Recensioner: Criteria – Years, Alice Boman – Dream On och Christian Hede – ØBO

EF22DD26-1E8D-4AEE-B6C7-80570A7A645F

Tre nyutgivna plattor jag längtat efter. Tre olika stilar jag älskar. Tre olika sinnesstämningar. Bara dyk ner.

Trevlig fredag!

 


 

CriteriaYears

criteria

– 00-talet var en fin tid för indiemusik. En av de mest spännande scenerna fanns i Omaha, Nebraska och kretsade kring skivbolaget Saddle Creek. Det startades redan på 90-talet av Mike Mogis och Justin Oberst, men slog igenom runt millennieskiftet tack vare inflytelserika Omaha-band som Bright Eyes, Cursive och The Faint, och hade sin storhetstid fram till ungefär 2008.

Ett band som föll under radarn var Criteria. De bildades 2003, efter att Stephen Pedersen (som i slutet av 90-talet spelade i Cursive) flyttat hem till Omaha igen efter några år utsocknes som juridikstudent. Han skrev ett gäng crunchiga alt rock/posthardcore-låtar, anlitade några gamla kompisar till att spela i bandet (däribland A.J. Mogis, bror till Mike) och gav ut bandets debutplatta En Garde (som innehåller den fantastiska ”Rescue Rescue” – en av de finaste låtarna från den klassiska Omaha-eran) på skivbolaget Initial Records. Två år senare gavs uppföljaren ut, och vid det laget hade Criteria skrivit på för Saddle Creek. Tonen på den plattan var densamma, men kanske att helheten var ojämnare. Skivorna var ganska omtyckta av fansen, men satte inte alls samma avtryck på vare sig Omaha-scenen eller indierocken i stort som flera av deras konkurrenter, och efter andra plattan tystnade Criteria.

Några enstaka konserter har det blivit sedan dess, och det ryktades då och då om att Pedersen jobbade på nytt material för bandet, men inget hände. Förrän i december förra året, då det blev klart att Pedersen & co skrivit på för 15 Passenger – skivbolaget som Tim Kasher och hans kumpaner i Cursive startade för några år sedan. Det visade sig att ryktena om Stephen Pedersens segdragna låtskrivande stämde och skivan har enligt uppgift värkts fram under flera år. Men nu är den äntligen här, och det visade sig ganska snabbt att den var väl värd att vänta på.

För även om soundet och melodierna är fast förankrade i 90- och 00-talens emo-, indie- och posthardcore-sound på ett sätt som får en att huvudstupa slungas tillbaka i tiden, känns Years på intet vis som en upprepning eller fantasilös nostalgitripp. Nej, skivan är snarare Stephen Pedersens starkaste samling sånger, hittills, och resultatet av att under  åratal ha slitit och finslipat ett uttryck. Skivan innehåller nio stycken låtar, alla med ett syfte och en given plats, helt utan utfyllnad. Precis som all stark posthardcore består de av lika mycket vrede som finkänslighet för melodi och hälsosamma doser vemod. Allra bäst hörs det på trojkan ”This Reign is Ours”, ”Tightrope” och ”Hands Out” – tre låtar som alla hade skakat om vilken sorgsen åttiotalist som helst för 15-20 år sedan och som idag låter precis lika fräscha och angelägna. Något annat som inte nötts av tidens tand är Pedersens röst. Han har, medelåldern till trots, fortfarande Omahas punkigaste punkröst, lika ilsken som den är sårbar – och, av allt att döma, tidlös. Det hörs i nyss nämnda låtar och det hörs i övriga sex.

Att produktionen är något mer polerad än förr gör kanske de mest fundamentalistiska emopuritanerna nervösa, men i min mening gör det bara låtarna gott. Där tidigare plattor låtit stundom grötiga stoltserar Years med en luftighet och atmosfär man bara i undantagsfall kunde skönja på bandets två första album. Jag välkomnar det och är glad att Pedersens låtar tillåts andas och till och med lyfta mot skyarna emellanåt.

Criteria är tillbaka. Och med dem och det faktum att även Bright Eyes tillkännagivit en nära förestående comeback vågar jag nästan hoppas på en revival för 00-talets mest emotionella indiesound. Vad fint det vore.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tightrope ”

Om ni gillar detta: Cursive – Such Blinding Stars For Starving Eyes, Criteria – En Garde


 

Alice BomanDream On

BomanDream

– Jag har följt Alice Boman sedan hon 2014 släppte sin andra EP. Jag knockades rätt så omgående av hennes ömsom sköra, ömsom drömska lofi-sånger om förlust och fördömd kärlek och slogs av hur hon med så enkla medel lyckades vara så smärtsamt drabbande. När vi nu skriver januari 2020 har Boman alldeles nyligen släppt sitt första album, efter en lång rad singlar, enstaka låtar och EP:s.

Att Boman dröjt såhär länge med att släppa ett album fick mig såklart att fundera på om hon alls skulle hålla för formatet. Även om vissa spår bleknar i ljuset av vissa andra vill jag ändå hävda att jo, hon håller. Dream On är ett starkt debutalbum.

Det är en enhetlig samling sånger som utgör plattan. De rör sig i en skymningsvärld där all kärlek dött och där förlust är oundvikligt. Låter det dystert? Well, det är inte så farligt. Låtarna är snarare trösterika än dystra. I Alice Bomans värld är det okej att älta och gråta ut. Man är inte ensam och bakom varje sorgsen melodi skymtar ett gryningsljus. Bäst är plattans första hälft, som bland annat utgörs av redan utgivna pärlor som ”Wish We Had More Time”, ”Don’t Forget About Me” och inte minst mästerverket ”The More I Cry”. Sistnämnda låt är så tidlös att den hade kunnat vara skriven när som helst under de senaste 65 åren – en hjärtslitande, doo-wop-doftande ballad i valstakt om den där kärleken som bara vägrar släppa taget om en, och som man själv heller inte vill glömma. Andra halvan av plattan är mindre distinkt och jag har svårare att ta den till mig, även om fina ”Hold On” utgör ett mycket starkt undantag (någon borde förresten skicka den till David Lynch – han hade ÄLSKAT den).

Alice Bomans debutalbum har i skrivande stund ett betygssnitt på 4,0 på kritiker.se. Det är fint att se unga, integritetsfulla och intelligenta artister med ett starkt uttryck ta plats i media och bli kritikerrosade. Det inger hopp.

Skivan är utgiven av Adrian Recordings.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”The More I Cry”

Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love, Stainwasher – What Did I See


 

Christian HedeØBO

hede

– För alla som de senaste 12 månaderna följt den här bloggen är Christian Hede förmodligen ett bekant namn. Köpenhamnsbon Hede har sedan i början av förra året släppt ett pärlband av sotsvarta och europabluesiga singlar, varav flera blivit omskrivna här på 482 MHz. Nu har han äntligen släppt den efterlängtade EP:n ØBO – och jag är förstås helt såld.

Hälften av låtarna, ”Guerillakrig”, ”Trampende Haere” och ”Hvide Fugl”, har vi redan hört – ”Guerillakrig” hade ju till och med premiär här – men det spelar ingen roll. På ØBO får de nytt liv och ett nytt sammanhang, och ihop med resterande tre låtar bildas en fantastisk helhet. Inledande ”Guerillakrig” visar upp Hedes stora sångröst. ”Små Velsignelser” hade kunnat vara en Thåström-låt anno Kärlek är för dom och är kanske plattans coolaste låt. Sköra ”Hvide Fugl” blottar en sårbar sida hos Hede, medan den manglande, mörka och helt lysande ”Trampende Haere” visar honom från hans kärvaste. I ”Vil I Alle Dø” skildras ett mörkt Köpenhamn, innan avslutande och avskalade balladen ”Aldrig igen” bryter igenom som klar frisk luft och en uppsprucken himmel efter kvalmiga dagar under tunga, låga moln. Enhetligheten EP:n igenom är slående och alla låtar följer sömlöst varandra, vad gäller ton, sound och stämning. EP-formatet är i sanning populärt idag (lite väl populärt, om man frågar mig), men det är lika tydligt som i en pekbok för barn att Hede är som gjord för albumformatet. Måtte ett sådant komma snart.

Christian Hede, som bland annat kompas av svenska tungviktare som Pelle Ossler (gitarr), och Mikael Nilzén (elektronik) (och, tidigare även av trummisen Christian Gabel), bevisar med denna samling sånger att han är släkting i rakt nedstigande led till Thåström, Lanegan, Cave och nyss nämnda Ossler. I min värld är det idag bara dessa herrar som slår Hede på fingrarna när det kommer till den här typen av gnisslig och väldigt europeisk blues. Men Hede jagar giganterna hack i häl, den saken är säker.

EP:n är utgiven på Hedes egen label Salbar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Trampende Haere”, ”Hvide Fugl”

Om ni gillar detta: Ossler – Ett brus, Thåström – Kärlek är för dom

ÅRETS 20 BÄSTA ALBUM

Album

 

Jag tänker inte hålla er på halster längre. Ta ett djupt andetag – 482 MHz ger er…

Årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tapheophobia Ghostwood

– Introspektiva gitarrfigurer blandas med abstrakta ljudkollage och bildar en tjock, tjock dimma av atmosfärisk och drömsk dark ambient. Storslaget utan att ta minsta plats.

 

19. Den Sorte DødBundløse Søer

– Den Sorte Død lever kvar i och finslipar alltjämt sina analoga världar, men på Bundløse Søer är tempot nedskruvat, humöret något tyngt, atmosfären ännu mäktigare. Det är fortfarande mörkt 80-tal, fortfarande filmiskt, men numera är det de tysta timmarna precis efter (zombie)apokalypsen som tonsatts. Och utvecklingskurvan pekar rakt uppåt.

 

18. Colter WallSongs of the Plains

– Visst, man kan klia sig i huvudet och mumla oroligt om gimmicks och image, men när det är så här innerligt och genuint är det knappt lönt. 22-årige kanadensaren Colter Wall må låta som någon som var 70 år 1960, och han gör musik därefter, men det är så innerligt och genuint att man inte kan annat än falla för det. Men jag vidhåller att det nu, efter några plattor förankrade i urgammal västerntradition, vore mycket intressant att höra Colter sjunga om något mer allmängiltigt och personligt. Detta uttryck har han fulländat.

 

17. Det JordiskaDet Jordiska

– En debut som bara växer och växer och ett band jag verkligen ser fram emot att följa. Det Jordiska sätter utan omsvep ord på allsköns neuroser och sjuka tankar man kan tänkas ha, och de gör det till skitig och mullrig rock’n’roll som rör sig någonstans mellan postpunk, punk och Velvet Underground. Inget annat band i Sverige anno 2018 låter som Det Jordiska.

 

16. Leon BridgesGood Thing

– När Bridges går ifrån sina allra mest tummade Sam Cooke- och Otis Redding-vinyler blir han plötsligt en mycket intressantare artist. Den här gången tycks förebilderna heta Curtis Mayfield och Michael Jackson, men året är trots allt 2018 och Bridges är oerhört bekväm med det – retroryktet till trots. Han har aldrig låtit bättre.

 

15. Reutoff feat. Deutsch NepalEating the Dust

– Ryska dark ambient- och postindustri-giganterna i Reutoff slår sina påsar ihop med svenske mörkermannen Peter ”Deutsch Nepal” Andersson och tillsammans kokar de ihop en samling domedagsstycken som svänger, skrämmer och bygger makalösa stämningar. Helgjutet.

 

14. Mount ShrineWinter Restlessness

Brasilianske dark ambient-artisten Mount Shrine skapar vacker musik av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska dark ambient-labeln Cryo Chamber.

 

13. Mark Lanegan & Duke GarwoodWith Animals

– Lanegans och Garwoods andra album har mer gemensamt med Lanegans sentida soloplattor än deras första, ganska sköra giv ihop. Lanegans sträva, monotona blues dominerar ljudbilden och det är en av de mest helgjutna album Lanegan släppt. Och ett av de mest drömska.

 

12. Leila Abdul RaufDiminuition

– Dark ambient varvas med jazz, maskinpålägg och subtilt blås möter ödsliga pianon, vackra ljudkulisser balanserar tomrum och tystnad och vice versa. Diminuition är ett av årets vackraste album. Musik för timmen mellan natt och gryning.

 

11. Sevendeaths FT4C EP

– Borde varit med på EP-listan, kanske vissa tycker. Men med sina 53 minuters speltid går det inte att motivera, oavsett vad plattan heter. Och FT4C känns som ett album. Det där albumet man spelar precis efter att bomben fallit och askflingorna yr i luften och allt är grått och stilla.

 

10. I’m KingfisherTransit

– Jag har skrivit månget inlägg om I’m Kingfisher i år, så jag ska fatta mig kort. Svensk americana mår förträffligt år 2018 och längst fram i ledet går Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson. Med nakna nerver och ett hjärta som svallar över av kärlek skriver han underskön musik som hemsöks av Molina, Oberst, Jurado. Musik som skulle kunna vara komponerad av någon hjärtekrossad kofösare på en ranch i Wyoming, men som ju egentligen har mer med Värmland att göra. Sakta men säkert börjar fler och fler tas i besittning av Thomas storhet, färre och färre kan värja sig. Och det är helt i sin ordning.

 

9. Marissa NadlerFor My Crimes

– På sitt åttonde album, I utrymmet mellan förälskelse och uppbrott/utplåning, målar den fantastiska sångerskan/låtskrivaren Marissa Nadler upp sina sotiga och disiga goth-folk-historier vackrare än någonsin tidigare. For My Crimes är hennes bästa platta.

 

8. Inade The Nine Colours of the Threshold

– Årets bästa dark ambient kommer inte oväntat i form av tyska genierna i Inade och deras comebackplatta The Nine Colours of the Threshold. Som vanligt och precis som man vill ha det från Inade är soundet massivt, iskallt och hänförande. Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande och förbannat bra.

 

7. Slowgold Mörkare

– Vissa är sylvassa på att sätta samman ett riktigt album. Amanda Werne vet hur man gör. Mörkare är en synnerligen genomarbetad och enhetlig platta, med minutiöst fokus rakt igenom. Och den saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att de måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud och alla ord är beroende av varandra. Och vilka ljud, dessutom. Och vilka ord. Om förra skivan Drömmar var drömsk prärierock med ett någorlunda fast grepp om ljuset är Mörkare, well…mörkare. Den sömnlösa natten efteråt, där det klassiska Slowgold-soundet blandas ut med nattsuddar-toner á la 50-tals-Sinatra och Cure-atmosfärer. Fullständigt briljant.

 

6. John Prine The Tree of Forgiveness

– Han är 72 bast, John Prine. Han har levt, han har stirrat döden i vitögat mer än en gång, och det hörs. Rösten är väderbiten, kanske inte lika kraftfull som förr om åren, men när John Prine sjunger, då lyssnar man. År 2018 är John Prine den lilla människans främste företrädare. Han sjunger om vanliga människors vanliga vedermödor och han gör det med djup empati och mycket värme. The Tree of Forgiveness är Prines första skiva med nyskrivet material på 13 år och man hoppas ju att det kommer fler. Han har väl aldrig låtit bättre.

 

5. Anna Von HausswolffDead Magic

– Anna går från klarhet till och klarhet och levererade 2018 sitt bästa album hittills. Dead Magic är en hänsynslös och särdeles vacker samling hinsideshymner. En perfekt uppbyggd värld av djup skog och svarta orgelklanger, och där en trollbindande röst lockar en längre och längre in, tills man vare sig vill eller kan hitta ut.

 

4. Cursive Vitriola

– Av alla comebacker år 2018 (och det finns ju ett antal mäktiga att välja bland) gör mig nog Cursives allra gladast. Ett mycket kärt favoritband för mig, som efter en rad undermåliga skivor i höstas kom tillbaka med sitt bästa album på minst 15 år. Borta är de överjästa produktioner, obefintliga melodier och ansträngda teman som i olika grad tyngt ner de tre senaste albumen. Vitriola är i stället fokuserad, förtätad, helt utan dödkött och med en produktion som både är krispig och karg. Sångaren och låtskrivaren Tim Kasher låter mer inspirerad än på många år och hans låtar är kompromisslösa uppgörelser – med samtiden och med det egna jaget. Det är en svart (men ack så sann) bild av samhället som han målar upp på Vitriola. Samtidigt har väl förfallet aldrig låtit vackrare eller mäktigare än här.

 

3. Grouper Grid of Points

– En skiva jag inte kan få nog av. Fråga mig närhelst på dygnet om jag skulle vilja kliva in i Liz Harris regndisiga och djupt vemodiga Pacific Northwest-värld, gömma mig i de brusiga tomrummen mellan de ödsliga pianoanslagen, och svaret blir varje gång ett rungande ja. Grid of Points må bara vara 21 minuter lång, men det är 21 perfekta minuter.

 

2. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

– Brexit och det öppna Storbritanniens fall fick Damon Albarn att ge sig ut på en resa runt öriket som fostrat honom, samla ihop den magnifika ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queen för första gången sedan 2007 och skriva vad som torde vara sitt bästa album i karriären. Merrie Land är ett fulländat album, fyllt av kvintessentiellt engelska sånger stöpta i dub, pop, folk, music hall och den sorg som infinner sig när man inte längre känner igen sitt eget hem och när de anständiga värderingar man trott på i hela sitt liv kastats ut med badvattnet.

 

1. Sällskapet Disparition

– Etta. För hur de får vår europeiska skymning att kännas lite mindre ensam, lite mindre hotfull. För Andrea Schroeder och hur hon lyckas axla den thåströmska manteln. För Thåströms knappt verkliga, men helt igenom magiska, gästspel på L’Autostrada. För Osslers förtvivlade, undersköna gitarrer på nyss nämnda L’Autostrada. För den berusande drömskildringen i Tiefenrausch. För de perfekt frammejslade stålverksklangerna i Wandler. För gitarrerna, för mullret, för Hellbergs livsfarliga högspänningselektronik. För de svartvita bilderna. För associationerna. För helheten. För Hellbergs och Osslers särställning i svenskt musikklimat, där ingen eller inget låter som dem utom just de själva. För inspirationen. Tack.

***

Och där var 2018 över. 2017 var ett legendariskt musikår, men 2018 bjöd upp till match. Nästa gång vi hörs skriver vi 2019, och vad som där väntar vet ingen.

Gott slut!

/N

 

Recension: CURSIVE – Vitriola

cursive

Sex år efter stolpskottet I am Gemini är Cursive tillbaka – och den här gången gör de nästan allting rätt. 

Mellan 1997 och 2003 träffade Omaha-bandet Cursive mitt i prick med varje släpp. Plattorna var sprängfyllda med briljant formulerade känslor och tankar kring mänskliga relationer, konstnärskapet och vad man i hela friden ska göra med sitt liv.  Inte sällan hölls skivorna (löst) ihop av ett genomgående tema eller en röd tråd. Med taggtrådsgitarrer och malande och aviga rytmer – och volym – förvaltades det hela ypperligt väl. Men så 2006 hände något. Bandet släppte sitt femte album, Happy Hollow, och låtmaterialet var plötsligt oerhört mycket svagare. Kanske la låtskrivaren och sångaren Tim Kasher det mesta av sitt bästa låtskrivarkrut på sitt andra band The Good Life, som vid den tiden gav ut flera knäckande vackra emo-folk-plattor, för från och med Happy Hollow led Cursive av överjästa produktioner och arrangemang. Inte heller texterna berörde på samma sätt, och i stället för att hållas ihop av temana och de röda trådarna tyngdes skivorna ner av dem. Allra sämst är bandets förra skiva I am Gemini från 2012.

Men nu skriver vi 2018 och Tim Kasher & co har lärt sig av sina misstag. Det stod klart redan efter första lyssningen av Vitriola. Borta är jämntjocka och överambitiösa arrangemang. Borta är kvävande och stela teman. Vitriola låter som klassiska Cursive. Till och med cellon – det ljuvliga instrument som förgyllde och förtätade mången Cursive-låt under det tidiga 00-talet, är tillbaka. Då trakterades den av Gretta Cohn, nu av Megan Siebe, känd från både Cursive- och Kasher-turnéer. Medgrundaren och trummisen Clint Schnase, som lämnade skeppet efter Happy Hollow, är också tillbaka. Men framförallt skriver Tim Kasher återigen fantastiska Cursive-låtar. Och även om skivan inte lyder under ett särskilt tema eller narrativ så hålls den ihop – av ett ursinne och en sorg över det rådande världsläget vi, och i synnerhet USA, tvingades in i 2016.

Öppningsspåret To Be Or Not Be You and Me var den sista låten att komma med på plattan, och tillhör definitivt höjdpunkterna. Ett mörkt och mullrande intro, där gitarrerna och cellon tävlar om att låta obehagligast, leder fram till verserna. Tim gläntar på dörren till sitt hjärtas mörkaste rum och sjunger med (själv)förakt i rösten om hur han är ”cursed with life” och att ”to live is to be in schism”, medan gitarrerna hackar och ylar. Tongångarna lättas tillfälligt upp på nästa spår, Pick Up the Pieces, som musikaliskt hade kunnat vara ett överblivet spår från bandets kanske mest klassiska platta The Ugly Organ (2003). Megan Siebe kanaliserar Cursives klassiska cello-sound och Kasher sjunger om hur världen gått åt pipan och att allt vi gör är skicka ut ”thoughts and prayers” till höger och vänster, helt utan genuin medkänsla.

På tredje spåret, tillika plattans mästerverk, You Know It’s Gonna Hurt, turas Kasher och gitarristen Ted Stevens om att sjunga de nattsvarta verserna om någon som gått ner sig i missbruk och helt gett upp. Musikaliskt rör den sig i ett suggestivt emofierat postpunk-landskap, där emon och posthardcorens intrikata arrangemang och känsloutbrott blandas ut med postpunkens mörker, taggiga gitarrer och stämningar. Det är Cursives bästa låt på en herrans massa år. En annan höjdpunkt är Under the Rainbow, som låter som om Kasher skrivit en låt åt kompisen Conor Obersts antikapitalistiska posthardcoreband Desaparecidos. Med rösten full av avsmak sjunger Kasher: The one percent live in high rises, they block out the sun for all the denizens under the rainbow. Men i en värld som rasar samman, där solidaritet knappt existerar, är det lätt att tappa hoppet. En stund senare sjunger han: wish I had time, wish I had hope, wish I had mine, wish I could cope with this. We’ve been left all alone – under the rainbow. Hur gärna man än vill och hur mycket man än lider är det till slut nästintill omöjligt att uppbringa ett engagemang som är gott nog. Då är det lätt att misströsta och navelskåda. Och det är inget fel i det.

A-sidan rundas av med det smärtsamt vackra stycket Remorse. Till vindpinad feedback och ett skört piano sjunger Tim om att hamna fel i livet och bristen på samvete och ånger. Hur få det är som erkänner för sig själva och andra hur fel det blev. Det finns något skamligt i den där vilsenheten, vilket Tim här hjältemodigt försöker utplåna. B-sidan inleds med besked med den fantastiska Ouroboros. Ouroboros är förstås den omättlige ormen som åt upp sig själv i ett slags evigt kretsloppstillstånd, och som Platon ska ha menat var den första levande varelsen på jorden. I Cursives värld får den i första versen symbolisera jordbrukarna, som en gång i tiden brukade jorden så att människan skulle slippa svälta, men som förvandlades till profithungrig industri, som återigen lämnade människan hungrig. I andra versen sjunger Tim om hur vi som människor välsignades med ett intellekt olikt andra djurs. Intellektet skapade sedan internet, som i sin tur tog död på intellektet och ersatte det med primala uttryck som hat och ilska. Jävelskapet snurrar runt runt – evigt. Det enda som tar död på det är döden i sig, vilket för oss in på Everending, en midtempo emo-dänga om det oförenliga i att ha dödsångest och ändå inte vilja leva för evigt. Om att försöka skapa något meningsfullt när allt ändå kommer att raderas ut, förr eller senare. Om att varje solnedgång man tar för givet är en solnedgång närmare utslocknandet. Musikaliskt tillhör den skivans minst ambitiösa, men textmässigt är den slående. Ungefär samma sak kan sägas om Ghost Writer, där internets många stollar får sig en välförtjänt känga. Alla har en åsikt (inte sällan är den dränkt i hyperbol) och alla gapar ut den. Allting är politiserat och alla hytter med näven åt vemhelst som avviker. Nobody asked me to do this – yet, here I am/…/Nobody asked my opinion – yet, here it is. 

Förstasingeln Life Savings är nästa spår, och den skrev jag om i augusti. Då hette det: ”På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon, medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin.” Två månader senare är jag av precis samma åsikt. Life Savings är en lysande låt. Betydligt svårare har jag för avslutaren Noble Soldier/Dystopian Lament – ett något överambitiöst och delvis pompöst stycke uppdelat på två låtar. Ett grepp som snarare hör hemma på skivor som Happy Hollow eller I am Gemini. Dock kan man glädjas åt att åtminstone andra halvan, A Dystopian Lament, är riktigt bra. Där sjunger en urlakad Tim Kasher om allt han en gång trott på och hängt upp sin tillvaro på, men som visat sig vara båg. Jag skulle kunna citera hela den knäckande versen som utgör låten, men väljer följande stycke:

I used to fall for love
For family and for friends
I used to fall for unity
Despite our differences
I used to fall for trust
The decency of man
I used to fall for secrecy
‘Til a neighbor played my hand
I used to fall for math
A universal truth
I used to fall for science books
Until they were removed

Det är ett paradigmskifte som skett, helt klart. Dessvärre till det sämre. Grundläggande fakta ifrågasätts och anständighet har bytts ut mot hat, nationalism, skriande rasism och allmän intolerans. Grundvalarna på vilka vårt demokratiska samhälle byggts monteras ner för varje dag som går. Jaget i låten har gett upp och sjunger i slutet hur han nu i stället rättar sig in i ledet. Detta är inte fallet för Tim Kasher eller Cursive. De stirrar vår hopplösa tillvaro stint i ögonen och erkänner vad den är och vad den gör med oss, och skapar sedan oumbärlig musik av det hela.

Cursive är tillbaka med sitt bästa album på 15 år –  utan tvekan ett av 2018 års allra bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: It’s Gonna Hurt

Om ni gillar detta: Cursive – The Ugly Organ, Cursive – The Storms of Early Summer: Semantics of Song

Ny musik från CURSIVE

CursiveVitriolaPhoto_HighRes-2

Ett av 482 MHz:s absoluta favoritband, Omaha-ikonerna Cursive, släppte i dag nyheten om att ett nytt album är på väg. Vitriola, bandets åttonde skiva och den första sedan 2012 års I am Gemini, släpps 5 oktober via deras egna label 15 Passenger. Första singeln har också släppts och heter Life Savings. Den går att lyssna på här.

Skivan spelades in och producerades ihop med gamla parhästen från Saddle Creek-tiden Mike Mogis (Bright Eyes, Lullaby for the Working Class, m.m.). Enligt frontmannen Tim Kasher ska plattan ses som en ångestfylld och frustrerad reaktion på världsläget post 2016. Skivan är enligt uppgift deras mest aggressiva och mest konfrontativa på många år, men Kasher hoppas att snarare än att spä på ilskan och frustrationen som genomsyrar vårt samhälle ska skivan erbjuda katarsis och förtröstan.

Hur låter då singeln Life Savings? Förhandssnacket kring skivan gör gällande att de återvänt till soundet som utgjorde deras, i mitt och många andras tycke, bästa skivor – Domestica (2000) och The Ugly Organ (2003) och EP:na de släppte mellan dessa båda fullträffar. Efter ett antal lyssningar på singeln är jag beredd att medge att så mycket väl kan vara fallet. Detta gör mig väldigt lycklig då det bombastiska och något teatrala sound som dominerat deras tre senaste skivor bara i undantagsfall imponerat på mig. På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon (ja, cellon som förgyllde flertalet mästerliga Cursive-låtar under början av 00-talet är tillbaka), medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse och konfrontation med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin. Melodierna har annars haltat lite på Cursives senare output, men dessa problem tycks de ha skakat av sig.

Att Cursive är tillbaka är alltid roligt i sig. Att de dessutom tycks vara i särdeles god form är förstås alldeles underbart. Nu hoppas jag på turnéstopp i antingen Sverige eller Danmark.