482 MHz:s adventskalender: Lucka 6

Christian Kjellvander tillhör den här skribentens favoritlåtskrivare de senaste, säg, fyra åren. Han blir bara bättre och bättre, och i år har han skänkt oss inte mindre än två fullträffar – Doom Country ihop med Tonbruket (under namnet Kjellvandertonbruket) och About Love and Loving Again som soloartist. Båda tillhör 2020:s allra bästa album (och båda hyllades här på sajten vid tiden för deras respektive releaser). Så det är med bröstet fullt av stolthet och glädje jag denna andra advent ger er en sprillans ny intervju med Christian. Varsågoda.


Först och främst vill jag tacka dig för att du ställer upp, Christian. Jag tycker att du är en av de mest fängslande låtskrivarna i Europa, så detta känns speciellt.

Vad roligt att höra.

Du har i min mening släppt två av årets allra bästa album, Doom Country med Kjellvandertonbruket och About Love and Loving Again som soloartist. Jag ser dem, vad gäller sound och uttryck, som systerplattor, som båda bottnar i en suggestiv blandning av jazz och country. Hur ser du själv på deras eventuella släktskap?

De är tillkomna under samma period, kan man säga. Jag skrev Doom Country väldigt snabbt men hade då redan ett par låtar från About Love… färdiga. Det slank säkert med någon avlagd lös idé jag hade haft i min bank ett tag på Doom Country. Tanken var sedan att de skulle komplettera varandra. Men jag vet inte. Jag försöker verkligen gå med min plats/sinnesstämning/energi i stunden på alla mina inspelningar.  Jag vill att den närvaron ska vara överordnat allt annat jag “lärt” mig av och om musik. Utan lusten och hela människan faller liksom korthuset. Skeppet kommer lastat med bara kokosnötter. 

Bland det mäktigaste som släppts i år är ju utan tvekan låtsviten ”Normal Behavior in a Cutting Garden, pt. I-III”, från Doom Country. Den knäckte mig totalt när jag hörde den första gången. Någon måste göra film av den. Vad kan du berätta om den låtsviten? Vad inspirerade dig?

Den tog sitt ursprung i tanken om en destruktiv relation. En dold destruktivitet. En översmetad saga. Jobbade rätt länge med att sätta in karaktärerna i olika miljöer. Att sjunga i tredje person. Att sjunga ur kvinnans perspektiv, etc…men landade efter många om och men i att just göra den som en road movie. Även om den blicken är ganska typisk för den musikaliska värld jag rör mig i, så kunde jag inte erinra mig att jag hört något liknande. Jag lekte med tanken att korta ner den och göra den mer koncentrerad men gillade att den bara mal på…det blev liksom den sista ingrediensen…som ett skämt som blir roligt för att det nötts.

Mycket på framförallt Doom Country bär starka litterära kvaliteter. Är du alls lockad av att utforska den sidan av ditt skrivande än mer? Jag tänker såklart i bokform.

Jag har egentligen inga planer på det. Tycker att musik och skivan är ett perfekt medium…en ljudbok med tillhörande musik om man så vill. Men jag ska aldrig säga aldrig.

I min mening har ditt uttryck utvecklats och förändrats rejält sedan Songs from a Two Room Chapel (2002) – från mer eller mindre rak singer-songwriter- och folkrock till ett sound som idag känns som den saknade länken mellan Jason Molina och Pelle Ossler och/eller Thåström. Hur ser du själv på utvecklingen av ditt sound genom åren? Vad inspirerar dig idag?

Jag har nog ständigt försökt hålla mig i framkant av min egen utveckling. Gått på lust och någon slags känsla av att det jag gör känns relevant för mig själv. Tyckte inte att Songs from a two room chapel var rak singer-songwriter när den kom. Nu upplevs den nog mer så….men min/din syn på mina senaste skivor kanske också förändras med tiden. Min utveckling i sound är nog snarare en avveckling. Jag försöker med så få medel som möjligt skapa något jag upplever som angeläget, närvarande och intressant. Jag tänker just idag på Suicide, PJ Harvey och Nina Simone…säkert namn herrarna du nämner ovan också fördjupat sig i. I slutändan handlar det ju om estetik. 

Vill du utveckla det du säger om estetik?

Jag tror det kommer från att ha turnerat mycket själv och med få medel skapa något som fängslar ett rum. Eller i alla fall fyller det. Att man jobbar mot det minimalistiska, skär bort fettet. Accepterar hur en låter och jobbar utifrån det. Såg ett citat från Brian Eno där han pratade om att han först kastar pilen och sedan målar upp tavlan…istället för att försöka pricka mitten.  Det är nog det som upplevs som lite jazzigare. Det är ju inte jazz om du frågar en katt i fes men jag försöker få in ett element av luft och ett element av behärskad och skarp punk…samma vilja att välta något men med lite mer fokus och vasshet. Jag vill att mina och mina musikers personligheter och kraft ska lysa igenom i ett virvelslag liksom. När jazz är bra är det ju i allra högsta grad punk.

Du växte delvis upp i nordvästra USA, och ditt musikaliska uttryck har alltid haft mycket med traditionellt amerikansk musik att göra. Men vad betyder USA och den amerikanska kulturen och musiken för dig som person idag? 

Svårt att säga eftersom all vår moderna kultur är så präglad av det. Men jag tror att jag egentligen läser mer nyheter och tänker mer på politik och personlig utveckling som människa på jorden idag än vad jag lyssnar på musik eller ser på Netflix. Dock har jag ju alltid en plats i mitt hjärta för Nordvästra USA. För naturen, framförallt. Det är ett mycket vackert land. Och väldigt mycket vacker och berörande konst har fötts ur dess människoöden. Men det är människoöden som inspirerar. Oavsett tidszon.

Du nämner naturen i PNW-regionen/nordväst. Den verkar ha något magiskt och mäktigt över sig. Tror du att du hade låtit som du gör idag om du inte tillbringat så pass många av dina formativa år under de regntunga molnen, vid havet och i skuggan av granarna där? Jag tänker också på Phil Elverum (The Microphones, Mount Eerie), som kommer från och verkar i Anacortes, WA, och som är djupt präglad av naturen där. 

Om du tittar ut genom fönstret så tror jag nog du förstår att jag antagligen hade låtit precis likadan….hehe. Som en skåning i Värmland. Anacortes, ja…har dålig koll på Phil men är god vän med Karl Blau som bodde och verkade där i många år och vad jag förstår på honom är det som händer i Anacortes på grund av communityn som de och andra har byggt upp…billiga hus i vacker miljö och leken är igång…men absolut, det mäktiga stilla havet framför ögonen och de svala Cascadebergen bakom ryggen rör människor. Ingen tvivel om det. Frågan är ju som vanligt hur länge ett sådant ställe får vara ett ”haven” för konstnärer…Lex Portland. 

Vad har du själv lyssnat på i år? Vad skulle du vilja tipsa om?

Snöade in lite på Behemoth förra veckan…gillade senaste Protomartyr och gav äntligen Little Wings en chans.

Slutligen, hur ser 2021 ut för Christian Kjellvander?

Jag håller på med lite projekt nu i höst som kanske kommer ut 2021. Men det beror nog på om det blir möjligt att turnera igen. I så fall kommer jag troligtvis leva på vägarna ett bra tag. 


Doom Country är ute nu via Startracks, och About Love and Loving Again via Tapete Records.

Recension: Kjellvandertonbruket – Doom Country

Kjellvandertonbruket - ARTWORK

En av landets jämnaste och intressantaste singer-songwriters har blivit med sidoprojekt. Christian Kjellvander har slagit sig i lag med eklektiska jazzbandet Tonbruket och tillsammans har de bildat Kjellvandertonbruket.

Jag älskar sidoprojekt. I sidoprojekt tillåts de mest kreativa hjärnorna kasta sig in i sådant som de annars kanske inte får möjlighet att utforska, men som de ändå brinner ohejdat för. I Kjellvandertonbrukets fall är steget inte alltför långt från vad man annars är van att höra från dem – men samtidigt otvetydigt nytt och fräscht. Tonbruket har doppat fötterna i den amerikanska myllan förr och jazzen är ju deras livsluft. Kjellvander, med ett förflutet i USA, är skickligare än de flesta i det här landet på att göra americana lika karg som en Nebraska-åker i december. På Doom Country tillåts allt detta, Tonbrukets experimentella jazz och Kjellvanders karga americana, ihop med bluesen och countryn, att blandas, korsbefruktas och bilda nya ljud och uttryck. Med ett knäckande lyckat resultat.

Det är långsamt, det är väldigt amerikanskt och nedsänkt i en makalös skuggvärldsatmosfär. På första låten, ”Yacht in the Fog”, slungas man omedelbart in den där skuggvärlden. Till Tonbrukets lika delar skeva och kaotiska, lika delar djupt suggestiva doom-jazz reciterar Kjellvander en historia om ett märkligt barndomsminne utspelat ombord på Burt Reynolds och Lonnie Andersons gamla yacht. I minnet styr yachten in i tjock dimma och känslan som kommuniceras är, åtminstone i denna lyssnares öron, ogenomtränglig ensamhet. Det ensamma barnet står öga mot öga med en ogästvänlig verklighet. ”I’m on a yacht in the fog and no one knows”, mässar Kjellvander. ”Tidal Wave”, spår två, är mer av ett klassiskt låtsnitt. Här möter Kjellvander anno A Village: Natural Light Pelle Ossler anno Krank. Till gnisslig, atmosfärisk…well, doom country…sjunger Kjellvander fantastiska rader som redan känns som klassisk country-lyrik: ”I want my tombstone to say ‘I’m not in a better place’/’cause there can no better place/than somewhere on earth/with you by my side”. ”Tidal Wave” stack tidigt ut som ett av skivans bästa spår, medan tredjespåret, ”Loneliest Woman on Earth”, är den låt som haft svårast att hävda sig. Under många lyssningar försvann den, kändes anonym. Den växer med tiden, men griper trots allt inte tag som övriga.

Kjellvandertonbruket - Press 2020

En låt som emellertid omedelbart och utan minsta tvivel kändes som något alldeles extra var avslutningsspåret, 21-minuters-eposet ”Natural Behavior in a Cutting Garden, Parts I, II, III”. Här kanaliseras och möts David Lynch, Angelo Badalamenti, Charles Bukowski, Nic Pizzolato, Thåström och Nick Cave i en enda lång, febrig och jävligt hårdkokt noirhistoria. Tonbrukets malande, ambienta mörkerjazz sveper in Kjellvanders lysande novell (det här kan man inte kalla låttext, det är verkligen en novell) om en omöjlig relation med en omöjlig kvinna, utspelad i en bil på ändlösa highways på väg mot ett oklart mål och bort från allt som skulle kunna fjättra en. ”Natural Behavior” lyckas med att vara både klaustrofobisk och obehaglig och frihetstörstande och inspirerande. Man vill inte byta plats med någon av karaktärerna i den där bilen, men man fattar var de kommer ifrån och varför de gör som de gör. Och man relaterar ändå, och sitter som på nålar. Därför känns de där 21 minuterna som…fem.

När jag först hörde talas om det här projektet kände jag instinktivt att det skulle bli väldigt bra. Bara epitetet ”doom country” gjorde mig nipprig. Och jag fick rätt. Skivan är precis så bra som dess titel lovar. Att allt på den dessutom är live och förstatagningar är omöjligt att fatta. Jag blir förvånad om jag i december, när jag ska summera året, inte placerar den högt på listan över årets bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Natural Behavior in a Cutting Garden, Parts I, II, III”

Om ni gillar detta: Bohren & Der Club of Gore – Sunset Mission, Songs: Ohia – Didn’t It Rain

Bäst just nu: november 2019

Pablo Matisse – Human Warmth (EP)

– Med nya EP:n återuppfinner Pablo Matisse (med medlemmar från Soundtrack of Our Lives, Division of Laura Lee och Affordable Hybrid) knappast punkhjulet, men de gör det mesta rätt. Verserna i titelspåret varvar aggropunk, i stil med tidiga Black Flag, med en melodisk refräng á la Ramones. Is There Anybody Out There för tankarna till Kalifornien på 90-talet, medan avslutaren Think & Feel osar fish ‘n’ chips och ur-engelskt läktarvåld. Det är alltså för det mesta en rätt brutal EP, vilket gör Death Cab For Cutie-covern I Will Follow You Into the Dark till ett mycket välkommet inslag. I Pablo Matisse händer blir den en gång så sköra balladen till svärtad vemodspunk. Den skänker dynamik och nyanser till EP:n och känns instinktivt som årets bästa cover.

Som sagt, Pablo Matisse bryter inte ny mark, men skänker oss likväl knappt tio minuter klassiskt punkös. Det behövs, det med.

Ges ut på fredag, 15/11, digitalt och på sjutum, via Startracks.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I Will Follow You Into the Dark

Om ni gillar detta: Kolla upp ovan nämnd referenser

 

Sorry GirlsDeborah (album)

– Jag säger det direkt, så är det gjort. Detta är årets bästa popplatta. Jag vet inte när jag senast hörde något så nära fulländning från ett band som albumdebuterar. Montreal-duon Sorry Girls plockar på debuten Deborah det bästa från 80-talets vemodiga pop (tänk a-ha, Cyndi Lauper, Fleetwood Macs sena 80-tal) och blandar det med dreampopens sommarkvällssvala atmosfärer.

Texterna handlar om förlust, längtan och svårigheterna med att vara en kännande människa, och sångerskan Heather Foster Kirkpatrick sjunger dem med en närvaro som är lika sensuell som den är sårbar, lika cool som den är dyster. Musiken och de outsägligt sorgsna melodierna, signerat duons andra hälft Dylan Konrad Obront, är precis lika fängslande. Med en och annan slick gitarr, varma synthar och smått episka och för genren typiska trummor bygger han ljudvärldar och pophooks det tycks helt omöjligt att tröttna på. Jag vet inte hur många gånger jag spelat den här plattan, men varje gång hugger det till i hjärtat.

Enda invändningen jag har är mot låten H.O.N.E.S.T.Y. Jag förstår poängen med att ha med en gladare låt för dynamikens skull, men denna är helt enkelt inte bra nog – särskilt inte i jämförelse med albumets övriga nio fullträffar.

Gavs ut 21/10 via Arbutus/Playground Music

Betyg: 9/10

Bästa låt: Omöjligt att välja, men säger ändå One That You Want.

Om ni gillar detta: a-ha – Scoundrel Days, Fleetwood Mac – Tango in the Night, Cocteau Twins – Heaven or Las Vegas

 

Mount EerieLost Wisdom pt. 2 (album)

– 2017 och 2018 släppte Phil Elverum två album där han i raka, kärva, drabbande ordalag berättade om hustrun Genevieves död 2016. Skivorna, A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), blev villkorslöst hyllade och behandlade med en väldig vördnad och gav den annars så underskattade och förbisedda Elverum en något större publik. Jag tycker om skivorna, men har samtidigt svårt för dem på samma sätt som jag har svårt för Nick Caves sorgearbeten – det blir för mycket. För privat, för fokuserat på en enda specifik och mycket privat händelse, för känslomässigt krävande. När ska man egentligen lyssna på skivor av det slaget? När passar det? Svaret är: sällan. Därför är jag eld och lågor över att Phil nu gått vidare till att skriva om de existentiella teman som gjorde skivor som till exempel mästerverket Wind’s Poem, Dawn och Sauna så bra.

Han tar fortfarande ett visst avstamp i Genevieves död, och även i skilsmässan från andra hustrun Michelle Williams, men lyriken är mer mångbottnad, mer nyanserad och allmängiltig. Och hjälp, vad bra det är. Kompad av akustisk och elektrisk gitarr och piano sjunger Elverum, uppbackad av Julie Doiron (som ju även var med på första Lost Wisdom-plattan, 2008) på sitt patenterat varma, försiktiga vis om att leva med förlust, med tomhet och behovet att älska igen. På vart och ett av spåren visar Elverum varför han alltjämt är en av våra allra vassaste textförfattare, alltjämt med fingret på mänsklighetens puls. En av höjdpunkterna är öppningsspåret Belief – om hur svårt det är att tro på något, vare sig det är kärlek eller högre makter. En annan är Real Lost Wisdom, där Phil uppmanar sig själv, sin dotter och oss som lyssnar att trotsa meningslösheten och alla otäckheter och älska i alla fall. Det är värt det. I sista versen sjunger han: Don’t flinch away, no matter what/Monstrous fears will arise/If there’s a cataclysm and you have to go inside/Please, at least let some wind blow in/Take yet another breath/And stay right there/Courageous and kind/With love permeating […] Det sammanfattar Phil Elverum och Lost Wisdom pt. 2 ganska bra: det finns mycket att grubbla över, tvivla på, skrämmas av, men det finns också något bortom detta. Det finns skönhet, kärlek, hopp. I naturen, i andra människor, i musiken.

Efter att ha levt intimt och intensivt med Lost Wisdom pt. 2 i ungefär en vecka står det kristallklart tydligt att det är årets bästa platta, som utan tvekan förtjänar årets första (och sannolikt enda) fullpoängare.

Gavs ut 8/11 på Elverums egna label PW Elverum and Sun.

Betyg: 10/10

Bästa låt: Belief

Om ni gillar detta: Mount Eerie – Wind’s Poem

 

Val DemarChapter One (album)

– På dagarna är Valdemar Tegeström bassist i lysande, unga och purfärska shoegaze-postpunkbandet NIZUI. På nätterna, i skuggorna, gör han avskalad och tungt ödesmättad folk med drag av både tidiga Cohen och Steve Von Till, men också av ovan nämnda Mount Eerie. Det är långsamt, sotigt, obönhörligt dystert – men framförallt väldigt ärligt och väldigt begåvat – om egna tillkortakommanden, det egna mörkret och det yttre och om relationer som inte fungerar som man vill.

Ska jag invända mot något är det mot den hurtiga avvikaren It Won’t Do, som sannolikt ska fungera som ett poppigt mellanspel men som faktiskt bara sabbar flytet och kontinuiteten, mot att skivan känns aningen lång och mot tvåspråkigheten (La Luz y el Mar sjungs på svenska medan resten av skivan sjungs på engelska). Är sällan annat än kritisk mot artister som vill sjunga på två språk. Det hör inte hemma på ett album, som ju ska vara konsekvent och enhetligt. Men eftersom låten i fråga är så pass bra kan jag leva med det. Jag kan också leva med resten av invändningarna, av den enkla anledningen att Val Demar har gjort ett helgjutet album som vågar vara långsamt, dystert och oironiskt – uppfriskande det är med sådana plattor!

Chapter One är en av höstens bästa svenska debuter.

Gavs ut 1/11 på digitala plattformar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Unusual Sights

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies, Mount Eerie – Dawn

 

 

Bäst just nu: februari 2019

Ny månad, ny bäst just nu. Varsågoda.

 

Nivhek After Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House (album)

– Liz Harris, geniet bakom fantastiska Grouper, är tillbaka under namnet Nivhek. Här tar hon Groupers eteriska atmosfärer och blandar ut dem med tunga, elektroniska drones. Resultatet är trollbindande och ett fenomenalt bra album. Om fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points försatte en i trans djupt inne i de regntunga skogarna i Pacific Northwest-området hör Nivheks varmkalla sound hemma bland Murmansks karga vidder och de portugisiska Azorerna, där Harris tillbringade konstnärsresidens under skivans tillkomst. Soundet är lika kallt och ogästvänligt som det är drömskt och inbjudande.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Allihop hänger samman

Om ni gillar detta: Grouper – Grid of Points

 

Jenny LewisHeads Gonna Roll

– Jenny fortsätter övertyga oss om att hon har något riktigt stort på gång. Nya singeln är ännu en drabbande poplåt om samspelet människor emellan och magknipet detta för med sig. Förra singeln var fantastisk, denna är minst lika bra. Det känns som kommande plattan On the Line kan bli hennes bästa.

 

Damien JuradoSouth

Senaste plattan är blott dryga halvåret gammalt och redan nu är Jurado på gång med nytt album. Den helt akustiska In the Shape of a Storm ges ut i april och South är första smakprovet därifrån. Vi som sett Jurados akustiska konserter och känt oss dragna till hans mer avskalade kompositioner är förstås uppspelta över kommande skiva, och får man tro den mycket fina South är albumet precis så bra som man förväntar sig.

 

Star HorseAlbatross

– Star Horse har debuterat med ett habilt shoegaze-album, med självklara men väl förvaltade influenser från klassiska album som Nowhere och Souvlaki. Överlägset bäst är sistaspåret – den monumentala och skimrande Albatross. Gitarrerna blixtrar till, rusar mot skyarna och exploderar i klassisk shoegaze-magi.

 

Alice BAllting går över

How Soon Is Now, The Cure anno 1985-87, vårrusighet, bottenlös melankoli. Allting ryms i Alice B:s nya singel, och bildar en strålande poplåt för vårvintern och alla kluvna känslor årstiden bjuder på.