Etikett: welfare sounds and records

Bäst just nu: februari 2021

Första ”Bäst just nu” sedan november och jag går ut hårt. Gillar ni inte detta är musik kanske inget för er. Varsågoda!

Frida Hyvönen – ”Dream of Independence”

Förra singeln, ”A Funeral in Banbridge”, står stadigt som en av årets hittills allra bästa låtar. Där samsades en briljant melodi med en lika briljant text. På nya singeln ”Dream of Independence” sitter musiken och melodin i baksätet och det är framförallt texten – och den gudalika rösten som sjunger den – som driver låten och skakar om mig. Och vilken text sedan – knäckande välformulerad lyrik om att blotta egna svagheter och tillkortakommanden och samtidigt parera omvärlden.

Skivan med samma namn kommer 1 mars.

Everett Parker – ”Shake the Ground”

Min nya favoritupptäckt heter Daniel Börjesson, men kallar sig på skiva för Everett Parker. Han gör gråmulen, ruggig folk och tycks existera i en värld uppbyggd av Tom Waits-plattor, Dan Andersson-atmosfärer, deltablues och, faktiskt, Joakim Thåström. Nya singeln ”Shake the Ground”, första singeln att släppas från Börjessons första platta på åtta år, låter som allt ovanstående och är som ni kanske förstår väldigt, väldigt bra.

Nagoon – ”You Are Snow”

Gud vet att jag är svag för drömsk, melankolisk indiepop/dreampop – och Luleåbaserade Nagoon prickar väldigt rätt med andra singeln från det kommande debutalbumet. De ljuvliga gitarrerna rör sig någonstans mellan Johnny Marr, Robert Smith och 00-tals-pop, som skandalöst förbisedda Göteborgsbandet Days, och rösten är lidelsefull och eterisk utan att bli klyschig eller tillgjord, allt medan skimrande elektronik ramar in låten. Kanske, kanske gläntar våren på dörren (i alla fall här nere i djupa södern) och Nagoon blir ett välkommet inslag till mitt vår-soundtrack.

Amigo the Devil – ”Quiet as a Rat”

Danny Kiranos är tillbaka efter 2018 års magnifika Everything is Fine. Nya singeln, som musikaliskt rör sig någonstans mellan nyss nämnda Tom Waits och klezmer-musik, tar upp Guds tystnad i relation till vidrigheter som mobbning, alienation och självmord. Det är misantropiskt och mörkt, men mer än något annat är det en uppmaning till oss alla att innan vi lämpar över allt ansvar på en eventuell gud först ser till oss själva och beter oss hyggligt mot varandra. Enkelt, ja, men framförallt väldigt sant.

Time doesn’t respect what doesn’t respect it/And kind isn’t a word I would use for man/If everyone’s made in ”his” image and even ”he” couldn’t perfect it/Then what the hell makes anyone think we can?

Katthem – ”Jag hör en röst”

Ursprungligen bonusspår på höstens grymma album Vackra lögnerskor, nu släppt som digital singel. Vi bjuds på taggig, nervig (post)punk om den ack så relaterbara kampen mot depression. Påminner om Wire anno Pink Flag och är, som det mesta som Katthem gjort, ruskigt bra.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 18

EP-formatet är ett format jag är kluven till. Numera, ska jag säga. För det fanns en tid då jag verkligen kunde uppskatta EP:n. Tiden då EP:n fungerade som ett komplement till ett album, eller som något ett band eller en artist släppte mellan album. Idag går det inflation i EP:s och vissa band och artister släpper bara EP:s. Jag gissar att det går hand i hand med våra sönderscrollade, informationsbesatta hjärnor, ständigt hungrande efter något nytt. Färre och färre band och artister klarar av att färdigställa hela album och fler och fler lyssnare får allt sämre koncentrationsförmåga – och då passar ju EP:n perfekt. Men man ska ju som bekant inte måla fan på väggen, och detta är bara en teori, utfärdad av en sur traditionalist, och alldeles oavsett görs det ju även idag riktigt starka EP:s. Nedan följer fem exempel på detta. Varsågoda. Årets fem bästa EP:s.

5. Beverly Kills – Elegance in a State of Crisis

– Postpunk med utsökt popkänsla – och makalösa gitarrer.

4. Harriet Nauer – Human

– Efter sex års tystnad kom Harriet Nauer tillbaka med en modig EP – en EP där Harriet inte skydde att stå naken inför mörkret. Human är kärv, avskalad och väldigt personlig, men det har inte stoppat Harriet från att skörda publika framgångar – välförtjänt.

3. Keeley Forsyth – Photograph

– Debutalbumet Debris från i våras var väldigt bra, men med EP:n Photograph, släppt i november, växlade Forsyth upp. Soundet blev än mer eteriskt, än mer suggestivt och betydligt mer elektroniskt. Låtarna kröp ännu djupare in under huden och Forsyth etablerade sig som ett svårdefinierat väsen att räkna med.

2. Isolated Youth – Iris

– Stockholmsslynglarna i Isolated Youth gör en postpunk som känns lika klassisk som originell. Ena stunden hörs ekon från giganter som Joy Division och The Chameleons, andra stunder sugs man in i drömvärldar där Sigur Ros härskar. När dessa uttryck blandas får vi något oerhört vackert. Då får vi Iris, som utan tvekan är det bästa som Isolated Youth har släppt.

1. Orochen – Thylacine

– Efter några år i gejmet hittade Orochen med andra EP:n, släppt i september, helt rätt. Thylacine är en mullrande, sotig kompott där PLP möter Have a Nice Life och mid era-Swans. Det är en synnerligen genomarbetad och intelligent platta, med rejäl tyngd i både text och sound. Får de bara lite tid kan Orochen få ihop ett riktigt starkt album. Det ser jag fram emot.

Recension: Beverly Kills – Elegance in a State of Crisis

beverly

Göteborgarna i Beverly Kills har efter en lång rad singlar nu blivit med EP (ute nu via Welfare Sounds and Records). Popkänslan från de tidiga singlarna får här stå tillbaka för den svärtade postpunken. Även om materialet är genomgående starkt saknar jag ändå knäckande fullträffar som pop-mästerverket ”Dreamless” (2018). De hittar en gyllene mellanväg på skimrande, råcoola ”A Scarlet Night”, vars vemodiga, snygga refräng låter som något Jocke Berg kunde ha skrivit runt 2005. En annan höjdpunkt är avslutande ”Seven Sisters”. Här lyckas de med bedriften att låta både hypnotiska och malande och melodiösa. Och här, precis som på övriga plattan, briljerar gitarristen John Jonsén. Ge honom en gitarr och han kommer med lätt hand att skildra ilska, bottenlös sorg, eufori och gnagande frustration eller vilken annan känsla du råkar känna. I honom hör man Johnny Marr, Robert Smith, Sami Sirviö och Anders Göthberg, och att övriga han spelar med, Alma Westerlund (sång, synth), Viggo Mattsson (bas) och Hampus Höggren (trummor), också är snortajta gör inte saken sämre.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”A Scarlet Night”

Om ni gillar detta: Kent – The Hjärta och Smärta EP, Agent Blå – Morning Thoughts