Årets…blandat

 

De riktigt tunga listorna (årets låtar samt årets album) kommer lite senare, men redan nu vill jag inleda årssummeringarna genom att ge er en samling blandade utmärkelser. Vad sägs om årets konsert? Årets musikdokumentär? Årets genombrott? Look no further!

 

Årets konsert: 

Ossler, Tivoli, Helsingborg, 30/9. 

– Live på scen med bara sin elgitarr och två cellister skapade Ossler en intensiv stämning när han i slutet av september stod på Tivolis scen. Han spelade låtar från de senaste tre, fyra soloalbumen och närvaron låg alltjämt som ett högspänningsfält över lokalen. Jag såg honom med fullt band i Malmö i april respektive augusti i år, men trots att det var utmärkta spelningar var det den avskalade kvällen i Helsingborg som brände mest. Ossler är tvivelsutan en av Sveriges finaste artister – inte minst på scen.

 

Årets musikvideo:

Morrissey – Jacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage

– Well, det är kanske inte Michael Jackson-kvalitet på videon (eller koreografin!), men jisses vad den är härlig. Morrissey och bandet dansar en mycket enkelt koreograferad dans i vad som ser ut som en gammal Soul Train-studio från 70-talet. Morrissey klädd i grå kostym, bandmedlemmarna klädda i turkosa velourdräkter. Behöver jag säga mer? Alla hämningar är borta. Allt är bara kärlek, sång och dans.

 

Årets musikdokumentär:

I Called Him Morgan (regi: Kasper Collin)

– Enkel, osentimental, ärlig, och mycket atmosfärisk. Inga märkvärdiga filmgrepp, men väl vackert foto, lika vacker musik och gott om insikter om jazzlegenden Lee Morgan, som man annars inte hör mycket om.

 

Årets musikbok:

Erin Osmon – Jason Molina: Riding with the Ghost

– Att någon går och skriver en bok om den gudabenådade ikonen Jason Molina (Songs: Ohia, Magnolia Electric Co.) är en kulturgärning så stor att ingen någonsin kan visa tillräcklig tacksamhet.

 

Årets comeback:

Liam Gallagher

– Det räcker inte med att ha varit borta ett par år. För att det ska kallas comeback ska man förstås dels ha varit borta en längre period, men man ska framförallt ha varit uträknad, förbisedd, omsprungen. Allt detta går att applicera på Liam Gallaghers återkomst i år. Efter att Oasis splittrades 2009 bildade Liam och resterande medlemmar bandet Beady Eye. De saknade inte bra låtar, men på det hela taget var det ett slags halvmesyr. Detta blev som allra tydligast i år, när Liam gjorde debut som soloartist. För så här tänd, fräsch och hungrig har han inte varit sedan Oasis glansdagar. Och när sjöng han senast så här bra? 1997? 2000? Inte efter 2002 i alla fall. Att storebror Noels skiva, släppt en månad efter Liams, var solklart bättre spelar ingen roll. 2017 har varit Liams år. Från käftsmällen och tillika solodebutsingeln Wall of Glass i maj, till hans bejublade framträdande på One Love Manchester i början av juni, höstens storsäljande debutalbum As You Were (över 200,000 ex sålda – hittills!) och den utsålda UK-turnén under december månad. För att inte glömma alla fantastiska intervjuer. Jag är glad att han är tillbaka och jag är glad att det går bra. Världen är klart trevligare när Liam Gallagher är i farten.

 

Årets nykomling:

Blå timmen

– Bara två singlar släppta, men det står tydligt som i en pekbok: Blå timmen är årets intressantaste nya band. De är svåra att genrebestämma, men drar åt postpunk, sofistikerad 80-tals-pop, cold wave. Det är suggestivt. Det är kyla och desperation. Popkänsla. Vassa och kalla gitarrer, ett saxofonsolo, sval sång, ett avgrundsvrål. På blott sju-åtta minuter musik inkorporerar de allt detta på ett självklart sätt och med ytterst lätt hand. Och så en sångare med så mycket känsla att han går i tu. Nästa år vill jag ha mer musik. Och en turné.

 

Årets genombrott:

Hater

– Jag har redan skrivit om Malmö-bandet Hater ett antal gånger i år, så jag ska fatta mig kort. De debuterade i fjol med ep:n Radius. Fullängdaren You Tried kom i våras, och sent i höstas kom nya ep:n Red Blinders. De gör popmusik för nyförälskade och för permanent olyckliga. För våren och för hösten. Deras musik åkallar andarna från Radio Dept. (och egentligen hela Labrador) anno 2002-2006 och från det geniala men dessvärre avsomnade Göteborgsbandet Days. De återuppfinner inte hjulet, men låter otvetydigt fräscha och angelägna. Jag ser fram emot att följa dem.

 

Årets nyupptäckt:

Shrine

– Bakom pseudonymen Shrine gömmer sig bulgariske ljudkonstnären Hristo Gospodinov. Han gör massiv dark ambient för ett Europa i ständig skymning. Jag upptäckte honom i vintras, genom albumet han släppte i fjol på Cyclic Law, Ordeal 26.04.86. En temaplatta om Tjernobyl-olyckan 1986. Det säger väl allt? Atmosfär, tyngd, skönhet och hot – allt strömmar obehindrat ut ur denne bulgars syntar, laptops och samplers. En dark ambient-upptäckt att ta med till graven.

 

Årets återupptäckt:

Swans

– Det har varit dåligt med riktiga återupptäckter i år, men under hösten har Swans tidiga diskografi gått varm. Jag är kluven till deras tre senaste album, men åren 1983-1996 var det inte många skott utanför mål. Från det svartaste, smutsigaste mörker, till religiösa grubblerier, självhat, existentiell ångest, ljudexperiment och de sköraste sånger man kan föreställa sig. Detta var Swans guldålder och kreativiteten flödade från Michael Giras förryckta hjärna. Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på Swans första period på ganska länge, men så hamnade jag i en svacka, och det är ju då som detta band slår an som hårdast. Bäst var som alltid den becksvarta Failure, från 1991. Med endast en akustisk gitarr och en frostig synt som ackompanjemang berättar Gira om på alla sätt han är en oduglig odåga. Resultatet är häpnadsväckande och uppfriskande hänsynslöst.

 

Årets skivomslag:

Ossler – Evig himmelsk fullkomning (bild: Pelle Ossler, design Pär Wickholm och Pelle Ossler)

– Ett foto som blev en kolteckning, som blev ett enastående vackert skivomslag. På Evig himmelsk fullkomning tar Ossler i flera låtar upp den lilla människans kamp mot något större, något mörkt och hotfullt. Och det är precis det som så skickligt målas upp på omslagsbilden.

Pelle Osslers känsla för ljud känner vi ju till, men hans känsla för bild och form är minst lika vass och värd att uppmärksamma. När han inte spelar musik (eller snickrar möbler, som är ännu en sträng på lyran) då fotograferar han (eller ritar med kol). Hans bilder är kärva och motsträviga och framhäver det sköna i det spruckna, och skulle man titta på dem utan att veta vem som låg bakom dem skulle man tänka på just Ossler och höra hans suggestiva toner.

När jag i februari 2016 med ett vagt och gryende intresse för fotokonst besökte en av Osslers fotoutställningar föll alla bitar på plats. Att där och då samtala med honom om fotandet och samtidigt se hans bilder sparkade upp dörrarna för mig. Sedan dess har jag konstant fotat och experimenterat med bilder. Några syns här på bloggen, resten på Instagram (@lovgren__).

 

***

En sådan här lista kan ju pågå hur länge som helst, men nu får det räcka. Håll utkik den närmsta tiden efter listorna över årets album och årets låtar.

Hörs vi inte innan, så önskar jag eder en god jul!

/N