Ibland snubblar man över musik som fullständigt knockar en. Detta hände mig härom dagen, när jag av en lycklig slump upptäckte amerikanske konstnären, poeten och artisten Lonnie Holley och dennes nya singel I Woke Up in a Fucked Up America.
Holley, född 1950 i Birmingham, AL, gör vid sidan av musiken avig och osmickrande outsiderkonst – och musiken drar åt samma håll. Nya singeln är en blodrött indignerad replik på det politiska mardrömsläget som råder i USA 2018. Musikaliskt existerar den i samma värld som Algiers, Gil Scott-Heron anno I’m New Here och Joakim Thåström. En värld där bluesen är trubbig och industriell och där man lika väl kan mässa fram texten ála spoken word som sjunga den. Och där kall och monoton elektronik och percussion väger lika tungt, om inte tyngre, som en Gibson.
Låten finns ute nu via amerikanska indie-labeln Jagjaguwar, och går att lyssna på här. Albumet MITH släpps 21 september.
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren
Mycket har sagts om Thåström i allmänhet och liveartisten Thåström i synnerhet – inte minst har jag själv sagt och skrivit en herrans massa redan. Men behovet pockar nu igen. Sveriges bästa liveartist är ju åter ute på vägarna, som vanligt kompad av Sveriges bästa liveband. I torsdags förärade de den skånska sommarkvällen med ett besök på Sofiero i Helsingborg. Denna ”bäst just nu” ägnas helt åt Thåström.
Som sagt, mycket har sagts. Men så sitter man där igen. Hur många gånger har man inte gått igång på det faktum att det i år är 40 år sedan han debuterade med Ebba Grön och att han trots detta hisnande faktum sjunger bättre, är snyggare och en bättre låtskrivare och liveartist än han någonsin varit? Hur många gånger? Tusenfalt. Hur många gånger har man inte tjatat sig hes om bandet, bestående av Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén? Detta urtajta band, lika samspelt och dovt som Bad Seeds, lika skramligt, när behovet finns, som Gun Club anno Fire of Love. Hur många gånger har man frågat sig själv hur det är möjligt att gång på gång bli så knäckt av en konsert med en artist man sett så många gånger att man måste sätta sig ner i lugn och ro och verkligen räkna efter för att själv fatta hur många gånger det rör sig om? Det är ingen idé att undra. Det är bara att acceptera. Svaret är samma nu som det alltid har varit: så länge livet finns, så länge vedermödor och demoner finns, så länge det ligger högar av fastbundna emotioner på själens skrov, som bara väntar på att få sprängas loss – just så länge finns behovet av att se Thåström, så länge finns behovet av att prata om Thåström. Och nu gör jag det alltså igen.
Jag såg Thåström med band i torsdags i Helsingborg. Jag såg dem två gånger i höstas, I Köpenhamn och i Stockholm, på den bejublade turnén som direkt följde släppet av nionde soloalbumet Centralmassivet. Och faktum är att, trots att dessa höstspelningar var grymt tighta och bra, som alltid med Thåström, så var torsdagens spelning någonting särskilt. Och det krävs ju en särskilt bra artist för att en utomhuskonsert, en sommarkväll, på ett stort ställe som Sofiero, ska bli bättre än en inomhuskonsert på ett litet ställe som Vega i Köpenhamn. Typiskt Thåström att vara så märkligt bra.
Det var som att allt det de gjorde i höstas även gjordes i torsdags – men med tyngre, ännu mer övertygande, emfas. Hammarslagen slog hårdare, sjönk djupare ner. Demonerna, var och en av dem, jagades på flykt. Känslorna sprängde banden och flög iväg, lättade. Fötterna lyfte från marken. Det var en urladdning. Det var som regn efter hundra dar av torka. Allting som företogs räckte hela vägen fram och klättrade ytterligare en nivå. Jag har sett det förr från det här gänget, men inte sedan det gyllene året 2015.
Öppningslåten Körkarlen var precis så dansant och ljus, och pulserande och svartskimrande, som den ska vara. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, som egentligen aldrig varit en favoritlåt, kan man tycka att man hört till leda, men lik förbannat uppvisar den tecken på evigt liv vid varje konsert – så även på Sofiero. Beväpna dig med vingar var som så ofta i en klass för sig. När man, som jag, pratar om Thåström som exorcist, som någon som driver ut djävulskap och räddar en från mörkret, då är det inte sällan Beväpna dig med vingar man har i åtanke. Den låten, särskilt när den framförs live, sliter upp en ur dyn och kastar iväg en mot himlen. Allra bäst blir det när Thåström släpper loss under Gun Club-partiet. I torsdags gjorde han det. Så förlösande och rått.
En låt jag ofta känner att jag skulle kunna leva utan, vad gäller livekonserter, utan att jag för den skull tycker att den är annat än en riktigt bra låt, är St Ana Katedral. Men i torsdags lät den vitalare, mer angelägen och tyngre än på länge. Kanske någonsin. En annan stor höjdpunkt var southern gothic-mästerverket Om Black Jim, som med den här turnén gjort en efterlängtad comeback. Har någon annan svensk textförfattare skrivit en bättre text om döden? Sällan. Det var andakt när Thåström framförde den i torsdags. Men den är så fin och den river upp så mycket hos så många att publiken till slut inte kunde hålla sig utan exploderade i ett slags försiktig allsång om den obevekliga och stränga döden. Att Alltid va på väg också gjort comeback med den här turnén känns bara vettigt. Få låtar symboliserar Thåströms hela väsen som den låten. Rörelsen, vägran att stagnera, kärleken till Europa, till amerikansk roots-musik, till polsk poesi och livet – allt finns i den låten. Spelningen avslutades med en annan symbollåt, nämligen Centralmassivet. Hymnen, psalmen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. I torsdags lät den klarare än den gjorde i höstas, i en version som gjorde den enastående vackra studioversionen rättvisa. Den bröt sig loss från ljudmassorna och hängde lätt över alla oss i publiken. Och vi lapade girigt i oss. Och vi skrek efter mer när Thåström och bandet gått av, men gick sedan därifrån lyckligare och ljusare än när vi kom. Jag vet att jag sannerligen gjorde det (tack igen till Niklas, T och ni andra).
Mannen som gav oss Michael Jackson, en av alla tiders största, viktigaste och bästa artister, har dött. Patriarken, musikern och managern Joseph Walter Jackson avled i dag i sviterna av cancer. Han blev 89 år gammal.
Han satte ihop vad som skulle komma att bli The Jackson 5 med sina söner i början av 60-talet, och efter att ha drillats hårt och länge och avverkat en lång rad klubbturnéer skrev gruppen på för Motown 1969. Samma år släppte de sitt debutalbum, Diana Ross Presents The Jackson 5 – en skiva som bland annat innehöll en av alla tiders bästa poplåtar tillika gruppens debutsingel för Motown: I Want You Back. The Jackson 5:s fyra första singlar (nyss nämnda I Want You Back, ABC, The Love You Save och I’ll be There) gick alla upp på USA:s förstaplats och sålde tio miljoner exemplar på tio månader. The Jackson 5 fortsatte vara framgångsrika under de följande åren, med Joseph som fortsatt manager. 1975 lämnade de Motown för Epic Records och Joseph följde givetvis med. Tillsammans med Michael förhandlade han fram en mycket lukrativ deal för gruppen. 1979 löpte management-kontraktet med soloartisten Michael ut, och Michael valde att inte förnya. 1982 drog Joseph igång dottern Janets karriär – ännu ett smart drag, skulle det visa sig.
Som pop- och soul-musikälskare har man alltså mycket att tacka Joseph Jackson för. Hans metoder var inte alltid schysta, men de gav resultat, om man ska vara krass. Och när Michael tvingades igenom diverse förnedringar under 90- och 00-talet stod pappa Joe vid hans sida, när många andra inte gjorde det. Det kallas botgöring.
Thåström live på Vega i Köpenhamn, 9/11 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren
På torsdag är det dags. Då drar Sveriges bästa liveartist ut på vägarna igen. Som vanligt backas han av landets bästa liveband, bestående av Pelle Ossler (gitarr), Niklas Hellberg (elektronik, klaviatur), Rockis Ivarsson (bas), Anders Hernestam (trummor) och Mikael Nilzén (syntar). Först ut är Bergen, i Norge.
I höstas släppte Thåström sitt nionde studioalbum, Centralmassivet – en platta som blandar gospel och blues med synth, ambient och industri som vore det det mest naturliga som finns. Dessutom en skiva som bara fortsätter att växa och hitta nya sätt att beröra och tilltala på. Turnén som följde var som väntat bra, och nu är det alltså äntligen dags igen.
För att ladda inför turnén bjuder jag här på tio odödliga, förkrossande liveklipp, utan inbördes ordning, från Thåströms bländande solokarriär. Varsågoda!
– Länge höll jag denna som det bästa som mannen överhuvudtaget spelat in. Sedan dess har jag, pga den strida ström av kvalitet som han givit ut de senaste 10-12 åren, tvingats omvärdera det. Men det förblir ett fantastiskt livenummer. Blytungt, naket, hänsynslöst.
– Den kanske ultimata versionen av en av Thåströms allra största låtar. Intensiv, på gränsen till manisk, snudd på euforisk. Lika mycket en ren vitamininjektion som ett musikstycke. Något att ta till när det krisar eller när man behöver utlopp för kokande livsenergi.
– Att Thåströms allra bästa låt bara spelats live några få gånger är snudd på kriminellt. Versionen jag länkar till här råkar vara från Malmö, och är på inget vis bäst, men det är den enda som YouTube tillhandahåller. Han spelade en lysande och tung version i Tantolunden samma sommar, och likaså i Göteborg, men håll till godo med denna. Och hoppas att han besinnar sig och spelar den igen i sommar.
– Imperiets rätt pompösa klassiker blev 2015 en stram, och samtidigt ganska dansant historia, och hade nog aldrig låtit bättre. Jag upplevde en underbar version i Göteborg, men den saknar YouTube. Här är i stället en jättebra och likvärdig version från Annexet i Stockholm.
– Återhållen, men ändå otroligt laddad och förtätad. Som en panter i bur. Jag minns vilken bulldozer detta nummer var. Ännu en låt han mer än gärna får spela igen.
– En sådan där låt som aldrig tappar i kraft, som tåls att spelas om och om igen. Hur ofta är artisters och bands mest framgångsrika hits såhär bra? Det hände med Joy Division. Det hände, på sätt och vis, med The Smiths, och kanske några fler. Men det är högst ovanligt. Thåströms största hit är en sådan låt. En tidlös, gränslös evergreen, som växer ännu mer live. Versionen jag länkar till är hämtad från dvd:n/liveplattan Som jordgubbarna smakade. Videoklippet saknas på YouTube, så länken leder till Spotify. Gott nog.
– Thåströms moderna klassiker om djupaste självrannsakan – här i en furiöst sprakande version. Både Ossler och Thåström spelar på sina gitarrer som om livet stod på spel. På ett sätt gör det väl det också. Resultatet blir i alla fall häpnadsväckande. Konserten på Gothenburg Film Studios, 26 mars 2015, håller jag som en av de två bästa Thåström-konserter jag sett. Då hade han varit aktiv liveartist i nära 40 år. Nu har han passerat den gränsen. Det, ni. Buga.
***
Nu ser jag fram emot konserten i Helsingborg i juli (tack till Niklas!). Måtte tiden gå snabbt.
Och bli inte förvånade om det kommer fler Thåström-relaterade inlägg i samband med sommarturnén.
Tack också till alla som filmat och förevigat dessa fantastiska ögonblick.
Efter ett uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Juni är blott en vecka gammal, men redan har det öst in förträfflig musik. Här är ett axplock, som vanligt utan inbördes ordning:
– Ett nyutgivet överblivet spår från vårens utmärkta platta Transit (recension av den skivan hittar ni här). En lågintensiv, men mycket dramatisk pärla, som i ärlighetens namn borde fått en plats på albumet.
– När jag för ganska exakt ett år sedan recenserade det ändå rätt habila debutalbumet eftersökte jag mer dynamik. Det har jag med denna EP nu fått. Öppningsspåret fick mig visserligen att tveka (den är av samma skramliga gymnasiala skrot och korn som de sämre spåren på fjolårets fullängdare), men resten är förträfflig vemodspop. Gitarrerna är kyligare än någonsin, Emelie Alatalo sjunger ursnyggt med hela världen på sina axlar, de poppiga låtarna får stå tillbaka för tyngre och släpigare nummer, och melodierna sitter konsekvent. Bäst är Hindsight, med sina gitarrer som hämtade från Verkligens bästa stunder och Alatalos mumlande sång från avgrundens brant. Alla tiders!
– Allra bäst denna omgång torde vara kanadensiska indiepopgruppen Stars senaste singel. Det är ett ojämnt band, så man vet aldrig vad man får. Den här gången serverar de emellertid vad som mycket väl kan vara en av deras två, tre bästa låtar överhuvudtaget. En innerlig, oändligt sorgsen poplåt (och årets bästa poprefräng?), där de båda sångarna Torquil Campbell och Amy Millan byter verser med varandra om ett förhållande de båda vet är över men som de inte riktigt lyckas glömma. Men det är lika mycket en låt om att tappa bort sig själv och om självdestruktivitet. Fenomenalt vackert.
– Häromsistens recenserade jag Azure Blues senaste album Fast Falls the Eventide, och nämnde som hastigast låten Crimson Red som en av höjdpunkterna – en känsla som bara blir starkare. På Crimson Red möts nya pulserande Azure med forna tiders bottenlösa vemod. Resultatet blir en melodistark minimal wave-dänga som blandar ut neonfärgerna med mattsvart spleen. Ännu en låt på denna lista som har en sanslös refräng.
– Kent lever! Men om bara den gode herr Berg gjort fler låtar av den här kalibern på sina två sista plattor… Nåväl, stockholmarna i [Ingenting] närmar sig en comeback. Senaste fullängdaren kom 2009. Det är en hiskligt lång tid. Den plattan innehåller deras två bästa låtar – Lång väg och Låt floden komma. Den förstnämnda av dessa rör mig till tårar – hulkande, snoriga, bittra tårar – varje gång jag hör den. Blir spännande att se om nästa platta bjuder på samma kraft. Emilio är i varje fall en jättebra, pulserande och elektonisk poplåt.
– Vi avslutar med ännu en stundande comeback. Amerikanske drömpopparen Jack Tatum och hans fina projekt Wild Nothing har släppt ny singel. Efter ett par svajiga släpp låter det som om Jack hittat tillbaka till fornstora dagars drömska glans. Här får vi en lagom jangly, lagom atmosfärisk poplåt om att bryta sig loss från dåligheter och bygga upp sig själv på nytt. Kanske inte hans bästa låt, men en välkommen och lovande comeback.
I dag på 482 MHz hyllar vi en av grundarna av ett av musikhistoriens mest stilbildande gospelband. Clarence Fountain från Blind Boys of Alabama har gått bort, 88 år gammal.
Fountain träffade övriga gruppmedlemmar 1939, när de var barn, på Alabama Institute for the Negro Blind, i Talladega, Alabama. Några år senare började de sjunga tillsammans och bildade The Five Blind Boys of Alabama (som de till en början kallade sig).
De turnerade och spelade in under i stort sett alla år som aktiva. På 60-talet var de en del av Civil Rights-rörelsen och sjöng på tillställningar och demonstrationer för Martin Luther King. De har även jobbat med artister som Peter Gabriel, Lou Reed, Mavis Staples och Justin Vernon. I våras besökte de Sverige.
På senare år turnerade inte längre Fountain med gruppen pga sin diabetessjukdom, men han förblev en del av gruppen och sågs länge som deras ledare. Senaste skivan han sjöng på var fjolårets Almost Home.
Gruppen bildades i djupaste södern under en av USA:s allra mörkaste och skamligaste tidsepoker, Jim Crow-eran. Inget förväntades då av dessa svarta, blinda pojkar och uppförsbacken var monumental och borde ha knäckt vem som helst. Men Alabamas blinda pojkar framhärdade och vann. Och sjöng. Musiken de skapade var djupt förankrad i en afroamerikansk kristen tradition, men transcenderade utan problem både ras- och trosgränser och skänkte mening och djup åt generationer av musiklyssnare. Det är vi tacksamma för.
I videon nedan river de av en lysande version av Curtis Mayfield-klassikern People Get Ready. Varsågoda. Och vila i frid, Clarence Fountain!
Upprorsmakaren och croonern Morrissey kommer till Sverige i sommar. Den 19 juli intar ikonen och hans band Dalhallas mäktiga arena. Detta står skrivet på Morrisseys officiella hemsida. Information om biljetter har ännu inte tillkännagivits.
I höstas släppte Morrissey sitt elfte soloalbum, Low in High School, och sedan dess har han turnerat runt om i världen. I sommar gör han stopp även i Berlin och hemstaden Manchester.
Det är en särdeles stark musikvår i år. Den ena grymma plattan kommer in efter den andra, och man hinner knappt få luft. Dessutom är det en massa annat som slukar ens tid och det är så mycket man måste hinna med. I kväll gjorde jag det enkelt för mig: tre plattor på en gång. Två korta recensioner, en halvkort. Tvära kast, brett spektrum. Skyhög kvalitet. Några av årets allra bästa skivor.
– På sin tredje fullängdare gör amerikanska Leila Abdul-Rauf dark ambient på ett sätt man inte alls är van vid. Hon hämtar lika mycket inspiration från jazzen som från europeiskt maskinmörker, när hon med subtilt blås, ödsligt piano och gitarrer väver fram sina skuggfigurer till låtar. Vissa låtar är helt instrumentala, vissa sjungs med en eterisk röst som för tankarna till Lisa Gerrard. Maskinerna är också närvarande, men de tar inte plats och till stor del handlar soundet om mellanrummen mellan maskinerna och de andra instrumenten.
Detta är musik för ensamma nätter och tidiga morgnar. Musik som hasar fram i dimma, in och ut ur medvetandet. Och det är utan tvekan ett av årets mest imponerande släpp. Och skivan har årets vackraste omslag.
Betyg: 9/10
Bästa låt: Wayward, men skivan är en helhetsupplevelse.
– I ungefär samma värld som ovanstående hittar vi Grouper och hennes senaste, elfte, album. Här handlar det uteslutande om pianobaserad musik, men även här är sången eterisk och svävande. Och här, precis som hos Rauf, handlar det om mellanrum i soundet. Om saknad. Om tomma ytor. Det är i bruset mellan anslagen i pianot det händer. Och i de subtila små effekterna och ekona. Och det är ett vindpinat sound som Liz Harris skapat. Att hon är baserad i Pacific Northwest-området hörs klart och tydligt. Plattan andas lika mycket djup Twin Peaks-skog som ödsliga kustremsor under blytunga moln och med vågor skvalpande runtomkring.
Detta är Groupers bästa platta och ett album som kommer återfinnas ganska högt på årsbästa-listan i december. Sanna mina ord.
Ps. Skivan är mastrad av ljud- och ambientgeniet Rafael Anton Irrisarri. Ett finfint plus i kanten.
Betyg: 9/10
Bästa låt: Breathing, men även här är det utan tvekan fråga om en sammansatt helhet.
– Nu till något helt annat. Amerikanske soulsångaren Leon Bridges har släppt sitt andra album – uppföljaren till 2015 års retrohit Coming Home. Och saker har hänt. Han är fortfarande förankrad i soulhistorien, men har släppt sitt tidigare så fasta grepp om de gamla Sam Cooke– och Otis Redding-vinylerna. Nu blickar han framåt. Vi hör Curtis Mayfields tidiga 70-tal i gitarrspelet och falsetterna. Michael Jacksons sublima 80-tal hörs klart och tydligt i låtar som Forgive You och If It Feels Good (Then It Must Be). Och på You Don’t Know samsas både Michael och Prince. Bridges har heller inga problem med att sälla sig till 00-talets neo-soul-garde (D’Angelo, Bilal, Raphael Saadiq etc). Det är med andra ord fortfarande retro, men med ett tveklöst fäste i samtiden. Och det är ett mer mångbottnat och komplext sound. Good Thing är ingen förutsägbar platta. Här finns också en mognad och ett eget ID, som ännu inte hade hunnit utvecklas på förra plattan.
Vidare har låten Beyond stor hitpotential, men är samtidigt plattans i särklass sämsta, och låter som något som den olidlige Ed Sheeran hade kunnat klämma ur sig om han för sitt liv kunde förmå sig att skriva en enda okej låt.Detta är en ganska unik fläck på den annars självlysande solen som är Good Thing, och definitivt något man kan leva med. Och Leon Bridges är en artist jag ser fram emot att följa.
Stilla Havets nya singel, den första sedan i julas, är en energisk och melodistark new wave-dänga, om att låta livet och dess vedermödor stå tillbaka och ta paus en minut – till förmån för dans. Det kan kanske låta banalt, men det är det inte. För som alla tiders bästa dansare en gång sa: ”On many an occasion when I am dancing, I have felt touched by something sacred. In those moments, I felt my spirit soar and become one with everything that exists.” Elias Eriksson vet detta, och bevittnade dansens kraft under ett besök i Nordkorea(!). I ett pressmeddelande säger han: ”Folk som lever under total kontroll och utsätts för hemska övergrepp dansar också, oklart om det är frivilligt eller ej, men när de dansar gör de det i kedjor.” Och så föddes texten till låten.
Och det är en utmärkt låt, sprungen ur lika delar Garbochock, Tant Strul och Hurula, som effektivt sammanför kropp och själ, som all sann rock’n’roll ska göra. Och samtidigt får den Stilla Havets utvecklingskurva att peka fortsatt uppåt.
Release i morgon, 9/5, via Novoton Records. I morgon firas också releasen med fest på prisbelönta restaurangen Woodstockholm (Mosebacke torg) kl 19.30. Stilla Havet spelar live och visar videon till Dansar i kedjor, som är gjord av Mats Mums.
Birdpeople är en finlandssvensk trio bestående av Amanda Blomqvist, Cecilia Wickström och Jakob Lavonius. I morgon, 4/5, släpper de sin debut-EP, som är producerad av Existensminimum och utgiven av Monocetafon.
Med hemmagjorda instrument, analoga syntar, klanger och gitarrer skapar de ett slags underlig popmusik där melodier samexisterar med ambienta atmosfärer och låtar med rena ljudbyggen. Ofta drivs låtarna fram på en krautig, mekanisk bana, men lika ofta hör man influenser från exempelvis Radiohead. Som i inledande The Monument och dess kalla och samtidsalienerade OK Computer-anda. En mäktig låt som man gjort rätt i att placera först. Mer Radiohead anas i den inte lika imponerande Flesh & Bone, som helt saknar den pondus som The Monument har i överflöd och i stället satsar på en smått enerverande sångmelodi och en hurtig rytm. Ett plus, dock, för texten. Raden ”There’s a ship called tomorrow, but it’s already sailed” hör till en av vårens bästa. Allra bäst är Birdpeople emellertid på de två avslutande och instrumentala styckena, Komarov och Gravberg-1. Den kyliga och stämningsfulla Komarov hade inte låtit bortkommen på Kraftwerks klassiker Trans-Europa Express, medan den ömsom dova, ömsom skarpa Gravberg-1 har mer att göra med post-industri som Coil. Sämre blir det på, förutom nyss nämnda Flesh and Bone, även på Björk-pastischen Bodies. Där låter de out-of-place och spretiga.
Just spretigheten är ett allmänt problem med den här EP:n. Dels blandas låtar med sång med instrumentala stycken (vilket man absolut kan göra – så länge det finns en stark enighet i både material och stämning, som t.ex. hos Sällskapet). Dels blandar de sångare, vilket inte känns nödvändigt på en EP på dryga 20 minuter, där två låtar är helt instrumentala och en (The Monument) avslutas med ett långt instrumentalt outro. Det känns onödigt splittrat.
Men det finns gott om potential på denna EP för att man ska vilja återkomma till den och se fram emot fortsättningen. Och till nästa gång hoppas jag Birdpeople satsar än mer på instrumentala mörkerstycken – för där imponerar de rejält!
