När jag upptäckte Billy Idol under hösten 2000, som 15-åring, var det som att hitta en port till en ny och för mig oupptäckt värld. Jag kom närmast från hiphoppen, men hade länge känt att jag längtat bort till något annat, något oklart. Men när jag på MTV såg videon till ”White Wedding”, denna märkliga, obehagliga, gotiska och förbannat snygga video, förstod jag att jag hittat rätt. Jag snöade snabbt in på Billy Idol och köpte varje CD jag kunde hitta i Borås då tre eller fyra skivaffärer. Och när jag kort därpå började gräva mig vidare upptäckte jag snabbt punken och med den allting annat. Men det var Billy Idol som var ur-porten. Jag har sedan dess aldrig släppt honom och jag betraktar honom alltjämt som en av rockhistoriens mest underskattade och missförstådda artister och låtskrivare: långt mer komplex och sofistikerad än den fullt-ös-medvetslös-rockern media skildrar honom som, en sångare av yppersta kaliber, i rakt nedstigande led från Elvis Presley och Jim Morrison och en karismatisk frontfigur i klass med John Lydon.
Idag fredag 25/4 släpper han sitt åttonde soloalbum, Dream Into It, och för att högtidlighålla detta har jag här satt ihop en albumguide innehållande Idols alla utgivna album (med undantag för just det senaste, som istället kommer att recenseras här någon av de närmaste dagarna) – komplett med fakta, anekdoter, låthöjdpunkter och betyg. Varsågoda.
År: 1982
Bästa låt: ”White Wedding”, ”Shooting Stars”, ”Hole in the Wall”
Betyg: 8/10
– Solodebuten kom blott ett år efter att Idols gamla punk- och new wave-band Generation X upplösts och Idol flyttat till New York för att börja om från scratch, med hjälp av gitarristen Steve Stevens och producenten Keith Forsey. Kommande plattor skulle bli bättre producerade, med fler excesser och utsmyckningar, men debuten är en suggestiv och ganska rå rockplatta, där både postpunk och lynnig new wave sätter tonen. Bäst är den lätt gotiska hitten ”White Wedding”, men plattan lider ingen brist på höjdpunkter eller variation, och i den märkliga men lysande ”It’s So Cruel” går Idol in i något slags lounge-crooner-mode. Detta var början på en ung och hungrig artists väg mot framgången.
År: 1983
Bästa låt: ”Rebel Yell”, ”Eyes Without a Face”, ”Flesh For Fantasy”
Betyg: 9/10
– Uppföljaren kom redan året efter debuten och blev en enorm framgång, och räknas idag som Idols största stund både kommersiellt och konstnärligt. Det var med Rebel Yell från 1983 som Idol en gång för alla cementerade sin plats som rockikon.
Här låter han alla influenser flöda fritt. På titelspåret och “(Do Not) Stand in the Shadows” hörs punken och den hårda rocken. Den drömska, experimentella balladen “Eyes Without a Face” refererar till fransk konstskräckfilm av Georges Franju. På atmosfäriska avslutaren “The Dead Next Door” croonar han som hjälten Elvis. Singlarna “Flesh For Fantasy” och “Catch My Fall” är båda korsbefruktade av tidstypisk och melodiskt stark sophisto-pop, suggestiva grooves och soul, fast körda genom ett postpunkigt filter. Och överallt på skivan hörs Keith Forseys kyliga, närmast maskinella och väldigt högteknologiska state-of-the-art-produktion, som trots allt aldrig tappar i värme, närvaro eller känsla för rock’n’roll.
Rebel Yell blev en enorm crossoverhit. Lika stor bland tonårstjejer som hos grabbiga rockers. Punkpuritanerna må dock ha fnyst arrogant, men alla som förstod att bra rock’n’roll är bra rock’n’roll hade det nog desto roligare.
År: 1986
Bästa låt: ”World’s Forgotten Boy”, ”Sweet Sixteen”, ”One Night, One Chance”
Betyg: 8/10
– Billys tredje soloalbum är hans mest underskattade. Den sålde som smör och genererade ett par ansenliga hits, men har likväl behandlats styvmoderligt av inte minst Idol själv, som sällan spelar något från den live (bortsett från hitcovern ”To Be a Lover”), och som vid ett tillfälle ska ha kallat plattan för ”one of the most soulless pieces of shit I think anybody could make” (vilket han dock senare tagit tillbaka). Själlös är den inte, och väldigt långt ifrån skit. Men kall är den, och syntetisk. Här finns ingen livetrummis, och bara undantagsvis hörs en livebasist. Dominerar gör Idol samt Steve Stevens histrioniska gitarrer och hans många programmerade maskiner.
Vid plattans tillblivelse var Idol djupt försjunken i ett kokainberoende, vilket ledde till att skivan försenades gång på gång, att Idol led av storhetsvansinne och envisades med att skriva det mesta av materialet själv (på Rebel Yell hade han och gitarristen Steve Stevens skrivit nästan rubbet ihop) och till att texterna ibland känns förvirrade, halvfärdiga och väl abstrakta. Men lik förbannat, trots svajiga texter och en kokainstinn låtskrivare bakom rodret, är Whiplash Smile ett helgjutet album, där furiös maskinrock varvas med kåta grooves, atmosfäriska ballader och charmigt plastig soulrock – och där låtmaterialet trots allt håller. Öppningsspåret ”World’s Forgotten Boy”, med sin Stooges-flörtande titel, är bland det mest brutala Idol någonsin spelat in, hitten ”Sweet Sixteen” är en äkta evergreen, där Billy visar upp vilken fenomenal sångare han är, och avslutande ”One Night, One Chance”, där elgitarr och trummaskin utgör det skelettartade kompet, är mörk, ångestladdad och väldigt sensuell. Allt som allt ett av 80-talets mest underskattade rockalbum.
År: 1990
Bästa låt: ”Cradle of Love”, ”Trouble With the Sweet Stuff”, ”Love Unchained”
Betyg: 7/10
– Efter Whiplash Smile-turnén flyttade Billy från New York till Los Angeles (där han bott kvar sedan dess), han och Steve Stevens gick skilda vägar (tillfälligt, skulle det visa sig) och han skaffade sig en ny gitarrist och låtskrivarpartner i Mark Younger-Smith. Plattan, som visserligen spelades in under ytterligt dekadenta former där sprit, droger och groupies flödade tämligen obegränsat, visar en mognare sida av Billy Idol, där jazz, blues och roots-rock snarare än punk, postpunk och new wave dominerar soundet och texterna bottnar i uppväxten, missbruk och en längtan efter vuxna kärleksrelationer. Ett bra album, definitivt, men det märks att det är en artist i förändring och att storhetstiden är på väg att ta slut.
År: 1993
Bästa låt: ”Love Labours On”, ”Neuromancer”, ”Shock to the System”
Betyg: 5/10
– Efter fyra framgångsrika rock’n’roll-plattor var det dags för Billy Idol att återuppfinna sig själv. Han snöade in på den litterära genren och subkulturen cyberpunk, författare som William Gibson och den nya tekniken som var på uppgång med datorer, internet och elektronisk kommunikation. Albumet inspirerades av detta nyfunna intresse för teknik, och det var hans första försök att använda datorer i skapandet av musiken. Albumet var ovanligt experimentellt i sin stil och datorerna användes som ett försök att på ett enkelt sätt ta kontroll över den kreativa processen i produktionen (något som är en självklarhet idag, men högst oortodoxt i början av 90-talet).
Rent textmässigt hämtade albumets röda tråd inspiration från cyberpunk-genren, medan soundet var starkt påverkat av techno och industrirock, blandat med psykedeliska inslag. Trots – eller kanske på grund av -alla dessa ambitiösa utsvävningar blev plattan ett misslyckande både försäljnings- och kritikermässigt. Jag beundrar Billys ambitioner och hans visionära syn på hur man kunde göra plattor i början av 90-talet, och en mindre handfull av låtarna är riktigt bra, men på det hela taget är detta ett svagt album. I slutändan överambitiöst, ofokuserat och med för lite riktigt starka låtar och för mycket lull-lull runtomkring. Men Billy Idol öppnade dock vägen för inte bara hur man kan göra musik, men också hur man kan marknadsföra den: Han använde internet innan vanligt folk ens hade hört talas om det, han inkluderade sin egen privata mejladress i texthäftet till skivan så fans kunde skriva direkt till honom (i den mån dessa alls hade en mejladress), och en specialutgåva av plattan kom med en multimedia-diskett full med bilder, ljudklipp, texter och annat, vilket var banbrytande i branschen. Summa summarum: ett häftigt pionjärsprojekt, men ett svagt album.
År: 2005
Bästa låt: ”Summer Running”, ”Evil Eye”
Betyg: 3/10
– Efter magplasket med Cyberpunk drog sig Billy Idol tillbaka och det skulle dröja tolv år innan ett nytt album såg dagens ljus. Devil’s Playground hämtade inspiration från hemska genrer som tidstypisk pop-punk och neo-grunge i ett taffligt försök att hålla jämna steg med den tidens populäraste, och sämsta, rockband, och föga förvånande mynnar detta snedsteg ut i karriärens i särklass sämsta platta. Att han här återförenades med både Steve Stevens och producenten Keith Forsey spelade ingen roll – låtarna var nästan uteslutande usla.
Kings and Queens of the Underground
År: 2014
Bästa låt: ”Can’t Break Me Down”, ”Bitter Pill”, ”Eyes Wide Shut”
Betyg: 6/10
– Uppföljaren skulle dröja nio år och släpptes i samband med Idols lysande självbiografi Dancing With Myself. ”Lysande” är dock inget adjektiv man kan använda om den här plattan, även om den är en klar förbättring från hemska Devil’s Playground. Precis som i boken blickas det på plattan bakåt, men texterna är ofta rena pekoral och musiken misslyckade försök till att återskapa det klassiska Idol-soundet från mitten av 80-talet. Allt detta hade varit lättare att smälta om låtarna i grunden var bra, men det är de bara ibland. Som till exempel kaxiga energikicken tillika förstasingeln ”Can’t Break Me Down”, den självrannsakande midtempo-grubblaren ”Bitter Pill” och den suggestiva och coola ”Eyes Wide Shut” (en värdig referens till Stanley Kubricks underskattade sista film). Kings and Queens of the Underground är som sagt på intet vis av samma dålighetskaliber som Devil’s Playground, men den är för platt och för ojämn för att betraktas som annat än svagt godkänd. Måtte Dream Into It vara en återgång till gammal god form.
482 MHz 