Billy Idol 65 år: 482 MHz lyfter fram 20 deep cuts

Idag fyller Billy Idol pensionär, och det är ju ett ypperligt tillfälle att hylla denna underskattade och förbisedda rockhjälte.

För mig blev han inkörsporten till punken och den alternativa rockvärlden (en gärning jag knappast kan tacka honom nog för). Jag upptäckte honom som sökande 15-åring när MTV hade 80-tals-helg. I de gamla videorna de spelade var han tanig, blek och blond, precis som jag, men oändligt mycket coolare. Videon till White Wedding är fortfarande en av de märkligaste och bästa jag vet. John Lydon lär ha kallat honom för punkens svar på Perry Como, och det är mitt i prick. Han var en gång i tiden punk, visst, men han var lika mycket tvålfager crooner och popsångare – en oförlåtlig kombination hos puritaner och den gamla skolans rockmurvlar. Och det var ju detta som gjorde att han aldrig riktigt blev tagen på allvar – det och hans hedonistiska leverne, skandalerna, attityden och den vid första anblick stereotypa rocker-imagen. Men jag menar att detta är orättvist. Han har (än idag) en gudabenådad röst, mitt emellan Jim Morrison och Elvis Presley, som behärskar ursinniga primalskrik lika väl som såriga ballader. Jag vidhåller till döddagar att han är en av rockhistoriens bästa rocksångare. Och under storhetstiden på 80-talet brann hans av kritiker så nonchalerade låtskrivartalang furiöst, och tack vare sin (och gitarristen Steve Stevens) imponerande känsla för hits radade han upp listframgångar- för publik hade han, det ska gudarna veta. Men när jag nu ska hylla Idol väljer jag att strunta i hitsen (de har ni ju hört ändå). Istället lyfter jag fram 20 av hans bästa och mest försummade ”deep cuts”. Vi snackar alltså albumspår och annat udda material. Hitsen må ha varit epokgörande, men som mest intressant var han på albumspåren. I spellistan nedan hittar vi ballader, blytung rock, tidstypisk new wave och cyberpunk – allt sorterat kronologiskt och inte en hit i sikte. Varsågoda – och grattis, Billy!

Recensioner: Vacum-special

Skivbolaget Massproduktion har gjort höstens kulturgärning. De har nyligen återutgivit Sundsvallsbandet Vacums tre första album. Tre punk- och postpunkalbum som borde nämnas i samma andetag som Ståålfågels, Garbochocks och Tant Struls mest klassiska material. Vad som följer är recensioner och förhoppningsvis inte alltför disträa tankar kring dessa plattor. Varsågoda.


Rädd för tystnaden (1980)

– Jag kan bara föreställa mig hur livgivande och på riktigt Vacum måste ha känts när de albumdebuterade hösten 1980. De spelade punk, visst, men det var en punk som riktade lika mycket av sin ilska inåt mot en själv, som utåt mot samhället. ”Jag är lika körd som vår civilisation”, känns som en rimlig devis. ”Världen är en ond dröm”, sjunger Mats Hammerman i fantastiska ”Blunda”. Punken Vacum spelade lät mer Wire och Warsaw än Ebba Grön eller The Clash – det var en punk på gränsen till postpunk. Visst, 16 spår är i mesta laget (även om plattan klockar in på blott dryga halvtimmen), och det går absolut att sålla bland materialet, men även om alla låtar inte känns helgjutna känns de likväl angelägna – och det är precis det som är meningen med plattan. Rädd för tystnaden är ett rått vrål längst ner från brunnen, och då är det klart att det kommer med lite slam också.

Idag 40 år senare är deras musik lika fräsch och lika aktuell, och lika plågsamt speglar de ett samhälle som bara blivit sämre för ungdomar. Ungdomarna av idag hade behövt ett band som Vacum. Tack vare den kulturgärning som skivbolaget Massproduktion gjort sig skyldiga till, nämligen att återutge Vacums katalog i fantastiskt snygga vinylutgåvor och på Spotify, får även dagens alienerade kids chansen att finna tröst i detta förbisedda band.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Natten

Om ni gillar detta: Wire – Chairs Missing


Den sista vintern (1983)

– Vacums andra platta tillkom efter en turné med brittiska gothrockbandet Theatre of Hate och gavs ut 1983. Det bandets suggestiva, teatrala toner hade färgats av sig på Sundsvallsgänget och Den sista vinterns sound är långt ifrån Rädd för tystnadens råhet. Där snittade låtarna på knappa två minuter och var som betonggrå brottstycken direkt från bandmedlemmarnas förtvivlade själar och hjärtan. På Den sista vintern är låtarna är längre och tilltalar hjärnan mer än hjärtat. Men det svänger också. Anders Olssons bas är funkig på ett sätt som nästan tangerar A Certain Ratio eller åtminstone Christian Falk. Att syntharna tar närapå lika stor plats som gitarrerna är symptomatiskt för tiden, men bidrar till en klädsam kyla som matchar den kyla som det berättas om i texterna – texter om ett liv alltjämt utanför, utslaget och uträknat. Överlag blir det emellertid lite väl svulstigt och låtmaterialet, de intrikata arrangemangen till trots, håller inte måttet hela vägen. Men höjdpunkter finns. ”Livet som en krets” är blodig energi, koncentrerat. Och avslutningsspåret, tillika titelspåret, är ett av bandets största stunder.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Den sista vintern”

Om ni gillar detta: Garbochock – Ritual


Flugor och rosor (1985)

– Sista plattan (innan comebacken i år) gavs ut 1985 och heter Flugor och rosor. Där Den sista vintern kändes stundom ofokuserad och trevande, är Flugor och rosor raka motsatsen. Det är en helt igenom suggestiv affär – och ljudet av ett band som mognat kopiöst, vuxit som låtskrivare och satt ihop ett helgjutet album. Syntharna är kallare och mer framträdande, gitarrerna kargare, melodierna starkare, och soundet och atmosfären är plattans röda tråd. Bara på svängnumret ”Rytmen” tar de en avstickare och lajvar tidiga Imperiet. Den låten tillför ingenting till helheten. Folkmusikstycket ”Märits vals” är visserligen också en udda fågel, än mer än ”Rytmen”, men känns i slutändan som ett slags prolog till mäktiga ”Korståg”, som följer därpå.

Visst, mycket med plattan känns pompöst (på äkta 80-tals-vis, ska tilläggas) och pretentionerna är många och påtagliga, men när låtarna är såpass bra som de är och allt är så snyggt producerat som här vinkar man förbi sådana invändningar och njuter av ett tidsdokument som håller måttet än idag.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tennsoldat

Om ni gillar detta: The ChameleonsWhat Does Anything Mean? Basically

Fotnot: Rädd för tystnaden ges ut som en dubbelvinyl, där skiva 2 utgörs av Vacums senaste studioalbum Korståg. Detta album recenseras alltså inte den här gången.

Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu

 

Bäst just nu: skarven augusti/september 2018

Bäst just nu har än en gång legat lågt, men här kommer äntligen en ny giv med grym musik. Varsågoda.

 

Amigo the DevilCocaine and Abel

– Årets bomb! Kanske rent av årets bästa låt. Amigo har vuxit enormt och nya låten är många mil från den underhållande, men knappast superberörande, murder folk han annars hänger sig åt. Med piano, gitarr och sparsmakade stråkar levererar han här en hänsynslös och rå, men också melodiös, självuppgörelse, vars sort man annars förknippar med sådana som Conor Oberst. Självhatet som driver låten är uppbyggt av sorg snarare än ilska och det finns hela tiden ett hopp om bot och bättring. I was born impatient and I was born unkind, sjunger han i första versen, och fortsätter: but I refuse to believe that I have to be same person I was born when I die. Det är naket och utlämnande, oändligt vemodigt, men svagt i bakgrunden brinner ett outsläckligt ljus. Allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

Stilla Havet – Verklighet och fantasi

– Tredje och sista delen av en kommande trespårs-ep med samma namn (släpps på fredag 7/9), där vi också hittar redan utgivna postpunk-höjdarna Fritt fall och Dansar i kedjor (bägge 482 MHz-hyllade). Nya låten når inte upp till nyss nämnda kanonlåtar, men känslan för malande komp, öststatselektronik och Simon Gallup-basljud visar ändå på fortsatt god form och jag är tämligen säker på att albumet, som ska släppas via Novoton i vinter, blir helgjutet.

Recensioner av de bägge andra Stilla Havet-låtarna hittar ni här och här.

 

Interpol Marauder (album)

– Interpol har inte gjort ett helgjutet album sedan 2004 års fina Antics. Efter det tappade de bollen, blev trötta och mäktade inte med mer än ett par tre fullträffar per album. Dessutom hoppade ursprungsmedlemmen och bassisten Carlos D av efter fjärde plattan 2010. Men nu verkar något ha hänt. Oklart vad, eftersom soundet är detsamma som det alltid varit – rockig postpunk-revival med popkänsla. De flesta låtar hade rent soundmässigt kunnat platsa på vilket Interpol-album som helst. Men det är inte svårare än att de helt plötsligt börjat skriva bra låtar igen. Och det låter som att de har roligt tillsammans, vilket verkligen inte varit fallet på de senaste jämntjocka och lätt glömda plattorna. Melodierna sitter, så gott som på varenda låt, och ljudbilden andas.

Öppnaren If You Really Love Nothing har ett intro och ett komp som hade platsat på Morrisseys  Your Arsenal. The Rover är mullrig och interpolsk poprock, precis som man vill ha den. Surveillances vemod påminner om den klassiska debuten Turn on the Bright Lights bättre stunder. Och avslutaren It Probably Matters, vars verser oblygt blandar Otis Redding med Bauhaus, låter inte som mycket annat Interpol givit ut. Och detta är bara en handfull guldkorn från ett album som måste betraktas som en av årets stora överraskningar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If You Really Love Nothing

Om ni gillar detta: Interpol – Antics

 

Advance BaseDolores and Kimberly

– Ända sedan åren som Casiotone for the Painfully Alone har Owen Ashworth varit en mästare på vardagsmelankoli. Karaktärerna i hans texter är vanliga människor som tillåts prata om vanliga vedermödor, som förlust, saknad och utanförskap. Men han kan också måla upp bitterljuva bilder av lycka – som i Dolores and Kimberly, hämtad från kommande plattan Animal Companionship. Till en melodi som skulle kunna vara plockad från Bruce Springsteens Tunnel of Love, sjunger han om en person som lämnat sin familj för att leva med någon denne träffat på nätet. Hon är kanske inte helt lätt att tycka om (när skilsmässan är klar och beskedet kommer om att hon inte längre får träffa barnen firas det med ”good champagne” och en svängom på vardagsrumsgolvet till Moon River), men samtidigt är kärleken som beskrivs så äkta och så mänsklig, och melodin så vacker, att det inte spelar någon roll. Dolores and Kimberly är en fantastisk låt.

 

Geneviéve PasquierLouche

– Geneviéve Pasquier, från industribandet Thorofon, är som soloartist känd för elektronisk och väldigt europeisk och experimentell pop. Men hon kan mer än så. Som i det här sprakande noir-numret. En elektro-ambient jazz-ballad, som för tankarna till både Bohren & Der Club of Gore och Sällskapets mästerverk Rött liguriskt vin. Makalös.

RECENSION: Stilla Havet – Dansar i kedjor

242961-860x484

Stilla Havets nya singel, den första sedan i julas, är en energisk och melodistark new wave-dänga, om att låta livet och dess vedermödor stå tillbaka och ta paus en minut – till förmån för dans. Det kan kanske låta banalt, men det är det inte. För som alla tiders bästa dansare en gång sa: ”On many an occasion when I am dancing, I have felt touched by something sacred. In those moments, I felt my spirit soar and become one with everything that exists.” Elias Eriksson vet detta, och bevittnade dansens kraft under ett besök i Nordkorea(!). I ett pressmeddelande säger han: ”Folk som lever under total kontroll och utsätts för hemska övergrepp dansar också, oklart om det är frivilligt eller ej, men när de dansar gör de det i kedjor.” Och så föddes texten till låten.
Och det är en utmärkt låt, sprungen ur lika delar Garbochock, Tant Strul och Hurula, som effektivt sammanför kropp och själ, som all sann rock’n’roll ska göra. Och samtidigt får den Stilla Havets utvecklingskurva att peka fortsatt uppåt.

Release i morgon, 9/5, via Novoton Records. I morgon firas också releasen med fest på prisbelönta restaurangen Woodstockholm (Mosebacke torg) kl 19.30. Stilla Havet spelar live och visar videon till Dansar i kedjor, som är gjord av Mats Mums.