– Med sitt nakna, avskalade åttonde album avväpnar Amanda Werne lyssnaren fullständigt. Undertecknad har aldrig varit annat än svag för drömrockaren från götet, men denna gång når hon ända in med närapå endast en akustisk gitarr och en skör och uppriktig röst som sjunger sköra och uppriktiga sanningar. Utan omsvep och krusiduller. Och hur mycket jag än älskar hennes skimrande ljudmattor och hypnotiska utfall med elgitarren från tidigare skivor får Lugna mig ändå att känna att det kanske är såhär det var menat att hon skulle låta. Helt fritt från pålägg är det dock inte. Synthen på ”Fortfarande kall” är vackert kuslig, och låten en av skivans starkaste höjdpunkter. I ”Drömmen om kärlek” sätter ett Neil Young-munspel pricken över i:et, och i utlämnande ”Härifrån” hittar gitarren en själsfrände i ett enkelt pianoklink. Det är magnifikt och smakfullt.
Och då har jag inte ens nämnt skivans absoluta höjdpunkt, den avslutande och helt förkrossande vackra ”En dag som idag”, som för den här lyssnaren försöker göra upp med hur förbannat svårt det är att leva. ”Vi föds, vi dör och däremellan räcka till”, sjunger Amanda med sin allra bräckligaste röst, till sin allra finaste sångmelodi, och sammanfattar därmed hur det är att vara människa de där dagarna då alla stigar är branta uppförsbackar.
Tre och ett halvt år har gått sedan förra plattan, den närapå lika magnifika Kärlek – en evighet i Slowgold-världen. Men det var värt väntan.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”En dag som idag”
Om ni gillar detta: Slowgold – Kärlek, Nick Drake – Five Leaves Left
Monumentet – ”Huvudet i sanden”
– Min kärlek till drömsk, elektronisk pop med ena benet i gothen och det andra i vemodig indie, är evig och odödlig. Axel Ahlin, hjärnan, och det i sand begravda huvudet, bakom Monumentet dônar med sin debutsingel upp gothpop-bollen i krysset. Jag tänker på Cocteau Twins poppigaste stunder, på Cure-B-sidor från 1987 och på tidiga Mary Onettes. Och får en låt mig att göra detta har artisten gjort mycket rätt.
Kristoffer Grip – ”Lightest Heart”
– Kristoffer Grip, tidigare sångare i synth- och industribandet Agent Side Grinder, har bytt maskinerna mot ett mer organiskt sound, och det europeiska dunklet mot ett lerigt americana-mörker. Debutsingeln ”Lightest Heart” är en lysande pärla som för tankarna till de hotfulla stämningarna i första säsongen av True Detective, till Nick Caves och Johnny Cashs mördarballader, till senhöst på landsbygden. Låten lutar sig lika mycket mot Grips urstarka sångmelodi som på det utsökta, monotona drivet i kompet, medan texten, om att lita till hoppet och ens inneboende styrka när världen ter sig som sjukast, är som en fackla.
Utan minsta tvivel en av årets finaste låtar. Extra plus i kanten till Emil ”Loney Dear” Svanängens fjäderlätta piano!
Rickard och Juvelerna – ”Hur länge (hade vi varann?)”
– På nya singeln, denna blottande och nygråtna indieballad om förlorad kärlek som vägrar dö, gör göteborgarna i Rickard och Juvelerna slarvsylta av ens hjärta, och kanaliserar sena a-ha och Kent när de var som sårigast och bäst. Det är fenomenalt bra. Fenomenalt också för att musiken de gör inte ska kunna komma 2025, men den gör ju det. Det är uppriktig och melodistark gitarrbaserad indie, uppfriskande fri från ironi och poser, som man gjorde det runt 2005. Jag är evigt tacksam för detta band, som borde vara så oändligt mycket större än vad de är.
– Habil och tung dark wave från ett band som jag vet kan ännu bättre – och skitigare.
482 MHz 