Konsertrecension: Ossler, Victoriateatern, Malmö, 24/2 2018

Att man redan i februari kan säga att man sannolikt sett årets bästa spelning hör knappast till vanligheterna, men jag undrar om jag bannemej inte kan göra det nu, efter att ha bevittnat Pelle Osslers exorcism på Victoriateatern i Malmö igår kväll. Ossler, ihop med cellisten Henrik Meierkord och synt- och maskingurun Mikael Nilzén (två herrar som för övrigt är lika förbannat bra på sina respektive instrument som Ossler är på sina) avslutade igår sin miniturné, som gjort stopp i Stockholm, Karlstad och Göteborg innan den avslutades med två utsålda kvällar i följd på anrika Victoriateatern. Har man sett Ossler tidigare vet man att man får konserter vars intensitet och scennärvaro bara kan matchas av vännen och kollegan Joakim Thåström och dennes spelningar. Men samtidigt är man ändå aldrig förberedd. Man kan ju som bekant aldrig riktigt förbereda sig på de där riktigt starka känslorna som ibland tar en i besittning.

Från det inledande ögonblickets Popol Vuh-liknande ljudbygge står det klart att det är något särskilt som byggs upp. Meierkord sätter en kvintessentiellt europeisk prägel på låtarna med sin vemodiga cello, medan Nilzén bygger upp ömsom hotfulla, ömsom vackra ljudkulisser med sina maskiner och Ossler sågar, hugger och sliter i gitarren med stråke, plektrum och nävarna. Tillsammans får de stämningen i salen att enkelt och otvunget skifta mellan feberdröm och sköraste melankoli under konsertens många höjdpunkter. Från Svartvattenfebers Suicide-ifierade ångestrock till den blytunga sorgen som hänger över Fåglar faller. Från mästargnisslet i Ett slutet rum och Ingen rök utan eld till den novemberruskiga meditationen över förlust och förgänglighet i Fars dag. Den outgivna(!!) och förkrossande vackra balladen Novembermoln (som den enligt uppgift ska heta) slår mig med häpnad. En låt om hur svårt det kan vara att släppa taget, vars musikaliska skörhet matchas med protagonistens oerhörda ensamhet. Och så den europeiska skymningen som sänker sig över Victoriateatern under avslutande En förlorad vals och Partisanen (varav den sistnämnda gästas av en hänförande och fransksjungande Sara Broos).

Och då har jag inte ens nämnt kvällens allra största höjdpunkt: Helsingborg. Bästa låten från albumet Evig himmelsk fullkomning är en atmosfärisk ballad av yppersta klass om saknad och självrannsakan. Med sin förtvivlan, sina nakna nerver och oerhörda angelägenhet växer den både på bredden och på höjden på teaterns lilla scen. Alla tre musiker är fullständigt inne i låten och de stundtals furiösa ljudmassorna, och de levererar som vore det det sista de gör. Flera gånger under låtens 6-7 minuter tänker jag att detta, just denna stund, är bland det allra bästa jag upplevt på en livescen. Och jag kan inte minnas när jag senast blev så överkörd.

Det är flera låtar jag inte nämner, men det tjänar inget till att i text återge en hel konsert av den här kalibern. Ossler & co bör i första hand upplevas. Måtte det bli snart igen.

Bäst: Helsingborg, och närvaron. Och Victoriateaterns grymma upplägg Picknick-konsert (medtag egen mat och dryck! Revolutionerande!).

Sämst: Ett begrepp som inte riktigt funkar i sammanhanget, men…de hade gärna fått spela i en timme till, tycker den omättlige beundraren.

Längd: ca 80 minuter inkl extranummer.