Bäst just nu: juli 2018 – THÅSTRÖM LIVE

Mycket har sagts om Thåström i allmänhet och liveartisten Thåström i synnerhet – inte minst har jag själv sagt och skrivit en herrans massa redan. Men behovet pockar nu igen. Sveriges bästa liveartist är ju åter ute på vägarna, som vanligt kompad av Sveriges bästa liveband. I torsdags förärade de den skånska sommarkvällen med ett besök på Sofiero i Helsingborg. Denna ”bäst just nu” ägnas helt åt Thåström.

Som sagt, mycket har sagts. Men så sitter man där igen. Hur många gånger har man inte gått igång på det faktum att det i år är 40 år sedan han debuterade med Ebba Grön och att han trots detta hisnande faktum sjunger bättre, är snyggare och en bättre låtskrivare och liveartist än han någonsin varit? Hur många gånger? Tusenfalt. Hur många gånger har man inte tjatat sig hes om bandet, bestående av Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén? Detta urtajta band, lika samspelt och dovt som Bad Seeds, lika skramligt, när behovet finns, som Gun Club anno Fire of Love. Hur många gånger har man frågat sig själv hur det är möjligt att gång på gång bli så knäckt av en konsert med en artist man sett så många gånger att man måste sätta sig ner i lugn och ro och verkligen räkna efter för att själv fatta hur många gånger det rör sig om? Det är ingen idé att undra. Det är bara att acceptera. Svaret är samma nu som det alltid har varit: så länge livet finns, så länge vedermödor och demoner finns, så länge det ligger högar av fastbundna emotioner på själens skrov, som bara väntar på att få sprängas loss – just så länge finns behovet av att se Thåström, så länge finns behovet av att prata om Thåström. Och nu gör jag det alltså igen.

Jag såg Thåström med band i torsdags i Helsingborg. Jag såg dem två gånger i höstas, I Köpenhamn och i Stockholm, på den bejublade turnén som direkt följde släppet av nionde soloalbumet Centralmassivet. Och faktum är att, trots att dessa höstspelningar var grymt tighta och bra, som alltid med Thåström, så var torsdagens spelning någonting särskilt. Och det krävs ju en särskilt bra artist för att en utomhuskonsert, en sommarkväll, på ett stort ställe som Sofiero, ska bli bättre än en inomhuskonsert på ett litet ställe som Vega i Köpenhamn. Typiskt Thåström att vara så märkligt bra.

Det var som att allt det de gjorde i höstas även gjordes i torsdags – men med tyngre, ännu mer övertygande, emfas. Hammarslagen slog hårdare, sjönk djupare ner. Demonerna, var och en av dem, jagades på flykt. Känslorna sprängde banden och flög iväg, lättade. Fötterna lyfte från marken. Det var en urladdning. Det var som regn efter hundra dar av torka. Allting som företogs räckte hela vägen fram och klättrade ytterligare en nivå. Jag har sett det förr från det här gänget, men inte sedan det gyllene året 2015.

Öppningslåten Körkarlen var precis så dansant och ljus, och pulserande och svartskimrande, som den ska vara. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, som egentligen aldrig varit en favoritlåt, kan man tycka att man hört till leda, men lik förbannat uppvisar den tecken på evigt liv vid varje konsert – så även på Sofiero. Beväpna dig med vingar var som så ofta i en klass för sig. När man, som jag, pratar om Thåström som exorcist, som någon som driver ut djävulskap och räddar en från mörkret, då är det inte sällan Beväpna dig med vingar man har i åtanke. Den låten, särskilt när den framförs live, sliter upp en ur dyn och kastar iväg en mot himlen. Allra bäst blir det när Thåström släpper loss under Gun Club-partiet. I torsdags gjorde han det. Så förlösande och rått.

En låt jag ofta känner att jag skulle kunna leva utan, vad gäller livekonserter, utan att jag för den skull tycker att den är annat än en riktigt bra låt, är St Ana Katedral. Men i torsdags lät den vitalare, mer angelägen och tyngre än på länge. Kanske någonsin. En annan stor höjdpunkt var southern gothic-mästerverket Om Black Jim, som med den här turnén gjort en efterlängtad comeback. Har någon annan svensk textförfattare skrivit en bättre text om döden? Sällan. Det var andakt när Thåström framförde den i torsdags. Men den är så fin och den river upp så mycket hos så många att publiken till slut inte kunde hålla sig utan exploderade i ett slags försiktig allsång om den obevekliga och stränga döden. Att Alltid va på väg också gjort comeback med den här turnén känns bara vettigt. Få låtar symboliserar Thåströms hela väsen som den låten. Rörelsen, vägran att stagnera, kärleken till Europa, till amerikansk roots-musik, till polsk poesi och livet – allt finns i den låten. Spelningen avslutades med en annan symbollåt, nämligen Centralmassivet. Hymnen, psalmen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. I torsdags lät den klarare än den gjorde i höstas, i en version som gjorde den enastående vackra studioversionen rättvisa. Den bröt sig loss från ljudmassorna och hängde lätt över alla oss i publiken. Och vi lapade girigt i oss. Och vi skrek efter mer när Thåström och bandet gått av, men gick sedan därifrån lyckligare och ljusare än när vi kom. Jag vet att jag sannerligen gjorde det (tack igen till Niklas, T och ni andra).

Turnén pågår ett bra tag till. Gå och se: