Bäst just nu har varit lite frånvarande den sista tiden, på grund av andra åtaganden. Men nu är det dags att ta tag i saker och ting igen. Varsågoda.
Sofia Härdig – My Week
– Tredje singeln från kommande plattan Changing the Order är Härdigs bästa låt, hittills. Med gnissliga gitarrer och ett tuggande komp låter My Week som om Blondie anno 1978 flyttat till Manchester och anställt Pelle Ossler som gitarrist. Det är, som ni förstår, förfärligt bra, och en låt som gärna får pågå…och pågå… I morgon släpps den, då kommer ni att förstå.
– I en värld där Mark Kozelek helt har slutat att skriva låtar, och i stället ägnar sig åt att kompa sin egen dagbok på skiva, är låtar som The Amazings Rewind, som låter mer som Kozelek och Red House Painters än vad Kozelek själv gjort på decennier, fruktansvärt välkomna. Att de dessutom balanserar sina influenser med sitt egna drömska uttryck gör förstås bara allting ännu bättre. Kommande albumet ser ut att bli riktigt bra. Min lyriska recension av förra singeln kan ni hitta här.
Damien Jurado – Over Rainbows and Rainier
– Jurados senaste skivor har varit grandiosa, smått episka, med lager-på-lager-arrangemang. De har inte engagerat mig fullt ut, men nya singeln (den första att släppas från kommande albumet The Horizon Just Laughed) är något helt annat. Over Rainbows and Rainier är sparsmakad, viskande folk, på ett sätt man inte hört från Jurado sedan det sena 90-talet. Otroligt skört och alldeles lysande.
Azure Blue – My Final Candle/Beneath the Sphere
– Tobias Isaksson kan inte längre med att göra renodlade kärleksplattor, pga den bistra verklighet människor som Donald Trump försatt oss i. Detta är synd och skam, då Isaksson har tre av de finaste vemodiga indieplattorna från de senaste tio åren på sitt samvete. Nya singeln är en dubbel a-sida och båda låtarna är hämtade från kommande albumet Fast Falls The Eventide. Båda låtarna blickar utåt, bort från naveln och kärlekstrassel. My Final Candle hyllar dekadensen och lyfter fram den som ett drivmedel. Beneath the Sphere är pratsång om att vara sann mot sig själv och god mot andra, över ett lika delar hårt, lika delar skimrande beat. Båda låtarna är elektroniska och dansanta, båda är fruktansvärt fina. Jag är redo för fullängdaren.
– Erika M. Anderson är en 35-åring från South Dakota, som sedan decenniets början gjort en rad säregna album där stilar som noise, goth, folk, pop, industri och ambient fritt blandats – ofta med finfina resultat. Hennes senaste album, Exile in the Outer Ring, är hennes bästa, och det är där man hittar Receive Love. En naken låt, med en sårbarhet man egentligen inte hittar någon annanstans på skivan, om hur rötägg i ens förflutna sår frön av tvivel i nuet. Och gitarren som skriker i bakgrunden är bara den värd all ens uppmärksamhet.
482 MHz 