Recension: Oestergaards – Moloken

oestergaards

När Oestergaards debuterade i början av 2018  var det med en blytung EP vid namn Rötterna. Den före detta americana-musikern Tomas Östergårds, som han egentligen heter, hade äntligen lyckats kränga av sig sin gamla kostym och Rötterna lät som en hungrig och oerhört taggad kärleksförklaring till dödsindustri och dark ambient. Den led emellertid av ett visst mått av bristande fokus och vittnade möjligen om en svårighet (eller ovilja) att sålla bland alla ljud. Detta råddes det dock bot på redan till EP nummer två, Maal Niir från samma år. Redan där visade han prov på utveckling och fokus, vilket i sin tur bara visar att hans hjärta verkligen brinner för denna vackra, karga musikform.

Och att formkurvan alltjämt pekar stadigt uppåt står alldeles tydligt med nya singeln Moloken. Låten är en personlig uppgörelse med demoner, ångest och depressioner. Det är också Oestergaards mest subtila, mest suggestiva (och kanske också bästa) stycke hittills. Maskinerna och elektroniken må koka och fräsa precis som förr, men de kryper in under skinnet nu. Och det är väldigt effektfullt. Den som talar lugnt och stilla är ju alltid mer övertygande (och ofta också mer hotfull) än den som larmar och gör sig till – och detta vet Oestergaards. Nya EP:n varifrån Moloken är hämtad är mastrad av Simon Heath, aka Atrium Carceri och boss för legendariska och vördnadsvärda dark ambient-labeln Cryo Chamber. Om det är Heath och de kalla, karga glaciärliknande ljudlandskap som artisterna på Cryo Chamber är kända som har påverkat Oestergaards vet jag inte, men oavsett är den nya tyngden och suggestiviteten ett mycket välkommet inslag.

Det är roligt att följa Oestergaards. Det är roligt att följa någon som bara blir bättre för varje släpp. Jag ser fram emot kommande EP.

Singeln är ute nu på alla elektroniska plattformar via Oestergaards egna label Dovle.

Årets bästa EP:s och mini-LP:s

 

EP-formatets aktier har stått högt i kurs år 2018. Inte undra på. Dess nätta speltid passar vår samtids hetsiga och scrollningsskadade Instagram-hjärnor utmärkt. Och det är ju en konst i sig att sätta samman en helgjuten EP/mini-LP – och svårare än man tror. På en EP finns ingenstans att gömma halvdana utfyllnadsspår. En kackig låt kan dra ner helhetsintrycket rejält. Nedan följer fem exempel på EP:s som mer än väl klarar biffen. 482 MHz ger er:

2018 års fem bästa EP:s/mini-LP:s.

 

5. Oestergaards Maal niir

– I april skrev jag om Tomas Oestergaards debut-EP Rötterna. Jag berömde den, men anmärkte på det något ofokuserade helhetsintrycket den gav och önskade ett mer renodlat uttryck till framtida släpp. På nya EP:n får man precis just det. På de månader som gått sedan debuten gavs ut har Oestergaards utvecklats rejält. Ljudlandskapet är frammejslat med precision och känsla och inget ljud är överflödigt eller off. Maal niir är högklassig dark ambient. Nu vill jag se Oestergaards ge sig på fullängdsformatet.

 

4. Nine Inch Nails Bad Witch

– Avslutande EP:n i en trilogi och NIN:s formkurva fortsätter att peka uppåt. På Bad Witch återser vi råa och aggressiva NIN från fornstora dagar, men experimentlustan är ändå intakt. Lyssna bara på God Break Down the Door och Play the Goddamned Part, där atonal jazz blandas med maskiner och gitarrer, och aggressivitet med subtilitet.

 

3. Boygenius Boygenius

– Om man som jag redan i år började sukta efter mer Phoebe Bridgers efter fjolårets lysande debutplatta, kom Boygenius som ett brev på posten. Här slår hon sig ihop med likasinnade och begåvade vännerna och musikerna Julien Baker och Lucy Dacus och resultatet blir sårbart, moody, personligt och väldigt bra. Alla tre gör sitt allra bästa och kompletterar varandra, och man kan bara hoppas att det blir fler skivor framöver.

 

2. Beach BullyBeach Bully

– Beach Bully är ett gäng ynglingar från New Jersey som ingen utanför dess bekantskapskrets hört talas om, och de har gjort en EP som är omöjligt, osannolikt bra. De blandar drömpoppens atmosfärer, postpunkens svärta och post-hardcorens hjärtat-på-utsidan-attityd, och slutresultatet är en platta där varje spår känns mitt i prick och som en ynnest att få höra. När jag recenserade dem i januari i år önskade jag att många fler skulle upptäcka dem. Det verkar ännu gå lite trögt på den punkten, men jag hoppas fortfarande på lite rättvisa här i världen. Beach Bully är fenomenala låtskrivare och förtjänar all framgång.

 

1. Citizen HMonoscope

– När Niklas Hellberg inte skapar Europa-blues med Sällskapet eller bygger vackra och suggestiva ljudvärldar med Thåström använder han sin gudabenådade fallenhet för atmosfärer och ljudlandskap till att skapa svårslagen dark ambient – och då under namnet Citizen H. Första albumet, Transference, kom 2016 och i april i år kom EP:n Monoscope. Maskinerna man förknippar med Hellberg har här lämnat en del av utrymmet åt vemodiga pianofigurer, men den hellbergska känslan är densamma och nivån är lika hög som alltid. Vad som dominerar är fortfarande utsökta, ambienta stycken, och som vanligt föder de bilder. Mängder av bilder. Bilder av ensamma resor i dunkla tågkupéer, med ett sotigt och ödsligt Europa utanför fönstret. Dåtid blir nutid, dröm blir vaka, med Monoscope i lurarna. I Hellbergs värld är gränser ovidkommande. Det Europa som frammanas kanske inte finns. Kanske hör det till det förgångna eller så har det aldrig funnits. Alldeles oavsett är det både vackert och lite skrämmande – precis som Hellbergs musik. Som Monoscope – årets bästa EP.

Fun fact: Monoscope är 2018 års mest klickade Spotify-länk på 482 MHz. Grattis till alla ni som upptäckt denna pärla tack vare min recension från i april.