på väg mot ett oklart mål och bort från allt som skulle kunna fjättra en. ”Natural Behavior” lyckas med att vara både klaustrofobisk och obehaglig och frihetstörstande och inspirerande. Man vill inte byta plats med någon av karaktärerna i den där bilen, men man fattar var de kommer ifrån och varför de gör som de gör. Och man relaterar ändå, och sitter som på nålar. Därför känns de där 21 minuterna som…fem.
När jag först hörde talas om det här projektet kände jag instinktivt att det skulle bli väldigt bra. Bara epitetet ”doom country” gjorde mig nipprig. Och jag fick rätt. Skivan är precis så bra som dess titel lovar. Att allt på den dessutom är live och förstatagningar är omöjligt att fatta. Jag blir förvånad om jag i december, när jag ska summera året, inte placerar den högt på listan över årets bästa album.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Natural Behavior in a Cutting Garden, Parts I, II, III”
Om ni gillar detta: Bohren & Der Club of Gore – Sunset Mission, Songs: Ohia – Didn’t It Rain
482 MHz 