Bäst just nu, övergången mars-april 2020

Mars kom och gick och mer än lite fokus låg på den rådande (pågående) apokalypsen. Månadens bäst just nu sköts ideligen på framtiden. Men nu är den här, och den täcker också upp aprils första dagar. Varsågoda.


Roya – Pulse (album)

– Den amerikansk-iranska stockholmsbon Roya är tillbaka med ett nytt album. Förstasingeln, den malande, body-doftande ”Blood”, lovade gott – och albumet levererar. Inledande ”Constant” tillhör höjdpunkterna. Ett frenetiskt, elektroniskt beat och kyliga atmosfärer omsluter verserna innan låten lyfter i refrängen. Gotiska stämningsstycket ”Thousand Needles” är en annan höjdpunkt. Där är tempot betydligt lägre, men närvaron är lika påtaglig som alltid. Här hörs tidiga Cocteau Twins och Roya visar upp sin lika sensuella som eteriska röst.

Och det är i dessa ljudvärldar hon verkar och trivs i. Någonstans i gränslandet mellan den mest drömska gothen och tung body rör hon sig, med känsla för både dynamik och melodier. Inspirerande!

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Thousand Needles”

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Garlands

 

The Weeknd – ”In Your Eyes

– Albumet After Hours är ojämnt, men inte alls dumt. Abel Tesfaye är fortfarande en hedonistisk goth-version av Michael Jackson (en influens som många stunder blir extremt uppenbar), med en stundtals utmärkt fallenhet för melodi och atmosfär. Bäst på plattan är pop-pärlan In Your Eyes. Hade nyss nämnda popkung sjungit i a-ha på 80-talet hade det låtit exakt såhär. Vi snackar alltså moll, överväldigande 80-tals-känsla och en fenomenal soul-möter-synthpop-hybrid. Och då har jag inte ens nämnt saxsolot… Årets hittills bästa poplåt? Sannolikt.

 

Sole – ”Är jag människa

– Efter två singlar på engelska går Sole Gipp Ossler nu över till att sjunga på svenska, och i samma veva ger hon oss sin bästa låt hittills. ”Är jag människa” är jazzigare än något hon släppt tidigare, och är samtidigt en hudlös och modig uppgörelse med henne själv och hennes egen otillräcklighet. Soles engelska texter var tveklöst bra, men hon når så långt djupare när hon skriver på svenska. Nu finns det ingenstans att ta vägen, vare sig för henne eller för oss som lyssnar. Hennes såriga vädjan om kärlek skär rakt igenom varje lager och man kapitulerar. Extra plus i kanten för Soles tajta kompband (här bestående av Pelle Ossler, Henrik Meierkord, Conny Städe och Zackarias Lindskog), som sveper in hennes sång i glittrande svart doomjazz. Tätt sluten i verserna, luftig och klar i refrängerna.

 

Ruby Haunt – ”Sunbelt

– Är det sadcore? Är det dream pop? Jag vet inte. Men jag vet att nya singeln Sunbelt är en nära tio minuter lång uppvisning det de gör bäst: sorgsen, mycket drömsk musik för småtimmarna.

 

Christian Hede – ”Vi to er ens”

– Danske 482 MHz-favoriten Christian Hede är i morgon fredag tillbaka med ny singel. Den här gången har den europablues han så väl behärskar fått stå tillbaka för en skör akustisk ballad. ”Vi to er ens” återkopplar, åtminstone musikaliskt, till Hedes förflutna som Bellhound Choir, det engelskspråkiga folk-blues-projektet han hade under några år. Men ”Vi to er ens” slår hårdare och djupare än det mesta annat han gjort. Han släpper på masken och sjunger naket om smärtsam förlust och kampen för det liv som finns kvar. Texten har politiska undertoner, men Hede zoomar in på den lilla människan och är humanistisk snarare än politisk.

Recensioner: Criteria – Years, Alice Boman – Dream On och Christian Hede – ØBO

EF22DD26-1E8D-4AEE-B6C7-80570A7A645F

Tre nyutgivna plattor jag längtat efter. Tre olika stilar jag älskar. Tre olika sinnesstämningar. Bara dyk ner.

Trevlig fredag!

 


 

CriteriaYears

criteria

– 00-talet var en fin tid för indiemusik. En av de mest spännande scenerna fanns i Omaha, Nebraska och kretsade kring skivbolaget Saddle Creek. Det startades redan på 90-talet av Mike Mogis och Justin Oberst, men slog igenom runt millennieskiftet tack vare inflytelserika Omaha-band som Bright Eyes, Cursive och The Faint, och hade sin storhetstid fram till ungefär 2008.

Ett band som föll under radarn var Criteria. De bildades 2003, efter att Stephen Pedersen (som i slutet av 90-talet spelade i Cursive) flyttat hem till Omaha igen efter några år utsocknes som juridikstudent. Han skrev ett gäng crunchiga alt rock/posthardcore-låtar, anlitade några gamla kompisar till att spela i bandet (däribland A.J. Mogis, bror till Mike) och gav ut bandets debutplatta En Garde (som innehåller den fantastiska ”Rescue Rescue” – en av de finaste låtarna från den klassiska Omaha-eran) på skivbolaget Initial Records. Två år senare gavs uppföljaren ut, och vid det laget hade Criteria skrivit på för Saddle Creek. Tonen på den plattan var densamma, men kanske att helheten var ojämnare. Skivorna var ganska omtyckta av fansen, men satte inte alls samma avtryck på vare sig Omaha-scenen eller indierocken i stort som flera av deras konkurrenter, och efter andra plattan tystnade Criteria.

Några enstaka konserter har det blivit sedan dess, och det ryktades då och då om att Pedersen jobbade på nytt material för bandet, men inget hände. Förrän i december förra året, då det blev klart att Pedersen & co skrivit på för 15 Passenger – skivbolaget som Tim Kasher och hans kumpaner i Cursive startade för några år sedan. Det visade sig att ryktena om Stephen Pedersens segdragna låtskrivande stämde och skivan har enligt uppgift värkts fram under flera år. Men nu är den äntligen här, och det visade sig ganska snabbt att den var väl värd att vänta på.

För även om soundet och melodierna är fast förankrade i 90- och 00-talens emo-, indie- och posthardcore-sound på ett sätt som får en att huvudstupa slungas tillbaka i tiden, känns Years på intet vis som en upprepning eller fantasilös nostalgitripp. Nej, skivan är snarare Stephen Pedersens starkaste samling sånger, hittills, och resultatet av att under  åratal ha slitit och finslipat ett uttryck. Skivan innehåller nio stycken låtar, alla med ett syfte och en given plats, helt utan utfyllnad. Precis som all stark posthardcore består de av lika mycket vrede som finkänslighet för melodi och hälsosamma doser vemod. Allra bäst hörs det på trojkan ”This Reign is Ours”, ”Tightrope” och ”Hands Out” – tre låtar som alla hade skakat om vilken sorgsen åttiotalist som helst för 15-20 år sedan och som idag låter precis lika fräscha och angelägna. Något annat som inte nötts av tidens tand är Pedersens röst. Han har, medelåldern till trots, fortfarande Omahas punkigaste punkröst, lika ilsken som den är sårbar – och, av allt att döma, tidlös. Det hörs i nyss nämnda låtar och det hörs i övriga sex.

Att produktionen är något mer polerad än förr gör kanske de mest fundamentalistiska emopuritanerna nervösa, men i min mening gör det bara låtarna gott. Där tidigare plattor låtit stundom grötiga stoltserar Years med en luftighet och atmosfär man bara i undantagsfall kunde skönja på bandets två första album. Jag välkomnar det och är glad att Pedersens låtar tillåts andas och till och med lyfta mot skyarna emellanåt.

Criteria är tillbaka. Och med dem och det faktum att även Bright Eyes tillkännagivit en nära förestående comeback vågar jag nästan hoppas på en revival för 00-talets mest emotionella indiesound. Vad fint det vore.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tightrope ”

Om ni gillar detta: Cursive – Such Blinding Stars For Starving Eyes, Criteria – En Garde


 

Alice BomanDream On

BomanDream

– Jag har följt Alice Boman sedan hon 2014 släppte sin andra EP. Jag knockades rätt så omgående av hennes ömsom sköra, ömsom drömska lofi-sånger om förlust och fördömd kärlek och slogs av hur hon med så enkla medel lyckades vara så smärtsamt drabbande. När vi nu skriver januari 2020 har Boman alldeles nyligen släppt sitt första album, efter en lång rad singlar, enstaka låtar och EP:s.

Att Boman dröjt såhär länge med att släppa ett album fick mig såklart att fundera på om hon alls skulle hålla för formatet. Även om vissa spår bleknar i ljuset av vissa andra vill jag ändå hävda att jo, hon håller. Dream On är ett starkt debutalbum.

Det är en enhetlig samling sånger som utgör plattan. De rör sig i en skymningsvärld där all kärlek dött och där förlust är oundvikligt. Låter det dystert? Well, det är inte så farligt. Låtarna är snarare trösterika än dystra. I Alice Bomans värld är det okej att älta och gråta ut. Man är inte ensam och bakom varje sorgsen melodi skymtar ett gryningsljus. Bäst är plattans första hälft, som bland annat utgörs av redan utgivna pärlor som ”Wish We Had More Time”, ”Don’t Forget About Me” och inte minst mästerverket ”The More I Cry”. Sistnämnda låt är så tidlös att den hade kunnat vara skriven när som helst under de senaste 65 åren – en hjärtslitande, doo-wop-doftande ballad i valstakt om den där kärleken som bara vägrar släppa taget om en, och som man själv heller inte vill glömma. Andra halvan av plattan är mindre distinkt och jag har svårare att ta den till mig, även om fina ”Hold On” utgör ett mycket starkt undantag (någon borde förresten skicka den till David Lynch – han hade ÄLSKAT den).

Alice Bomans debutalbum har i skrivande stund ett betygssnitt på 4,0 på kritiker.se. Det är fint att se unga, integritetsfulla och intelligenta artister med ett starkt uttryck ta plats i media och bli kritikerrosade. Det inger hopp.

Skivan är utgiven av Adrian Recordings.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”The More I Cry”

Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love, Stainwasher – What Did I See


 

Christian HedeØBO

hede

– För alla som de senaste 12 månaderna följt den här bloggen är Christian Hede förmodligen ett bekant namn. Köpenhamnsbon Hede har sedan i början av förra året släppt ett pärlband av sotsvarta och europabluesiga singlar, varav flera blivit omskrivna här på 482 MHz. Nu har han äntligen släppt den efterlängtade EP:n ØBO – och jag är förstås helt såld.

Hälften av låtarna, ”Guerillakrig”, ”Trampende Haere” och ”Hvide Fugl”, har vi redan hört – ”Guerillakrig” hade ju till och med premiär här – men det spelar ingen roll. På ØBO får de nytt liv och ett nytt sammanhang, och ihop med resterande tre låtar bildas en fantastisk helhet. Inledande ”Guerillakrig” visar upp Hedes stora sångröst. ”Små Velsignelser” hade kunnat vara en Thåström-låt anno Kärlek är för dom och är kanske plattans coolaste låt. Sköra ”Hvide Fugl” blottar en sårbar sida hos Hede, medan den manglande, mörka och helt lysande ”Trampende Haere” visar honom från hans kärvaste. I ”Vil I Alle Dø” skildras ett mörkt Köpenhamn, innan avslutande och avskalade balladen ”Aldrig igen” bryter igenom som klar frisk luft och en uppsprucken himmel efter kvalmiga dagar under tunga, låga moln. Enhetligheten EP:n igenom är slående och alla låtar följer sömlöst varandra, vad gäller ton, sound och stämning. EP-formatet är i sanning populärt idag (lite väl populärt, om man frågar mig), men det är lika tydligt som i en pekbok för barn att Hede är som gjord för albumformatet. Måtte ett sådant komma snart.

Christian Hede, som bland annat kompas av svenska tungviktare som Pelle Ossler (gitarr), och Mikael Nilzén (elektronik) (och, tidigare även av trummisen Christian Gabel), bevisar med denna samling sånger att han är släkting i rakt nedstigande led till Thåström, Lanegan, Cave och nyss nämnda Ossler. I min värld är det idag bara dessa herrar som slår Hede på fingrarna när det kommer till den här typen av gnisslig och väldigt europeisk blues. Men Hede jagar giganterna hack i häl, den saken är säker.

EP:n är utgiven på Hedes egen label Salbar.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Trampende Haere”, ”Hvide Fugl”

Om ni gillar detta: Ossler – Ett brus, Thåström – Kärlek är för dom

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

Bäst just nu: december 2019

December är här. Det är mörkt nästan jämt. Snart kommer julstressen. Varför inte ta och samla sig med lite god musik? Nedan följer ett, i mitt tycke, fantastiskt urval av den just bästa nya musiken. Varsågoda.

Misery Loves Co.Zero (album)

– Efter nästan 20 år är ett av Sveriges genom tiderna mest framstående industrirockband tillbaka med en ny fullängdare. Och det är som om ingenting hänt sedan millennieskiftet. På gott och ont. Patrik Wirén sjunger fortfarande med en gudabenådad, tung rockröst (lyssna bara på den fantastiska öppnaren ”Suburban Breakdown”). De varvar med lätt hand metalliskt slammer med elektroniska atmosfärer, som om de aldrig lagt ner bandet. Likaså skapar de dynamik även genom att låta melankoliska fullträffar som ”Dead Streets” och ”Fell In Love” ta plats bland det stundom köttiga manglet. Och visst är textraden A thousand zombies got me by the throat/while Mom is busy writing suicide notes, från ovan nämnda ”Suburban Breakdown”, en av årets märkligaste och bästa?

Dessvärre finns det en del att nämna även på minuskontot. Låtarna är generellt för långa, vilket ju gör albumet lite för långt, lite väl matigt. Efter varje genomlyssning känner man sig väldigt mätt (och matt) och man önskar att de hade skurit lite mer i låtarna. Dessutom hade man kanske hoppats på lite mer utveckling efter två decennium, men det där är tudelat. Det är fint att de håller fast vid det klassiska soundet man älskar, samtidigt som man hade önskat fler överraskningar. På tidigare nämnda ”Dead Streets” och ”Fell In Love” utforskar de en melankoli som gärna hade fått ta större plats för att ytterligare balansera ut det mastiga manglet. Blir det ännu en skiva (vilket jag hoppas) vill jag till exempel att de bejakar husguden Thåströms fäbless för mer ambienta industrilandskap.

Men på det hela taget har Misery Loves Co. gjort en klart värdig comeback. Jag är glad att de är tillbaka och jag hoppas att de stannar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Dead Streets” eller ”Suburban Breakdown”

Om ni gillar detta: Peace, Love & Pitbulls –  3

 

Rome The Dublin Session (album)

– Tidigare i år tillbringade Jerome Reuter några Guiness-indränkta veckor på Irland. Tillsammans med lokala förmågor beväpnade med lokala instrument spelade han in några nyskrivna låtar, vilka nu utgör albumet The Dublin Session. Resultatet är varierat, men överlag fängslande.

Stommen är klassisk, svärtad och europeisk Rome-folk, men alltså körd genom ett irländskt filter. Den som befarade att hela plattan skulle vara stompig Pogues– eller Dubliners-pubrock kan alltså andas ut.

Bäst är slowburnern ”Slash’n’burn”, vilken också råkar vara den som kanske mest låter som klassiska Rome och där de irländska influenserna är som mest subtila och smakfulla. En annan höjdpunkt är motsägelsefullt nog den mycket pub-stompiga och melodiskt undersköna ”Holy Ennui”, som nog är den låt som allra tydligast är färgad av sin miljö. Värt att nämna är också att vännen Thåström dyker upp med gäckande bakgrundssång på fina balladen ”Evropa Irredenta”, och alla vi som är svältfödda på denna utomvärldsligt mäktiga röst, denna fyrbåk i tillvarons kompakta mörker, glupar girigt i oss de sekunder då han hörs som mest.

The Dublin Session är på intet vis Reuters största verk (vilket knappast var målsättningen heller), men den håller oss någorlunda mätta i väntan på nästa ordinarie album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Slash’n’burn”

Om ni gillar detta: Rome – Nos Chants Perdus

 

Algiers – ”Void

– Aldrig förr har Algiers låtit såhär ursinniga – vilket väl säger en del? Låten inleds med fräsande elektronik, men utvecklas snabbt till vad som närmast kan beskrivas som ren, fly förbannad punk. En furiös drapa riktad mot kapitalismen, roffar-samhället och människorna vars högsta gudom är den tomma ytan. Jag är nu väldigt spänd på kommande albumet There Is No Year, som släpps i januari.

 

Christian Hede – ”Trampende Hære

– Singel nummer två från kommande albumet Øbo kan mycket väl vara Hedes bästa låt hittills. Som en bornholmsk Mark Lanegan blandar han här industriell och kärv elektronik (signerad den exceptionelle Mikael Nilzén) med sin välbekanta mollstämda blues och tunga gitarrer. Och så den där rösten han besitter. Himmel. En fruktansvärd kraft och i sanning en av de bästa rockröster vi har i Skandinavien.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyIn the Air Tonight

– Tidigare i år släppte goth-folk-prästinnan Marissa Nadler ihop med gitarristen Stephen Brodsky den grymma plattan Droneflower. Nu är de tillbaka med en tvåspårssingel där de tolkar ett par 80- respektive 90-tals-klassiker: Phil Collins ”In the Air Tonight” och Extremes smått outhärdliga ”More than Words”. Bäst av dessa är sålunda också den förstnämda. I Nadlers och Brodskys händer blir denna atmosfäriska åttiotalare till blytung, sotsvart drone. Vem hade väntat sig det? Fram för fler alternativa artister att göra 80-tals-tolkningar, säger jag!

 

 

Premiär + intervju: CHRISTIAN HEDE

GuerillakrigARTWORK_stor

Tidigt i år släppte dansken Christian Hede två av årets bästa alternativa rocklåtar – de båda mullriga, gnissliga Europa-blues-styckena Søster och Hele tiden. Han kompades av svenska kungligheter inom genren, nämligen Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Mikael Nilzén och Christian Gabel, samt danske kollegan Mads Uldall-Jessen. I januari nästa år släpps EP:n ØBO med sex helt nya låtar, men redan nu bjuder Christian Hede oss på ett smakprov i form av den utsökta låten Guerillakrig – och 482 MHz har fått äran att hålla i premiären! Läs en nygjord intervju jag gjort med Christian nedan och lyssna på låten HÄR.

Christian hede 30.10.19-10
Foto: Edi Cliff

Hej Christian!

Grattis till release och tack för att du ville ha svensk premiär på 482 MHz!

Tusind tak fordi, at jeg får lov.

 

Guerillakrig är ett mycket starkt smakprov inför den kommande EP:n. Vad betyder titeln för dig? Vad är det för ett krig som utkämpas?

Guerillakrig er et billede på en indre kamp, hvor der kæmpes på mange fronter. Det er ikke en sort/hvid krig, det er en nuanceret krig med dig selv i dit indre. Jeg kunne godt lide ordet, og jeg synes der er noget uhyggeligt over det samtidig. Noget ukontrolleret.

 

Kan du berätta lite hur låten kom till och vad som inspirerat dig och skrivandet? 

Melodi og de tre første akkorder kom sammen. Sangen var et forsøg på at arbejde med kontraster rent musikalsk. Derfra var det arbejde. Jeg vidste at jeg ville have et melodisk omkvæd, og en stærk kontrast i musikken. Hovedkarakteren i teksten går igennem en by, men føler sig konstant paranoid og ude af stand til at fungere. En blanding af overvåget og overset. Det er en tekst med mange billeder på at blive forladt, samt at flygte. Jeg kan godt lide, når man tager de to bevægelser og smadrer sammen. 

 

Du har tidigare spelat med svenska legendarer som bland andra Pelle Ossler, Niklas Hellberg och Christian Gabel – vilka medverkar på Guerillakrig?

Micke Nilzén har programmeret trommerne og spiller synthesizer. Han har en kæmpe fortjeneste i den her sang, for at den får så effektivt et vers. Der er en masse delays og reverbs, der spiller godt sammen med det rytmiske brus, som Micke har lavet. På Guerillekrig er de medvirkende Micke Nilzén, Mads Uldall-Jessen på kontrabas og strings, og så mig selv på guitarer og vokal. Pelle Ossler er med på to andre sange på EPén. 

 

EP:n som släpps i januari heter Øbo. Du är ju själv ursprungligen från Bornholm, och jag föreställer mig att ö-livet för med sig ett slags känsla av utanförskap, att vara avskuren från andra och annat runtomkring, psykiskt och fysiskt, som dock inte behöver vara något negativt. Hur ser du på det? Hur har ö-livet påverkat dig? 

Jeg tror at jeg forstår mig selv bedre, hvis jeg ser min person, min kunst og mine drømme igennem et øbo-filter. Det vil sige, at jeg mener det har påvirket alting. Den erkendelse er jeg kommet frem til, og det er også derfor at de seks sange er samlet under titlen ØBO. Du får noget foræret ved at være afskåret. Der er nogle ting, som man går glip af, mens havet og himlen kommer til at betyde noget mere. Jeg tror du drømmer opad i stedet for frem i livet. På den ene eller den anden måde. Jeg kan mærke at jeg har et brændende ønske, om at lette og svæve i mit arbejde, i stedet for at forholde mig til mit reelle liv. Det er et paradoks, at jeg synes jeg fortæller mest om hverdagen, ved at opløse den i mine tekster. Jeg tror fuldt og fast på, at det er noget, som jeg har fået fra Bornholm. De karakterer som er med på EPén er alle øboer enten mentalt eller fysisk. De har enten havet i ryggen eller foran dem. Billedligt talt. Ingen står på sikker grund.

 

Tidigare i år släppte du ett par fantastiska singlar – de mörka, tungt ödesmättade Søster och Hele tiden. Är de med på kommande EP:n? Om inte, hur har deras sound påverkat EP:n?

Mange tak. Søster og Hele Tiden er ikke med på EPén. Det er seks nye sange, som passer sammen som et lille værk. Jeg er stadig meget glad for de to singler, men de må være hjemløse lidt endnu.

Deres sound har påvirket mig utrolig meget. Hellberg, Ossler, Nilzén, Gabel, Uldall-Jessen har været mere end musikere og teknikere. De har åbnet hele lyd-universet op for mig, og givet mig en tro på, at den musik, som jeg elsker og vil forfølge rent faktisk kan noget. For mig er de alle musikalske lede-stjerner.

 

Hur ser framtiden ut för Christian Hede?

Den nærmeste fremtid er først og fremmest dedikeret til ØBO og hele dens release. Der skal spilles nogle band-shows og forhåbentligt nogle festivaler. Jeg har en fantastisk trio med Mads Folmer-Richter og Mads Uldall-Jessen, som jeg gerne vil have med på tour. Derudover håber jeg at spiller nogle større shows, hvor Pelle Ossler og Micke Nilzén også er med i lineuppet. I 2020 skal jeg indspille et debut album, som jeg har store ambitioner med. Lad os se, hvor det lander.

 

Och till sist: året är snart slut – vilket har varit årets bästa album?

Puuuh, den er svær. Der har været mange store oplevelser for mig. Shovels & Rope med BY:BLOOD er en af dem. Daniel Norgren med Wooh Dang er en anden. Nick Cave & The Bad Seeds med Ghosteen er en tredje. ORM med Ir er en fjerde. Sharon Van Etten med Remind Me Tomorrow er en femte osv. osv. osv.

 

 

INTERVJU MED CHRISTIAN HEDE

christian hede promo billede 4

När Sällskapets toner från i fjol sakta darrat ut och när Ossler och Thåström båda håller relativt låg profil, då är det tur att vi har sådana som nykomlingen Christian Hede, som håller Europabluesmaskineriet vid liv. I hemlandet Danmark är han känd både som romanförfattare och för folk- och blues-projektet Bellhound Choir. Med nya briljanta singeln Søster, det första släppet i eget namn, uppbackad av inga mindre än just Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén, samt danske Mads Uldall-Jessen på kontrabas, lär vi förhoppningsvis höra en hel del från honom även i Sverige framöver. Tillsammans med nämnda herrar skapar han ett sound som både är bekant och välbehövligt. Tänk Mark Lanegan, tänk Centralmassivet, tänk Duisburg och Vesterbro, tänk gnissel, blues och mullrande maskiner. Søster är en självklar del av den stålgrå världen och en av årets hittills bästa låtar. Och Hede, han är en nykomling jag mer än ser fram emot att följa.

Jag bestämde mig för att ta ett snack med Christian. Det blev ett fint samtal om nya (ljud)världar, språk, giganter och att våga bryta ny mark. Tack till Daniel för ögon- och öronöppnaren. Tack särskilt till Christian för att du ställde upp.

 

I Sverige är det inte många som känner till dig än. Vem är Christian Hede?

Det er jeg selv ved at finde ud af. Man kan sige, at han er sangskriver, sanger, guitarist, forfatter. Så er man dækket godt ind. Men han er også bare en mand, der forsøger at skabe noget, der har en vis tyngde. Og så er han en karakter. Et destillat af en slags. Af det mest ubehagelige, det mest drømmende og mest uopnåelige på én gang. Christian Hede er en del af mig, som menneske.

 

Ditt folk- och bluesinspirerade projekt Bellhound Choir var också ett slags soloprojekt. Vilka är de största skillnaderna mellan det och det självbetitlade soloprojekt du nu är aktuell med (bortsett från språket, förstås)?

Sproget er en stor del af det, for det ændrer hele tonen i musikken. Forskellen er dog også, at jeg ville bevæge mig i en mere storladen retning med mit danske solo-projekt, og udforske en type rockmusik, som ikke findes i Danmark. Jeg er fascineret af droner, dyster folk-musik, myter og atmosfære. Det prøver jeg at definere med de nye sange. Både lydmæssigt og tekstmæssigt, skal det være en verden, som du træder ind i. Fra første tone. Bellhound Choir var måske skitserne til det jeg laver nu.

 

Var det självklart att börja skriva på ditt modersmål danska nu?

Ja. Jeg mener, at vi har behov for mere diversitet og mindre ensretning. Så det er vigtigt, at man tager de træk, der får én til at skille sig ud, og bruger dem til din fordel. Sproget er åbenlyst. Jeg skriver også prosa på dansk, jeg tænker på dansk og jeg kan kun 100% stå på mål for mit ordvalg på dansk. Så det gav mening. Jeg mente også, at jeg havde noget at tilbyde på den front. Ikke at det er bedre eller værre, men det er noget andet. Jeg nyder selv at høre kunstnere på deres modersmål fra mange steder i verden, så jeg håber ikke, at sproget er begrænsende. Det vil jeg i hvert fald kæmpe imod. Sproget er dansk, men musikken og temaerne er universelle.

 

På ditt nya material gästar giganter som Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén. Hur kom du i kontakt med dem?

Det begyndte med Pelle. Jeg hørte hans nyeste album, Evig Himmelsk Fullkomning, og jeg blev forelsket hans lyd. Og følte også, at han havde en del tilfælles med den musik, som jeg selv arbejdede med. Det var først senere, at jeg opdagede Thåstrøm, som jeg virkelig også er blevet glad for. Især de seneste plader er mesterlige. Jeg skrev en besked til Pelle for at høre, om han ville være med på mine sange. Han formidlede kontakten til de andre, og jeg er meget, meget taknemmelig for, at de ville arbejde med mig. Det har været fuldstændig essentielt for mine sange, og for den retning, som min musik vil gå i. De er alle fantastiske på hver deres felt.

 

Och vad har de betytt för ditt nya sound?

De har haft en kæmpestor betydning for den sound, som vi er endt med. Jeg havde skitser til sangene med i studiet, men jeg gav meget plads til arrangement-ideer, roller og var generelt mere interesseret i en kollektiv proces end i at være kaptajn.

Niklas Hellberg hjalp så meget med, at forme lydbilledet i mix, at jeg har krediteret ham som medkomponist. Det er sammen med Ossler, Gabel, Nilzén, Uldall, at jeg har fået skabt det blueprint, som jeg arbejder videre med. En industriel, mørk art af folk eller rock eller blues. En blanding af det hele måske. En sound.
söster.jpg

Din senaste singel Søster är i min mening en av årets hittills bästa låtar. Kan du berätta lite om den och om dess text?

Mange tak. Det betyder meget, at du har det sådan. Først og fremmest, så er det den første sang, som jeg har ude. Det var vigtigt for mig, at teksten fortalte en historie med plads til lytteren. At du selv kunne lægge til og tage fra, alt efter hvilken sang, du mener er den ”rigtige”. Det er jo en tekst, der kredser om noget forbudt, noget uforløst, som så kommer til udtryk ved brug af ordet ”Søster”. Det er ikke en incestuøs sang. ”Søster” skal forstås mere som det engelske ”Sister”, som måske også er et medmenneske. Et billede på en kvinde. Måske er det en kvinde, der er hemmeligt forelsket i en kvinde, der synger. Måske er det en sindsforvirret mand. Måske er det bare tableauer. Det vigtige for mig, er at jeg får en fornemmelse af en stemning, og at jeg kan smage ordene. Det er en undersøgelse, som jeg konstant er i gang med. Musikalsk har den mange af de elementer, som jeg vil sige, er blevet en del af blueprintet i mine nye sange: Synths, Fuzz-bass, Strygere og Knirkende guitarer.

 

Vad eller vilka har du inspirerats av? Jag tänker både allmänt och till de nya låtarna.

De nye sange er kommet frem i jagten på en lyd eller en niche. Et sted hvor jeg kan vokse som musiker. Jeg bliver konstant inspireret af nye ting, men uanset hvad jeg prøver at røre ved, så lugter det af folk og blues. Det er en grund-nerve, som jeg ikke kan slippe. Men for at gøre det troværdigt, så skal jeg gøre det med den bagage jeg kommer med. Jeg skal ikke lyde som en afroamerikaner fra southern US, men som en mand, der er vokset op på Bornholm og bor i København. Hvis musik skal være relevant, så skal vi tage os selv og vores historie med ind i det. Så min opvækst er også en inspiration. Ellers er John Lee Hooker, Thåström, Anna Von Haussvolff, Suicide, Tom Petty, Patti Smith, The Bad Seeds, Lee Harper, Henrik Nordbrandt, Neil Young, George Saunders, Merete Pryds-Helle, Melville, Nina Simone, Judy Sill og mange, mange andre også favoritter. Listen er uendelig. Jeg filtrerer det hele på den ene eller anden måde.

 

Hur ser framtiden ut?

Jeg vil ud og spille så meget som muligt live, og så går jeg snart i gang med at indspille mit debut album, der gerne skulle være færdigt til sommer 2019.