Gotiken från då till nu – Ett mörkt sidospår genom populärmusikens historia – eller helt enkelt tidernas bästa gothlåtar

Jag har kommit och gått från gotiken, gothen, och dess angränsande uttryck ända sedan jag upptäckte The Cure som 15-åring (ännu tidigare, om man räknar in den gotiska litteraturen och hur jag som tolvåring läste, och förhäxades av, Bram Stokers klassiska gotroman Dracula, och några år senare Edgar Allan Poes noveller – för att inte tala om min livslånga och obrottsliga passion för skräckfilm). Dess mörker och skuggvärldar har jag alltid betraktat som min egentliga hemvist, själsligt, estetiskt och fysiskt, och allvaret och de förhöjda känslotillstånden som gotiken och liknande former tillåter ta plats har alltid varit vad jag bottnat i och relaterat till – för livet är allvarliga grejer, vilket goterna håller med mig om. Men för att citera Bob Dylan (via Walt Whitman): I contain multitudes. Det har alltid funnits för mycket som har varit intressant, för många vägar att gå, för många intressanta kaninhål att förlora sig i, för att jag ens skulle komma på tanken att låsa mig vid ett enda uttryck eller en enda estetik eller genre. Men likväl är gotiken, den mörkt romantiska sidan av postpunken och, för den delen, litteraturen och filmen, och dess närbesläktade uttryck något jag ständigt återkommer till. Och i takt med att åren går och den yttre världen blir, vad det verkar, mer och mer disharmonisk, blir det viktigare för mig att försöka komma ihåg, och haka i, det som känns som hemma.

Därför har jag nu tagit mig an att kartlägga gothmusikens utveckling, inom kontexten för populärmusik, från Robert Johnsons djävulsblues, vilket enligt mig är ett av de första fröerna som såddes för snart 90 år sedan, via ”Heartbreak Hotel” i mitten av 50-talet, 60-talets mörka psykedelia och ”death discs”, genombrottet i slutet av 70-talet, peaken och storhetstiden under 80-talet, till var genren och uttrycket befinner sig idag – och mycket annat däremellan. Det blir självklara klassiker varvat med provocerande wildcards och kanske en och annan ögonöppnare. Och sannolikt kommer många, inte minst puritanerna, uppröras av vissa val och vissa…”försummelser”. Men hur det än blir med den saken har ni nu framför er 45 dramatiska, romantiska och dunkelt stämningsfulla låtar om bland annat ond bråd död, dödsdömd kärlek och existentiell ångest samlade i en närmare fyra timmar lång spellista. Ett mörkt sidospår genom populärmusikens historia, kan man säga. Varsågoda.