Skivbolaget Massproduktion har gjort höstens kulturgärning. De har nyligen återutgivit Sundsvallsbandet Vacums tre första album. Tre punk- och postpunkalbum som borde nämnas i samma andetag som Ståålfågels, Garbochocks och Tant Struls mest klassiska material. Vad som följer är recensioner och förhoppningsvis inte alltför disträa tankar kring dessa plattor. Varsågoda.
Rädd för tystnaden (1980)
– Jag kan bara föreställa mig hur livgivande och på riktigt Vacum måste ha känts när de albumdebuterade hösten 1980. De spelade punk, visst, men det var en punk som riktade lika mycket av sin ilska inåt mot en själv, som utåt mot samhället. ”Jag är lika körd som vår civilisation”, känns som en rimlig devis. ”Världen är en ond dröm”, sjunger Mats Hammerman i fantastiska ”Blunda”. Punken Vacum spelade lät mer Wire och Warsaw än Ebba Grön eller The Clash – det var en punk på gränsen till postpunk. Visst, 16 spår är i mesta laget (även om plattan klockar in på blott dryga halvtimmen), och det går absolut att sålla bland materialet, men även om alla låtar inte känns helgjutna känns de likväl angelägna – och det är precis det som är meningen med plattan. Rädd för tystnaden är ett rått vrål längst ner från brunnen, och då är det klart att det kommer med lite slam också.
Idag 40 år senare är deras musik lika fräsch och lika aktuell, och lika plågsamt speglar de ett samhälle som bara blivit sämre för ungdomar. Ungdomarna av idag hade behövt ett band som Vacum. Tack vare den kulturgärning som skivbolaget Massproduktion gjort sig skyldiga till, nämligen att återutge Vacums katalog i fantastiskt snygga vinylutgåvor och på Spotify, får även dagens alienerade kids chansen att finna tröst i detta förbisedda band.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Natten”
Om ni gillar detta: Wire – Chairs Missing
Den sista vintern (1983)
– Vacums andra platta tillkom efter en turné med brittiska gothrockbandet Theatre of Hate och gavs ut 1983. Det bandets suggestiva, teatrala toner hade färgats av sig på Sundsvallsgänget och Den sista vinterns sound är långt ifrån Rädd för tystnadens råhet. Där snittade låtarna på knappa två minuter och var som betonggrå brottstycken direkt från bandmedlemmarnas förtvivlade själar och hjärtan. På Den sista vintern är låtarna är längre och tilltalar hjärnan mer än hjärtat. Men det svänger också. Anders Olssons bas är funkig på ett sätt som nästan tangerar A Certain Ratio eller åtminstone Christian Falk. Att syntharna tar närapå lika stor plats som gitarrerna är symptomatiskt för tiden, men bidrar till en klädsam kyla som matchar den kyla som det berättas om i texterna – texter om ett liv alltjämt utanför, utslaget och uträknat. Överlag blir det emellertid lite väl svulstigt och låtmaterialet, de intrikata arrangemangen till trots, håller inte måttet hela vägen. Men höjdpunkter finns. ”Livet som en krets” är blodig energi, koncentrerat. Och avslutningsspåret, tillika titelspåret, är ett av bandets största stunder.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Den sista vintern”
Om ni gillar detta: Garbochock – Ritual
Flugor och rosor (1985)
– Sista plattan (innan comebacken i år) gavs ut 1985 och heter Flugor och rosor. Där Den sista vintern kändes stundom ofokuserad och trevande, är Flugor och rosor raka motsatsen. Det är en helt igenom suggestiv affär – och ljudet av ett band som mognat kopiöst, vuxit som låtskrivare och satt ihop ett helgjutet album. Syntharna är kallare och mer framträdande, gitarrerna kargare, melodierna starkare, och soundet och atmosfären är plattans röda tråd. Bara på svängnumret ”Rytmen” tar de en avstickare och lajvar tidiga Imperiet. Den låten tillför ingenting till helheten. Folkmusikstycket ”Märits vals” är visserligen också en udda fågel, än mer än ”Rytmen”, men känns i slutändan som ett slags prolog till mäktiga ”Korståg”, som följer därpå.
Visst, mycket med plattan känns pompöst (på äkta 80-tals-vis, ska tilläggas) och pretentionerna är många och påtagliga, men när låtarna är såpass bra som de är och allt är så snyggt producerat som här vinkar man förbi sådana invändningar och njuter av ett tidsdokument som håller måttet än idag.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Tennsoldat”
Om ni gillar detta: The Chameleons – What Does Anything Mean? Basically
Fotnot: Rädd för tystnaden ges ut som en dubbelvinyl, där skiva 2 utgörs av Vacums senaste studioalbum Korståg. Detta album recenseras alltså inte den här gången.
482 MHz 