EP-formatets aktier har stått högt i kurs år 2018. Inte undra på. Dess nätta speltid passar vår samtids hetsiga och scrollningsskadade Instagram-hjärnor utmärkt. Och det är ju en konst i sig att sätta samman en helgjuten EP/mini-LP – och svårare än man tror. På en EP finns ingenstans att gömma halvdana utfyllnadsspår. En kackig låt kan dra ner helhetsintrycket rejält. Nedan följer fem exempel på EP:s som mer än väl klarar biffen. 482 MHz ger er:
2018 års fem bästa EP:s/mini-LP:s.
5. Oestergaards – Maal niir
– I april skrev jag om Tomas Oestergaards debut-EP Rötterna. Jag berömde den, men anmärkte på det något ofokuserade helhetsintrycket den gav och önskade ett mer renodlat uttryck till framtida släpp. På nya EP:n får man precis just det. På de månader som gått sedan debuten gavs ut har Oestergaards utvecklats rejält. Ljudlandskapet är frammejslat med precision och känsla och inget ljud är överflödigt eller off. Maal niir är högklassig dark ambient. Nu vill jag se Oestergaards ge sig på fullängdsformatet.
4. Nine Inch Nails – Bad Witch
– Avslutande EP:n i en trilogi och NIN:s formkurva fortsätter att peka uppåt. På Bad Witch återser vi råa och aggressiva NIN från fornstora dagar, men experimentlustan är ändå intakt. Lyssna bara på God Break Down the Door och Play the Goddamned Part, där atonal jazz blandas med maskiner och gitarrer, och aggressivitet med subtilitet.
– Om man som jag redan i år började sukta efter mer Phoebe Bridgers efter fjolårets lysande debutplatta, kom Boygenius som ett brev på posten. Här slår hon sig ihop med likasinnade och begåvade vännerna och musikerna Julien Baker och Lucy Dacus och resultatet blir sårbart, moody, personligt och väldigt bra. Alla tre gör sitt allra bästa och kompletterar varandra, och man kan bara hoppas att det blir fler skivor framöver.
2. Beach Bully – Beach Bully
– Beach Bully är ett gäng ynglingar från New Jersey som ingen utanför dess bekantskapskrets hört talas om, och de har gjort en EP som är omöjligt, osannolikt bra. De blandar drömpoppens atmosfärer, postpunkens svärta och post-hardcorens hjärtat-på-utsidan-attityd, och slutresultatet är en platta där varje spår känns mitt i prick och som en ynnest att få höra. När jag recenserade dem i januari i år önskade jag att många fler skulle upptäcka dem. Det verkar ännu gå lite trögt på den punkten, men jag hoppas fortfarande på lite rättvisa här i världen. Beach Bully är fenomenala låtskrivare och förtjänar all framgång.
– När Niklas Hellberg inte skapar Europa-blues med Sällskapet eller bygger vackra och suggestiva ljudvärldar med Thåström använder han sin gudabenådade fallenhet för atmosfärer och ljudlandskap till att skapa svårslagen dark ambient – och då under namnet Citizen H. Första albumet, Transference, kom 2016 och i april i år kom EP:n Monoscope. Maskinerna man förknippar med Hellberg har här lämnat en del av utrymmet åt vemodiga pianofigurer, men den hellbergska känslan är densamma och nivån är lika hög som alltid. Vad som dominerar är fortfarande utsökta, ambienta stycken, och som vanligt föder de bilder. Mängder av bilder. Bilder av ensamma resor i dunkla tågkupéer, med ett sotigt och ödsligt Europa utanför fönstret. Dåtid blir nutid, dröm blir vaka, med Monoscope i lurarna. I Hellbergs värld är gränser ovidkommande. Det Europa som frammanas kanske inte finns. Kanske hör det till det förgångna eller så har det aldrig funnits. Alldeles oavsett är det både vackert och lite skrämmande – precis som Hellbergs musik. Som Monoscope – årets bästa EP.
Fun fact: Monoscope är 2018 års mest klickade Spotify-länk på 482 MHz. Grattis till alla ni som upptäckt denna pärla tack vare min recension från i april.
482 MHz 
En reaktion på ”Årets bästa EP:s och mini-LP:s”