Tre nyutgivna plattor jag längtat efter. Tre olika stilar jag älskar. Tre olika sinnesstämningar. Bara dyk ner.
Trevlig fredag!
– 00-talet var en fin tid för indiemusik. En av de mest spännande scenerna fanns i Omaha, Nebraska och kretsade kring skivbolaget Saddle Creek. Det startades redan på 90-talet av Mike Mogis och Justin Oberst, men slog igenom runt millennieskiftet tack vare inflytelserika Omaha-band som Bright Eyes, Cursive och The Faint, och hade sin storhetstid fram till ungefär 2008.
Ett band som föll under radarn var Criteria. De bildades 2003, efter att Stephen Pedersen (som i slutet av 90-talet spelade i Cursive) flyttat hem till Omaha igen efter några år utsocknes som juridikstudent. Han skrev ett gäng crunchiga alt rock/posthardcore-låtar, anlitade några gamla kompisar till att spela i bandet (däribland A.J. Mogis, bror till Mike) och gav ut bandets debutplatta En Garde (som innehåller den fantastiska ”Rescue Rescue” – en av de finaste låtarna från den klassiska Omaha-eran) på skivbolaget Initial Records. Två år senare gavs uppföljaren ut, och vid det laget hade Criteria skrivit på för Saddle Creek. Tonen på den plattan var densamma, men kanske att helheten var ojämnare. Skivorna var ganska omtyckta av fansen, men satte inte alls samma avtryck på vare sig Omaha-scenen eller indierocken i stort som flera av deras konkurrenter, och efter andra plattan tystnade Criteria.
Några enstaka konserter har det blivit sedan dess, och det ryktades då och då om att Pedersen jobbade på nytt material för bandet, men inget hände. Förrän i december förra året, då det blev klart att Pedersen & co skrivit på för 15 Passenger – skivbolaget som Tim Kasher och hans kumpaner i Cursive startade för några år sedan. Det visade sig att ryktena om Stephen Pedersens segdragna låtskrivande stämde och skivan har enligt uppgift värkts fram under flera år. Men nu är den äntligen här, och det visade sig ganska snabbt att den var väl värd att vänta på.
För även om soundet och melodierna är fast förankrade i 90- och 00-talens emo-, indie- och posthardcore-sound på ett sätt som får en att huvudstupa slungas tillbaka i tiden, känns Years på intet vis som en upprepning eller fantasilös nostalgitripp. Nej, skivan är snarare Stephen Pedersens starkaste samling sånger, hittills, och resultatet av att under åratal ha slitit och finslipat ett uttryck. Skivan innehåller nio stycken låtar, alla med ett syfte och en given plats, helt utan utfyllnad. Precis som all stark posthardcore består de av lika mycket vrede som finkänslighet för melodi och hälsosamma doser vemod. Allra bäst hörs det på trojkan ”This Reign is Ours”, ”Tightrope” och ”Hands Out” – tre låtar som alla hade skakat om vilken sorgsen åttiotalist som helst för 15-20 år sedan och som idag låter precis lika fräscha och angelägna. Något annat som inte nötts av tidens tand är Pedersens röst. Han har, medelåldern till trots, fortfarande Omahas punkigaste punkröst, lika ilsken som den är sårbar – och, av allt att döma, tidlös. Det hörs i nyss nämnda låtar och det hörs i övriga sex.
Att produktionen är något mer polerad än förr gör kanske de mest fundamentalistiska emopuritanerna nervösa, men i min mening gör det bara låtarna gott. Där tidigare plattor låtit stundom grötiga stoltserar Years med en luftighet och atmosfär man bara i undantagsfall kunde skönja på bandets två första album. Jag välkomnar det och är glad att Pedersens låtar tillåts andas och till och med lyfta mot skyarna emellanåt.
Criteria är tillbaka. Och med dem och det faktum att även Bright Eyes tillkännagivit en nära förestående comeback vågar jag nästan hoppas på en revival för 00-talets mest emotionella indiesound. Vad fint det vore.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Tightrope ”
Om ni gillar detta: Cursive – Such Blinding Stars For Starving Eyes, Criteria – En Garde
– Jag har följt Alice Boman sedan hon 2014 släppte sin andra EP. Jag knockades rätt så omgående av hennes ömsom sköra, ömsom drömska lofi-sånger om förlust och fördömd kärlek och slogs av hur hon med så enkla medel lyckades vara så smärtsamt drabbande. När vi nu skriver januari 2020 har Boman alldeles nyligen släppt sitt första album, efter en lång rad singlar, enstaka låtar och EP:s.
Att Boman dröjt såhär länge med att släppa ett album fick mig såklart att fundera på om hon alls skulle hålla för formatet. Även om vissa spår bleknar i ljuset av vissa andra vill jag ändå hävda att jo, hon håller. Dream On är ett starkt debutalbum.
Det är en enhetlig samling sånger som utgör plattan. De rör sig i en skymningsvärld där all kärlek dött och där förlust är oundvikligt. Låter det dystert? Well, det är inte så farligt. Låtarna är snarare trösterika än dystra. I Alice Bomans värld är det okej att älta och gråta ut. Man är inte ensam och bakom varje sorgsen melodi skymtar ett gryningsljus. Bäst är plattans första hälft, som bland annat utgörs av redan utgivna pärlor som ”Wish We Had More Time”, ”Don’t Forget About Me” och inte minst mästerverket ”The More I Cry”. Sistnämnda låt är så tidlös att den hade kunnat vara skriven när som helst under de senaste 65 åren – en hjärtslitande, doo-wop-doftande ballad i valstakt om den där kärleken som bara vägrar släppa taget om en, och som man själv heller inte vill glömma. Andra halvan av plattan är mindre distinkt och jag har svårare att ta den till mig, även om fina ”Hold On” utgör ett mycket starkt undantag (någon borde förresten skicka den till David Lynch – han hade ÄLSKAT den).
Alice Bomans debutalbum har i skrivande stund ett betygssnitt på 4,0 på kritiker.se. Det är fint att se unga, integritetsfulla och intelligenta artister med ett starkt uttryck ta plats i media och bli kritikerrosade. Det inger hopp.
Skivan är utgiven av Adrian Recordings.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”The More I Cry”
Om ni gillar detta: Nicole Sabouné – Come My Love, Stainwasher – What Did I See
– För alla som de senaste 12 månaderna följt den här bloggen är Christian Hede förmodligen ett bekant namn. Köpenhamnsbon Hede har sedan i början av förra året släppt ett pärlband av sotsvarta och europabluesiga singlar, varav flera blivit omskrivna här på 482 MHz. Nu har han äntligen släppt den efterlängtade EP:n ØBO – och jag är förstås helt såld.
Hälften av låtarna, ”Guerillakrig”, ”Trampende Haere” och ”Hvide Fugl”, har vi redan hört – ”Guerillakrig” hade ju till och med premiär här – men det spelar ingen roll. På ØBO får de nytt liv och ett nytt sammanhang, och ihop med resterande tre låtar bildas en fantastisk helhet. Inledande ”Guerillakrig” visar upp Hedes stora sångröst. ”Små Velsignelser” hade kunnat vara en Thåström-låt anno Kärlek är för dom och är kanske plattans coolaste låt. Sköra ”Hvide Fugl” blottar en sårbar sida hos Hede, medan den manglande, mörka och helt lysande ”Trampende Haere” visar honom från hans kärvaste. I ”Vil I Alle Dø” skildras ett mörkt Köpenhamn, innan avslutande och avskalade balladen ”Aldrig igen” bryter igenom som klar frisk luft och en uppsprucken himmel efter kvalmiga dagar under tunga, låga moln. Enhetligheten EP:n igenom är slående och alla låtar följer sömlöst varandra, vad gäller ton, sound och stämning. EP-formatet är i sanning populärt idag (lite väl populärt, om man frågar mig), men det är lika tydligt som i en pekbok för barn att Hede är som gjord för albumformatet. Måtte ett sådant komma snart.
Christian Hede, som bland annat kompas av svenska tungviktare som Pelle Ossler (gitarr), och Mikael Nilzén (elektronik) (och, tidigare även av trummisen Christian Gabel), bevisar med denna samling sånger att han är släkting i rakt nedstigande led till Thåström, Lanegan, Cave och nyss nämnda Ossler. I min värld är det idag bara dessa herrar som slår Hede på fingrarna när det kommer till den här typen av gnisslig och väldigt europeisk blues. Men Hede jagar giganterna hack i häl, den saken är säker.
EP:n är utgiven på Hedes egen label Salbar.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Trampende Haere”, ”Hvide Fugl”
Om ni gillar detta: Ossler – Ett brus, Thåström – Kärlek är för dom
482 MHz 