Det är en särdeles stark musikvår i år. Den ena grymma plattan kommer in efter den andra, och man hinner knappt få luft. Dessutom är det en massa annat som slukar ens tid och det är så mycket man måste hinna med. I kväll gjorde jag det enkelt för mig: tre plattor på en gång. Två korta recensioner, en halvkort. Tvära kast, brett spektrum. Skyhög kvalitet. Några av årets allra bästa skivor.
Leila Abdul-Rauf – Diminuition
– På sin tredje fullängdare gör amerikanska Leila Abdul-Rauf dark ambient på ett sätt man inte alls är van vid. Hon hämtar lika mycket inspiration från jazzen som från europeiskt maskinmörker, när hon med subtilt blås, ödsligt piano och gitarrer väver fram sina skuggfigurer till låtar. Vissa låtar är helt instrumentala, vissa sjungs med en eterisk röst som för tankarna till Lisa Gerrard. Maskinerna är också närvarande, men de tar inte plats och till stor del handlar soundet om mellanrummen mellan maskinerna och de andra instrumenten.
Detta är musik för ensamma nätter och tidiga morgnar. Musik som hasar fram i dimma, in och ut ur medvetandet. Och det är utan tvekan ett av årets mest imponerande släpp. Och skivan har årets vackraste omslag.
Betyg: 9/10
Bästa låt: Wayward, men skivan är en helhetsupplevelse.
Om ni gillar detta: Bohren & Der Club of Gore – Sunset Mission
– I ungefär samma värld som ovanstående hittar vi Grouper och hennes senaste, elfte, album. Här handlar det uteslutande om pianobaserad musik, men även här är sången eterisk och svävande. Och här, precis som hos Rauf, handlar det om mellanrum i soundet. Om saknad. Om tomma ytor. Det är i bruset mellan anslagen i pianot det händer. Och i de subtila små effekterna och ekona. Och det är ett vindpinat sound som Liz Harris skapat. Att hon är baserad i Pacific Northwest-området hörs klart och tydligt. Plattan andas lika mycket djup Twin Peaks-skog som ödsliga kustremsor under blytunga moln och med vågor skvalpande runtomkring.
Detta är Groupers bästa platta och ett album som kommer återfinnas ganska högt på årsbästa-listan i december. Sanna mina ord.
Ps. Skivan är mastrad av ljud- och ambientgeniet Rafael Anton Irrisarri. Ett finfint plus i kanten.
Betyg: 9/10
Bästa låt: Breathing, men även här är det utan tvekan fråga om en sammansatt helhet.
Om ni gillar detta: Grouper – Ruins
– Nu till något helt annat. Amerikanske soulsångaren Leon Bridges har släppt sitt andra album – uppföljaren till 2015 års retrohit Coming Home. Och saker har hänt. Han är fortfarande förankrad i soulhistorien, men har släppt sitt tidigare så fasta grepp om de gamla Sam Cooke– och Otis Redding-vinylerna. Nu blickar han framåt. Vi hör Curtis Mayfields tidiga 70-tal i gitarrspelet och falsetterna. Michael Jacksons sublima 80-tal hörs klart och tydligt i låtar som Forgive You och If It Feels Good (Then It Must Be). Och på You Don’t Know samsas både Michael och Prince. Bridges har heller inga problem med att sälla sig till 00-talets neo-soul-garde (D’Angelo, Bilal, Raphael Saadiq etc). Det är med andra ord fortfarande retro, men med ett tveklöst fäste i samtiden. Och det är ett mer mångbottnat och komplext sound. Good Thing är ingen förutsägbar platta. Här finns också en mognad och ett eget ID, som ännu inte hade hunnit utvecklas på förra plattan.
Vidare har låten Beyond stor hitpotential, men är samtidigt plattans i särklass sämsta, och låter som något som den olidlige Ed Sheeran hade kunnat klämma ur sig om han för sitt liv kunde förmå sig att skriva en enda okej låt. Detta är en ganska unik fläck på den annars självlysande solen som är Good Thing, och definitivt något man kan leva med. Och Leon Bridges är en artist jag ser fram emot att följa.
Betyg: 8/10
Bästa låt: Forgive You
Om ni gillar detta: Michael Jackson – Thriller, Curtis Mayfield – Curtis
482 MHz 