Recensioner: 2020-10-31

Spridda skurar, som alltid i 482-land. Och som alltid är kvalitet den gemensamma nämnaren. Varsågoda.


Martin KüchenDet försvunnas namn

– Att hävda att Lundbaserade saxofonisten Martin Küchen sysslar med jazz på nya plattan Det försvunnas namn (ute nu via Thanatosis) är både förenklat och närmast felaktigt. Att säga att ljudkulisserna han bygger upp är avantgarde och hör till den abstrakta improvisationsmusiken ligger närmare sanningen, men är även det förenklat. Och Küchens musik är allt annat än enkel. Visst, jazzen gör sig påmind i låtar som ”I” och ”The 5th of December 1931 02.00 A.M.”, och den avantgardistiska hållningen ekar genom hela plattan – inte minst tack vare Küchens totala ointresse för att skapa melodier, vara följsam eller bjuda lyssnaren på självklarheter. Nej, Küchens värld är mörk och vädligt skev. Stämningar står i högre kurs än melodier, och instrumenten kan användas på så många fler sätt än man tror. Just mörkret och skevheten på plattan för tankarna till Scott Walkers obehagligaste stunder på mästerverk som Tilt och The Drift. Där någonstans rör sig Martin Küchen – i en imponerande och hypnotisk mix av mörka stämningar och missljud.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”I”

Om ni gillar detta: Scott Walker – The Drift


Bruce SpringsteenLetter To You

– Det finns något mäktigt med gamla, ärrade hjältar som trots oräkneliga meriter i bagaget fortsätter att leverera. Bruce Springsteens senaste fyra år har varit några av hans bästa. En makalös turné med E-Street Band (2016), en knäckande fin och välskriven självbiografi (2016), en bejublad Broadway-show och –film (2017-2018), Western Stars-plattan med tillhörande film (2019) och så Letter To You. Det första renodlade E-Street-albumet sedan undermåliga Working on a Dream (2009).

Och vilken comeback detta är. Den nu 71-årige Bruce Springsteen sjunger från botten av sitt stora, varma hjärta om åldrandet, förlusten av gamla bundsförvanter och musikens förenande och helande kraft. Vare sig han drar ner på tempot, som på ”One Minute You’re Here” och ”Janey Needs a Shooter”, eller skruvar upp stärkaren, som på drivande rockern ”Burnin’ Train” eller på ”Ghosts”, träffar han och det sedan 1975 lika snortajta bandet rakt i maggropen. Allra bäst blir det på smärtsamt melankoliska ”House of a Thousand Guitars” och den klassiskt snidade E-Street-hymnen ”If I Was the Priest”. På den förra är tillvaron på ända och man står upp till vaderna i bekymmer, men Bruce sträcker ut sin hand och bjuder oss med dit där musiken aldrig tystnar, dit alla är välkomna. Vet han om att han är ett livs levande, walking, talking botemedel mot depression? Jag hoppas det. Den senare skrevs redan i början av 70-talet, innan Bruce ens hade skivkontrakt. Det är en klassisk outsider-hymn av lika klassiskt E-Street-snitt, om outlaws, bad boys och Gud, och den hade funkat på så gott som varenda platta från The Wild, The Innocent and the E-Street Shuffle fram till The Rising. Den är en tredjedel Dylan anno Blonde on Blonde, en tredjedel ”Back In Your Arms” och en tredjedel ”Incident on 57th Street”. Ni förstår ju själva. I december hittar ni den högt upp på listorna över årets bästa låtar.

Letter to You är höjdpunkterna många. Egentligen är det bara ”Rainmaker” som hade kunnat få stryka på foten. I refrängen låter den som de stabbigaste stunderna på The Rising och Wrecking Ball, och det kan vi vara utan.

Det är som sagt mäktigt med gamla hjältar som fortsätter att imponera och leverera. Min kärlek till Bruce Springsteen må vara evig och obrottslig, men inte ens jag var beredd på en knockout av det här slaget. Bruce gör åldrandet till något vackert och förlusterna vi alla står inför mer hanterbara. Tack för det.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”If I Was the Priest”, ”House of a Thousand Guitars”

Om ni gillar detta: Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town, Bruce Springsteen – The River


Christian KjellvanderAbout Loving and Loving Again

– Redan innan detta album hade Kjellvander gjort en av årets bästa skivor. I mars släppte han Doom Country ihop med Tonbruket. Ett fantastiskt album i gränslandet mellan gamla film noir-rullar och Nick Cave. Nya plattan, ett soloalbum, hakar i Doom Country, men även i 2016 års underskattade A Village: Natural Light. About Loving and Loving Again är mattsvart och lerig, Boatman’s Call och Didn’t It Rain. Lika mycket mytiskt mörker upplyst av flimrande neon, som en öde leråker upplyst av ingenting alls. Han sjunger om vartannat lidelsefullt och matter-of-fact om kärlek i förfall och kärlek i blom. Sedan förra soloalbumet, Wild Hxmans (2018) har han gått igenom bägge stadier. Äktenskapet med hustrun gick om intet, men en relation med den överjordiskt vackra och gränslöst begåvade Frida Hyvönen tog vid. Musikaliskt rör han sig mellan samma beröringspunkter de nyss ovan nämnda. Americanan finns där, men den är kraftigt påverkad av mörkret, suggestiviteten och de lösa tyglarna man också hittar på Doom Country. Att han är uppbackad av blott trummisen Per Nordmark och keyboardisten Pelle Andersson är smått ofattbart. Soundet de får till är organiskt, levande, mäktigt och tungt. Och Kjellvander själv visar att han alltjämt är en av Sveriges bästa gitarrister – inte minst i den mycket drabbande ”Actually Country Gentle” – eller varför inte köttandet vid 2:14-strecket i ”No Grace”?

Christian Kjellvander har nu gjort två av årets bästa plattor. Det är en hygglig bedrift.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”About Love and Loving Again”, ”Actually Country Gentle”

Om ni gillar detta: Christian Kjellvander – A Village: Natural Light, Songs: OhiaDidn’t Rain


Lebanon HanoverSci-Fi Sky

– Cold Wave-vågen som pågått de senaste, säg, åtta-tio åren har fött fram en rad riktigt grymma band. Men inget har varit fullt lika drabbande eller jämnt som schweizisk-brittiska duon Lebanon Hanover, bestående av Larissa Iceglass och William Maybelline. De har hittat ett eget rum där de blandat texter lätta att relatera till, om utanförskap, depression, kärlek och samhörighet, skrivna med både humor och allvar, med starka melodier och tunga, kalla atmosfärer. Fram till förra plattan hade jag ingenting att klaga på hos dem. Då tilläts William Maybelline ta mer plats och sjunga fler låtar (tidigare lät han sig hållas med ungefär två låtar per platta). Detta har fortsatt på nya albumet, där han sjunger hälften av alla låtar.

Maybelline är ungefär lika trovärdig som en tioåring som mimar framför spegeln med en hårborste. Hans ansträngda, pretentiösa och skämskudde-tillgjorda Andrew Eldritch-härmande röst drar ner det här lysande bandet och får mig att önska att den egentliga frontfiguren, tillika ytterligt coola, Larissa Iceglass skaffar sig en solokarriär. Han har också ett slags tuffhetskomplex som gör att låtarna han sjunger på oftare än inte drar åt det omelodiösa, tungfotade hållet. Men undantag finns.

För när William Maybelline ägnar sig åt sin bas och åt att medkomponera bandets låtar och överlåter sången åt Larissa Iceglass är även detta album riktigt, riktigt bra. Låtar som blytunga ”Living on the Edge”, ”The Last Thing” med sitt klassiska Lebanon-sound, och atmosfäriska ”Hard Drug” tillhör bandets allra bästa. En annan höjdpunkt är ”Angel Face”. En fantastiskt fin, luftig och melankolisk låt. Pronblemet är bara att det är William Maybelline som sjunger den – och han sjunger lika tillgjort och töntigt som alltid. Men man kan ju drömma om hur fin den hade varit om, säg, Iceglass sjungit den.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Living on the Edge”

Om ni gillar detta: Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo

Recensioner, 6/6 2020

Den här gången blir det obskyrt, obskyrt, obskyrt. Mittfåran är inne i en djup svacka för tillfället. Det är i marginalerna det händer. Varsågoda.


Jarguna & Henrik Meierkord – Tapestry Flow

– Den hårdast jobbande mannen i ambient-världen och tillika 482 MHz-favoriten, Henrik Meierkord, är åter aktuell med ett nytt album. Denna gång är det ett samarbete med italienske ambient-artisten Jarguna. Jargunas elektroniska ljudbilder är hypnotiska och varma, och det hela hade känts behagligt meditativt om det inte vore för Meierkords ödesmättade stråkar. De tar en från Jargunas uråldriga, mystiska plats och för en någonstans där det är kärvt och kallt – och som alltid väldigt spännande. Oftast hittar de en medelväg mellan värme och kyla, mellan hypnos och fasa. Ibland, som på ”Through Melancholy”, får Meierkord inte tillräckligt med utrymme och då gränsar det stundtals till new age-jazz. Bäst blir det på titelspåret, ”Tapestry Flow” och på ”Borealis”. Där närmar de sig drone och storheter inom genren som Rafael Anton Irrisarri.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Tapestry Flow” och ”Borealis”

Om ni gillar detta: Henrik Meierkord – Själ, Rafael Anton Irrisarri – A Fragile Geography


Star of HeavenTo Our Memories

– Stockholmsbandet Star of Heaven bildades när bandmedlemmarna Anna Löfstrand, Rasmus Grip och Tove Rhodiner träffades för att se om det gick att göra svenskspråkiga covers på det ryska bandet Kinos låtar. Jag har aldrig lyssnat på Kino, men det får jag förstås lov att göra nu. För är detta inte ett mycket spännande sätt att bilda ett band på så säg. To Our Memories är deras andra album (det första, Vinter, kom 2016). Tillsammans skapar de djupt vemodig instrumentalmusik som oftare än inte drar åt postrock-hållet. Till skillnad från många andra band inom samma fålla hänger de sig inte åt lager på lager med gitarrmattor. Nej, istället bygger de sina låtar på piano och stråkar, och gitarrerna kommer in när och där de gör som mest nytta. Mest drabbande blir det i låten uppkallad efter ryska favoriterna i Kino. Den låten är ett mönsterexempel på när instrument jobbar som bäst tillsammans. Allt är emellertid inte perfekt och ibland, som i  Interludium och avslutande Epilog, tappar jag bort dem och det som gör dem speciella. Men överlag är To Our Memories ett starkt album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Kino

Om ni gillar detta: Still Harbours – Fluorochrome


Lebanon HanoverThe Last Thing (tvåspårssingel)

– Tyskbrittiska cold wave-duon Lebanon Hanover kan mycket väl vara genrens bästa nu aktiva band. Få band har förmågan att varva existentiella texter med gott om glimt i ögat med starka melodier och ödesmättade arrangemang. De har lika mycket popkänsla som förmåga att gestalta det allra mest ödsliga. Efter fyra fullängdare sedan debuten 2012 är de nu tillbaka med en tvåspårssingel – och ett nytt album kommer senare under året.

Förstaspåret ”The Last Thing” faller in under kategorin ”ödslig”. Larissa Iceglass, som annars sjunger med pondus och iskyla, låter här alldeles urlakad. Texten vittnar om bråddjup existentiell kris och för tankarna till en ung Robert Smith: I’m collapsing, breaking down/Silently onto the ground/Above me the azure sky/The last thing I see in my life/A swallow makes a little cry/As I look up for the last time/There won’t be a miracle/There’s really nothing more to come. 

Andraspåret ”Shatter Matter” är musikaliskt tyngre, ett slags doomifierad och gothig cold wave. Den sjungs av William Maybelline, som annars sköter syntarna. Han har en tillgjord och melodramatisk röst och ett påtagligt Andrew Eldritch-komplex. Låtarna han sjunger på, en eller ett par per album, är utan undantag respektive albums sämsta spår. ”Shatter Matter” är långt ifrån den sämsta, men samtidigt är den långt ifrån de låtar som Larissa Iceglass sjunger.

2010-talets bästa album: lista 1/4

4828968C-CDF5-4D65-AE6A-6C43C7A25989

Och så närmar sig ännu ett årtionde sitt slut. På det personliga planet har det varit minst sagt blandad kompott. Bara påfrestande eller även karaktärsdanande? Jag antar att tiden får utvisa det.

Musikaliskt har det emellertid varit mestadels njutbart – om man förstås bortser från alla ikoner som gått ur tiden (Bowie! Lou Reed! Scott Walker! Dr John!), att albumformatet tappat mark till förmån för spellistor, EP:s och enstaka låtar och att den kommersiella popmusiken bara blivit mer och mer urvattnad (varför tittar folk fortfarande på Idol? Hur kan Ed Sheeran sälja plattor som han gör? Varför går folk i taket av Swedish House Mafia? Vad fan hände med hiphoppen? Har världen förändrats eller är det jag? Frågorna är ändlöst många.).

Men detta tänker jag inte fokusera på. Nej, istället ska jag med början i dag, första advent, med diverse olika listor och annat sammanfatta det allra bästa med 2010-talet. Först ut är listan Årtiondets bästa album: lista 1/4 (platserna 50-41). Varje advent kommer en ny lista ut. De tre första är topp 10-listor, och den sista är således en topp 20. Har alla fattat? Inga frågor? Bra. Då kör vi igång.

 

50. Kent Jag är inte rädd för mörkret

År: 2012

kent (2)

 

– Kents 10-tal tillhör på det hela taget inte deras starkaste period, men 2012 års album Jag är inte rädd för mörkret står som ett lysande undantag. Efter överjästa och tungfotade Röd (2009), som avslutade deras annars så fantastiska 00-tal, och ojämna En plats i solen (2010) var Jag är… en jättefin återgång till starka melodier och vemodig pop. Dessutom är det ett av bandets bäst producerade album, med ett luftigt och atmosfäriskt sound. Att deras efterföljande två album (som också kom att bli deras sista) tillhör deras sämsta är en annan historia.

 

49. Maria TaylorIn the Next Life

År: 2016

maria

– Även detta en return-to-form-platta. Marias bästa album sedan 2007 års Lynn Teeter Flower eller åtminstone LadyLuck (2009) och full av utsökta, melankoliska folkpoplåtar. Bäst är ”If Only” – den otröstligt vemodiga duetten med gamla flamman Conor Oberst. Maria förgyllde ju mången Bright Eyes-låt under 00-talet med sin himmelska stämma, men när relationen upphörde, upphörde också samarbetet. ”If Only” var deras första låt ihop sedan 2007.

 

48. The xxCoexist

År: 2012

xx

– Ett av det här årtiondets mest hypade band – särskilt under dess andra halva. Men till skillnad från många andra (brittiska) upphaussade band, lever The xx i regel upp till lovorden. Bättre än på Coexist har de dock aldrig varit, varken förr eller senare. Här drar de sin ljusskygga, kyliga och romantiska minimalistpop så nära perfektionen man förmår. Det är sårigt och coolt, om vartannat.

 

47. Lebanon HanoverWhy Not Just Be Solo

År: 2012

lebanon

– Bland det bästa med det här årtiondet har varit cold wave-genrens storstilade återtåg, efter att ha varit hopplöst ute i många år. Och tysk-brittiska Lebanon Hanover har i sanning gått långt (längst?) fram i ledet. På andragiven Why Not Just Be Solo blandas The Cures strama, karga Seventeen Seconds-sound med 80-talets franska cold wave och band som Asylum Party, och parat med sångerskan Larissa Iceglass djupt misantropiska och uppgivna texter har Lebanon Hanover skapat ett av genrens bästa album.

 

46. Azure BlueBeneath the Hill I Smell the Sea

År: 2015

Print

– Tobias Isaksson är en popsnidare av rang. Under 10-talet, närmare bestämt mellan 2011-2015, gav han ut inte mindre än tre av de bästa svenska indieplattorna under årtiondet. Allihop genomdränkta i melankoli och saknad, allihop fullproppade med fina melodier, allihop otroligt drömska. Jämnast och mest sammansatt av dessa är 2015 års Beneath the Hill I Smell the Sea – från plågsamt vackra öppnaren ”A Town Like Alice”, till avslutande och ytterligt nostalgiskimrande Sommerlied. ”Bitterljuvt” är ett uttjatat begrepp, men vad det passar fint in på den här skivan.

 

45.Iggy PopPost Pop Depression

År: 2016

postpop

– Jag älskar riktigt fina comebacker. När äldre, uträknade, lite förbisedda artister lyckas ta sig tillbaka in i finrummen och rampljuset – och det tack vare ett riktigt bra album. Våren 2016 gjorde Iggy Pop precis detta. Till sin hjälp hade han något av en supergrupp, bestående av kapellmästareJosh Homme (Queens of the Stone Age), Dean Fertita (Queens of the Stone Age) och Matt Helders (Arctic Monkeys), och tillsammans skapade de Iggys starkaste platta sedan 1977 års båda mästerverk The Idiot och Lust for Life. Kåt, kaxig, cool och sårbar, lät han, och musiken…vad den svängde!

 

44. SlowdiveSlowdive

År: 2017

slowdive

– Ännu en förbaskat stark comeback. Sedan förra skivan, Pygmalion (1995), hade soundet Slowdive var med och skapade blivit hett, hippt och trendigt igen och gett upphov till en uppsjö av drömska, shoegaziga band – vissa riktigt bra, andra sämre. Men med sin självbetitlade comebackplatta visar Slowdive att gammal är äldst.

 

43. Mark LaneganBlues Funeral

År: 2012

lanegan

– Lanegan har varit extremt produktiv under 10-talet. Åtta studioalbum har det blivit (fem i eget namn, tre samarbeten). Ibland har låtkvalitén lidit av hans höga produktionstempo och några album är ojämna. Närmast en riktig fullträff kommer han med suveräna Blues Funeral, från 2012. Här existerar murrig, sotig blues jämsides med elektroniska influenser – något som sedan dess blivit Marks signum och modus operandi – och det låter fantastiskt.

 

42. HurulaKlass

År: 2019

hurula

– Mindre BD, mer sena Ebba Grön utblandat med postpunk, men framförallt har Hurula aldrig låtit skörare, mer genuin. Bättre. Klass är ett förödande album. En modern klassiker i samma sekund som sista låten tonade ut.

 

41. Frida HyvönenKvinnor och barn

År: 2016

frida

– Epitetet ”modern klassiker” kan utan vidare tillskrivas även Frida Hyvönens monumentala, omtumlande Kvinnor och barn. Med den skivan började Hyvönen skriva och sjunga på svenska, och med ens kom hon närmare nerverna, köttet, blodet och anden än hon någonsin varit förr. Kvinnor och barn är tolv mer eller mindre förkrossande låtar om barndom, föräldraskap, ensamhet, död och kärlek. Tolv låtar där Hyvönen visar att hon är en av de bästa sångarna och textförfattarna vi har.

***

Det var allt för denna gång. Andra advent avslöjas platserna 40-31. Försök att lägga band på er tills dess.