Rockens brinnande hjärta sammanfattas i ny samling
Det känns typiskt, som grym ironi, att det var just hjärtat som skulle fela och ta kål på Joe Strummer. Ett par dagar innan jul 2002 somnade han plötsligt in, 50 år gammal – ett offer för ett oupptäckt och medfött hjärtfel – denne man, som hade ett av rockens starkast brinnande hjärtan. Det var ju hjärtat, med dess inneboende sprakande passion och nyfikenhet, som fick diplomatsonen John Mellor, som han egentligen hette, att rusa genom livet, vändande på varje sten och aldrig stå still, alltid vara på väg. Han var konstskoleelev och dödgrävare. Reste runt i Europa och USA och Sydamerika. Han älskade amerikansk bilkultur lika mycket som latinamerikansk revolutionsromantik. Han var en jävel på pubrock, men sjöng också punk bättre än någon annan. Han älskade jamaicansk reggae och ska, lika väl som amerikansk och irländsk folkmusik. Och när en ny musikstil kallad hiphop började slå igenom i USA i slutet av 70-talet och början av 80-talet var Strummers band The Clash bland de allra första i Storbritannien att fatta grejen. Allt med känsla och glöd rymdes i Strummers enorma hjärta. The Clash vägrade att stå stilla, utan experimenterade med ljud och stilar redan från början, trots att punkarna brölade om att de glömt sina rötter och ideal. När de splittrades 1986 fortsatte den där elden som Strummer bar på att helt enkelt spridas åt andra håll. Och det är här 001 tar vid.
För även om vi bjuds på två låtar med Strummers gamla pubrockband The 101ers och en Clash-demo ligger fokus på åren efter The Clash – och de flesta låtar är rariteter i någon mening. Och det är banne mig inte mycket som inte håller måttet. Strummers gränslösa kärlek till musiken och det konstnärliga uttrycket matchas med lätt hand av hans låtskrivarförmåga. Höjdpunkterna står som spön i backen. Appalach-countryn i Tennessee Rain är en sådan. Johnny Cash-duetten tillika Bob Marley-covern Redemption Song en annan. Den tidigare osläppta Rose of Erin är underskönt vemodig irländsk pop. Rockern Strummer får också visa upp sig – inte minst i Mescaleros-klassiker som Coma Girl – men också i fantastiska Trash City, som han gjorde 1988 med konstellationen Joe Strummer & The Latino Rockabilly War, och It’s a Rockin’ World från 1998. Allra mäktigast är kanske, måhända (det är ju så svårt att välja), tiominutaren U.S. North, som han spelade in ihop med Mick Jones (den gamle vapendragaren från The Clash) till Sid and Nancy-soundtracket. Få, ytterst få, rockröster funkar så bra ihop som Strummer/Jones.
Oavsett vilken Joe Strummer man älskar, eller om man älskar det mesta med honom, kommer 001 att tillfredsställa en. Och få en att vilja gräva vidare. Detta är ett av årets finaste släpp. Och Joe Strummers brinnande hjärta slutar aldrig inspirera.
Betyg: 9/10
Bästa låt: U.S North eller Redemption Song. Eller…
Om ni gillar detta: Allt med The Clash
482 MHz 