Sex år efter stolpskottet I am Gemini är Cursive tillbaka – och den här gången gör de nästan allting rätt.
Mellan 1997 och 2003 träffade Omaha-bandet Cursive mitt i prick med varje släpp. Plattorna var sprängfyllda med briljant formulerade känslor och tankar kring mänskliga relationer, konstnärskapet och vad man i hela friden ska göra med sitt liv. Inte sällan hölls skivorna (löst) ihop av ett genomgående tema eller en röd tråd. Med taggtrådsgitarrer och malande och aviga rytmer – och volym – förvaltades det hela ypperligt väl. Men så 2006 hände något. Bandet släppte sitt femte album, Happy Hollow, och låtmaterialet var plötsligt oerhört mycket svagare. Kanske la låtskrivaren och sångaren Tim Kasher det mesta av sitt bästa låtskrivarkrut på sitt andra band The Good Life, som vid den tiden gav ut flera knäckande vackra emo-folk-plattor, för från och med Happy Hollow led Cursive av överjästa produktioner och arrangemang. Inte heller texterna berörde på samma sätt, och i stället för att hållas ihop av temana och de röda trådarna tyngdes skivorna ner av dem. Allra sämst är bandets förra skiva I am Gemini från 2012.
Men nu skriver vi 2018 och Tim Kasher & co har lärt sig av sina misstag. Det stod klart redan efter första lyssningen av Vitriola. Borta är jämntjocka och överambitiösa arrangemang. Borta är kvävande och stela teman. Vitriola låter som klassiska Cursive. Till och med cellon – det ljuvliga instrument som förgyllde och förtätade mången Cursive-låt under det tidiga 00-talet, är tillbaka. Då trakterades den av Gretta Cohn, nu av Megan Siebe, känd från både Cursive- och Kasher-turnéer. Medgrundaren och trummisen Clint Schnase, som lämnade skeppet efter Happy Hollow, är också tillbaka. Men framförallt skriver Tim Kasher återigen fantastiska Cursive-låtar. Och även om skivan inte lyder under ett särskilt tema eller narrativ så hålls den ihop – av ett ursinne och en sorg över det rådande världsläget vi, och i synnerhet USA, tvingades in i 2016.
Öppningsspåret To Be Or Not Be You and Me var den sista låten att komma med på plattan, och tillhör definitivt höjdpunkterna. Ett mörkt och mullrande intro, där gitarrerna och cellon tävlar om att låta obehagligast, leder fram till verserna. Tim gläntar på dörren till sitt hjärtas mörkaste rum och sjunger med (själv)förakt i rösten om hur han är ”cursed with life” och att ”to live is to be in schism”, medan gitarrerna hackar och ylar. Tongångarna lättas tillfälligt upp på nästa spår, Pick Up the Pieces, som musikaliskt hade kunnat vara ett överblivet spår från bandets kanske mest klassiska platta The Ugly Organ (2003). Megan Siebe kanaliserar Cursives klassiska cello-sound och Kasher sjunger om hur världen gått åt pipan och att allt vi gör är skicka ut ”thoughts and prayers” till höger och vänster, helt utan genuin medkänsla.
På tredje spåret, tillika plattans mästerverk, You Know It’s Gonna Hurt, turas Kasher och gitarristen Ted Stevens om att sjunga de nattsvarta verserna om någon som gått ner sig i missbruk och helt gett upp. Musikaliskt rör den sig i ett suggestivt emofierat postpunk-landskap, där emon och posthardcorens intrikata arrangemang och känsloutbrott blandas ut med postpunkens mörker, taggiga gitarrer och stämningar. Det är Cursives bästa låt på en herrans massa år. En annan höjdpunkt är Under the Rainbow, som låter som om Kasher skrivit en låt åt kompisen Conor Obersts antikapitalistiska posthardcoreband Desaparecidos. Med rösten full av avsmak sjunger Kasher: The one percent live in high rises, they block out the sun for all the denizens under the rainbow. Men i en värld som rasar samman, där solidaritet knappt existerar, är det lätt att tappa hoppet. En stund senare sjunger han: wish I had time, wish I had hope, wish I had mine, wish I could cope with this. We’ve been left all alone – under the rainbow. Hur gärna man än vill och hur mycket man än lider är det till slut nästintill omöjligt att uppbringa ett engagemang som är gott nog. Då är det lätt att misströsta och navelskåda. Och det är inget fel i det.
A-sidan rundas av med det smärtsamt vackra stycket Remorse. Till vindpinad feedback och ett skört piano sjunger Tim om att hamna fel i livet och bristen på samvete och ånger. Hur få det är som erkänner för sig själva och andra hur fel det blev. Det finns något skamligt i den där vilsenheten, vilket Tim här hjältemodigt försöker utplåna. B-sidan inleds med besked med den fantastiska Ouroboros. Ouroboros är förstås den omättlige ormen som åt upp sig själv i ett slags evigt kretsloppstillstånd, och som Platon ska ha menat var den första levande varelsen på jorden. I Cursives värld får den i första versen symbolisera jordbrukarna, som en gång i tiden brukade jorden så att människan skulle slippa svälta, men som förvandlades till profithungrig industri, som återigen lämnade människan hungrig. I andra versen sjunger Tim om hur vi som människor välsignades med ett intellekt olikt andra djurs. Intellektet skapade sedan internet, som i sin tur tog död på intellektet och ersatte det med primala uttryck som hat och ilska. Jävelskapet snurrar runt runt – evigt. Det enda som tar död på det är döden i sig, vilket för oss in på Everending, en midtempo emo-dänga om det oförenliga i att ha dödsångest och ändå inte vilja leva för evigt. Om att försöka skapa något meningsfullt när allt ändå kommer att raderas ut, förr eller senare. Om att varje solnedgång man tar för givet är en solnedgång närmare utslocknandet. Musikaliskt tillhör den skivans minst ambitiösa, men textmässigt är den slående. Ungefär samma sak kan sägas om Ghost Writer, där internets många stollar får sig en välförtjänt känga. Alla har en åsikt (inte sällan är den dränkt i hyperbol) och alla gapar ut den. Allting är politiserat och alla hytter med näven åt vemhelst som avviker. Nobody asked me to do this – yet, here I am/…/Nobody asked my opinion – yet, here it is.
Förstasingeln Life Savings är nästa spår, och den skrev jag om i augusti. Då hette det: ”På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon, medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin.” Två månader senare är jag av precis samma åsikt. Life Savings är en lysande låt. Betydligt svårare har jag för avslutaren Noble Soldier/Dystopian Lament – ett något överambitiöst och delvis pompöst stycke uppdelat på två låtar. Ett grepp som snarare hör hemma på skivor som Happy Hollow eller I am Gemini. Dock kan man glädjas åt att åtminstone andra halvan, A Dystopian Lament, är riktigt bra. Där sjunger en urlakad Tim Kasher om allt han en gång trott på och hängt upp sin tillvaro på, men som visat sig vara båg. Jag skulle kunna citera hela den knäckande versen som utgör låten, men väljer följande stycke:
I used to fall for love
For family and for friends
I used to fall for unity
Despite our differences
I used to fall for trust
The decency of man
I used to fall for secrecy
‘Til a neighbor played my hand
I used to fall for math
A universal truth
I used to fall for science books
Until they were removed
Det är ett paradigmskifte som skett, helt klart. Dessvärre till det sämre. Grundläggande fakta ifrågasätts och anständighet har bytts ut mot hat, nationalism, skriande rasism och allmän intolerans. Grundvalarna på vilka vårt demokratiska samhälle byggts monteras ner för varje dag som går. Jaget i låten har gett upp och sjunger i slutet hur han nu i stället rättar sig in i ledet. Detta är inte fallet för Tim Kasher eller Cursive. De stirrar vår hopplösa tillvaro stint i ögonen och erkänner vad den är och vad den gör med oss, och skapar sedan oumbärlig musik av det hela.
Cursive är tillbaka med sitt bästa album på 15 år – utan tvekan ett av 2018 års allra bästa album.
Betyg: 9/10
Bästa låt: It’s Gonna Hurt
Om ni gillar detta: Cursive – The Ugly Organ, Cursive – The Storms of Early Summer: Semantics of Song
482 MHz 