Med julen kommer ledighet, och med ledighet kommer chans till läsning. I kalenderns näst sista lucka bjuder jag på några högkvalitativa tips på musikböcker. Varsågoda.
– Okej, den är ojämn, men herregud vad bra han skriver när han vill. Första två tredjedelarna är bländande litteratur från en av popvärldens vassaste pennor.
– En ovärderlig och klanderfri djupdykning i en av de mest underskattade, och faktiskt allra bästa, låtskrivarna de senaste 25 åren. Skriven med lika mycket kärlek som förståelse för geniet Molina.
– På tal om genier… I Sundog har Scott Walker samlat några av sina bästa låttexter från 60-talet fram till 2010-talet. Och vad man får vet alla som lyssnat på Walker – fullständigt egen lyrik, lika mäktig och välskriven när den handlar om kärlek som när den utforskar människans allra groteskaste förehavanden.
– En mer fängslande och intressantare bok om Ian än den som änkan Debbie Curtis skrev 1995. Även Middles och Reade kände Ian, men de lyckas ändå med att få till en mer nyanserad bild av honom än vad Debbie gjorde. Vilket kanske inte är så konstigt.
– Mitt sista tips är sannolikt det bästa som någonsin skrivits i genren musikbiografi. Och om råder det närmast konsensus. Peter Guralnicks båda böcker om Elvis Presley, på sammanlagt 1300 sidor(!), är omistlig läsning om en av populärmusikens mest enigmatiska, missförstådda och intressanta gestalter. Den är också omistlig läsning om det amerikanska 1900-talet och den amerikanska drömmens framsidor och baksidor. Det är en enastående studie av bluesen, gospeln och rockens födelse.
Guralnick har vänt på varje sten, talat med varje relevant människa och lyssnat på varje inspelning, för att reda ut vem Elvis Presley var – och ingen har någonsin kommit närmre. Extra plus för att Guralnick aldrig, inte för en enda stavelse, tappar respekten för Elvis eller sin egen värdighet – han blir aldrig spekulativ eller sensationalistisk. Jag inser förstås att det är ett jäkla åtagande att läsa 1300 sidor om Elvis, men jösses om ni kommer att tacka mig sedan!
I mitt tycke finns det tre mer eller mindre perfekta band. Band som som visserligen brann snabbt och intensivt, men som icke desto mindre släppte ifrån sig minimalt (om ens något) undermåligt. Band som jag, oavsett när jag hör dem, knockas av redan efter några få toner. Band som hängt med sedan tonåren och som kommer följa med ner i graven. Ett är Ebba Grön. Ett annat är The Smiths. Och det tredje är Joy Division. För mig är Joy Division katarsis. Livet kantas av olycka och jävelskap, och i de svårare stunderna är det en ynnest att få bada i det skimrande vackra mörker som Ian Curtis, Bernard Sumner, Peter Hook och Stephen Morris skapade mellan 1977-1980. Att få stänga in sig i Joy Division är i de stunderna renande likt inget annat. Dessutom är det, som med all riktigt bra musik, en chans att få spegla sig i något och känna igen det som kastas tillbaka på en.
Tyvärr räckte inte musikens katarsis för Ian Curtis. Depressionerna, den svåra epilepsin, det kollapsande äktenskapet, skulden, skammen, pressen från bandet och omvärlden, blev helt enkelt för mycket för honom. Han hängde sig i sitt kök den 18 maj 1980, natten innan han och bandet skulle åka iväg på sin första USA-turné. Han blev 23 år gammal. Jag sörjer detta och honom. Men jag förstår honom också.
Rent konstnärligt är Ian Curtis vad som uppstår om Frank Sinatra skulle sjungit texter av Franz Kafka. Ian lämnade efter sig flera av rockhistoriens allra bästa, existentiellt mest mångbottnade och drabbande, låttexter. Han rev i sitt innersta för att förse oss med förkrossande texter om krig, våld, sjukdom – och en förödande ensamhet – som alla var sprungna ur hans eget själsliv. Men han var lika mycket crooner som filosof, sökare, poet. Han sjöng sina texter med en av rockvärldens mäktigaste, obehagligaste, varmaste barytoner. En Ol’ Blue Eyes för ett sönderbombat och postindustriellt Manchester. Ian Curtis lyrik bjuder inte på någon tröst, men väl, som jag var inne på ovan, på katarsis. Det är lika viktigt. Joy Division, sedan, var ett rockband, men egentligen var de långt mycket mer än så. Ljuden de skapade, ihop med den överjordiskt geniale producenten Martin Hannett, bryr sig inte alls om tid eller rum. De låter fortfarande som framtiden, oavsett hur många år som går. De tillhör å ena sidan det sena 70-talets Manchester – denna av kolindustrin sotiga stad, denna postindustriella, karga ödemark av glas och betong, långt ifrån sin första storhetstid och nästan lika långt ifrån sin andra. Å andra sidan hör deras ljudvärldar hemma överallt och ingenstans. De låter inte som något annat, men passar varsomhelst där längtan, ensamhet och desperation bor. De är utomvärldsliga, bryr sig inte om våra futtiga gränser.
Jag funderade länge på hur jag skulle hylla Ian och Joy Division. Ingenting kändes bra nog, så jag bestämde mig för att dessutom göra det svårt för mig – jag bestämde mig för att ranka samt kommentera samtliga låtar de spelade in. Efter listan följer en spellista med alla låtar på topp 20 (minus ”In a Lonely Place”, som inte finns på Spotify, men som ersätts med ”These Days”).
Album: Warsaw(samlingsplatta med inspelningar gjorde under tiden de kallade sig Warsaw. Flera av låtarna har också getts ut på samlingar som Substance)
– Oslipat så det förslår. Uppfriskande att till och med ett så perfekt band som Joy Division en gång låtit någotsånär kackiga. En i raden överblivna demos från tiden då de kallade sig Warsaw och spelade svartsynt punkrock.
– Inspirerad av boken House of Dolls, som handlar om så kallade ”joy divisions” – grupper av judiska kvinnor i koncentrationslägren som prostituerades av sina nazistiska fångvaktare.
– En ilsken punkdänga med helt annan text men med samma namn spelades in när de fortfarande hette Warsaw, men låten här är den som släpptes 1981 på samlingen Still – en stram, oslipad postpunkare om när desperata omständigheter kräver desperata utvägar.
– Få tänkte på det då, men många av Ians texter var rop på hjälp. Denna är blott en av dem. Looked in the mirror, saw I was wrong/If I could get back to where I belong, where I belong/…/Something must break now/This life isn’t mine
– En av de två sista låtarna som Joy Division skrev (och som sedermera också blev New Orders första singel). Låter inte som något annat de spelade in, men soundet de upptäckte med Ceremony skulle bli standard för de flesta av de många engelska postpunk-banden under 80-talet. Denna upptagning är från bandets sista livekonsert, Birmingham, maj 1980.
– Ian färdas genom rum och tid, bland martyrer, dödsdömda och pilgrimer, medan musiken, precis som i ”Interzone”, varvar Warsaws råhet med Joy Divisions atmosfärer.
– When you’re looking at life, In a strange new room, Maybe drowning soon, Is this the start of it all? Turn on your TV, Turn down your pulse, Turn away from it all, It’s all getting too much.
– Febrig, högkaratig postpunk och ett typexempel på hur alla bandmedlemmar, inte i varje låt men ofta, spelade en egen slinga – och ändå fick låten att hålla ihop.
– How can I find the right way to control All the conflicts inside, all the problems beside As the questions arise, and the answers don’t fit Into my way of things, into my way of things?
– Tjatig, sönderspelad, men dess genomslagskraft kan ingen förneka. Och snygg är den, denna dansanta postpunkdänga om att stänga ute den grymma omvärlden, blunda och bara dansa till vad de än spelar på radion. Folk i allmänhet har fastnar för refrängen och missar den rätt ruggiga texten. Vidare råder jag alla att se liveframträdandet de gjorde på BBC-programmet Something Else.
Album: Closer (bandets andra och sista studioalbum, färdigställt vid tidpunkten för Ians död och utgivet, planenligt, i juli 1980)
– Rytmiskt drone, besvikelser och mer sönderfallande gemenskap. Listans första låt från bandets sista album, Closer – på min topp 5 över tidernas bästa album, alla dar i veckan.
– Unknown Pleasures sista låt är en långsam, kolsvart kusin i rakt nedstigande led till Stooges-låten ”We Will Fall”. Men framförallt är det en fantastisk låt i sig själv. Lyssna på basgången, glaskrossen, de samplade ljudeffekterna och Ians döds-croon.
– Ian förstod att han inte skulle bli långvarig på denna jord. Closer är full av varningsklockor. Detta är blott en av dem. Hans samvete var söndertrasat, epilepsin blev värre snarare än bättre och bandet allt populärare.
Existence, well what does it matter? I exist on the best terms I can The past is now part of my future, The present is well out of hand
– Smärtan i födas, smärtan i att fortsätta leva. Och så Bernard Sumners fullständigt makalösa gitarruppvisning – särskilt de sista 30 sekunderna. Ren och skär magi.
– Ett närmast synthpoppigt och uptempo embryo till New Order, kan man säga, men framförallt en låt om ensamhet och självbevarelsedrift, och ett smärtsamt rop på hjälp.
Mother, I tried please believe me, I’m doing the best that I can. I’m ashamed of the things I’ve been put through, I’m ashamed of the person I am.
– Uppgivenhet. Att, åtminstone för stunden, fullständigt kapitulera inför tillvaron och smärtsamt inse att ens drömmar varit fåfänga. Unknown Pleasures har mången svart stund, men få lika brutalt ärliga och raka som den här.
– Tribaltrummor, skärande bensågsgitarrer och Stephen Morris och Peter Hooks febriga, märkliga rytmer ringar in denna djupt, djupt obehagliga låt. Titeln är en roman av JG Ballard, men texten för snarare tankarna till Kafkas mästerliga novell ”En svältkonstnär” – om en konstnär som plågar sig själv till döds för att underhålla publiken. Något epileptikern och den svårt deprimerade Ian Curtis dessvärre kunde relatera till starkt.
– Ännu en lysande skildring av den plågade konstnären och den oförstående publiken, som ser honom som blott en underhållare. Producenten Martin Hannett borde betraktas som en inofficiell femte medlem i bandet, för utan honom och hans makalösa produktioner hade vi haft ett ganska annorlunda Joy Division. Hans magi är väldigt framträdande på låtar som ”Shadowplay”. Lyssna på samplingarna, ekona, hur ödsligt han mixat instrumenten.
Omslagsbilden till album Closer föreställande familjen Appianis gravkammare, Cimitero di Staglieno, Genua, Italien. Foto: Bernard Pierre Wolff
Album: ”Ceremony” (återutgiven New Order-singel med den långa JD-versionen av In a Lonely Place som b-sida)
– En av de mest ödsliga, mest skrämmande låtar jag någonsin hört, men kanske också en av de vackraste. Inspelad blott dagar innan Ians självmord, i maj 1980, under vad som skulle komma att bli deras allra sista studio-session. Ett smärtsamt avsked från en fullständigt unik talang. 1981 spelades låten in av New Order och släpptes som b-sida på deras debutsingel Ceremony (som ju också var en JD-låt). En kort version av låten gavs 1997 ut på JD-boxen Heart and Soul, och det skulle dröja ändå till Record Store Day 2011 innan den fullständiga versionen av låten skulle ges ut.
– Unga män tvingade ut i krig och de trauman de tvingas leva med efteråt eller en urlakad, söndertrasad sångare i ett band som är på väg att bli alldeles för populärt? Sannolikt båda. Alldeles oavsett är ”Decades” albumavslutaren som alla band och artister med minsta respekt för albumformatet borde betrakta som målet att sträva efter.
– Watching the reel as it comes to a close, Brutally taking it’s time, People who change for no reason at all, It’s happening all of the time. Can I go on with this train of events? Disturbing and purging my mind, Back out of my duties, when all’s said and done, I know that I’ll lose every time.
– En isande, obönhörligt vemodig ballad om att handfallen stå avskuren från sin omgivning och att förbanna de misstag man gjort i sitt liv. Ingen annanstans låter Ian mer kraftlös och slutkörd än här. Han öste ut sitt allt på Closer. Det fanns ingenting mer att ge.
– Denna oändligt ikoniska låt, om en epileptiker Ian lärde känna när han jobbade som ”assistant disablement resettlement officer” på arbetsförmedlingen i Macclesfield, är ett praktexempel på Martin Hannetts ovedersägliga storhet. Jag vet ingen låt som är snyggare producerad. Lyssna på sprayburken, på Stephen Morris strama, mekaniska trummor, Hookys bas och Sumners skriande gitarrer. Lyssna på Ians ekande sång och känn de kalla kårarna. Och, förresten, titta för allt i världen på liveframträdandet från tv-programmet Something Else. Det råaste, mest drabbande musikklippet du lär hitta på YouTube.
– Ljudet av det postindustriella, nedgångna och sotiga Manchester, missnöjets vinter 1979. Likaså ett av Ian Curtis allra mäktigaste framträdanden som sångare och som lyriker. Låten karvar sig fram långsamt och byggs stämningsfullt upp, innan Ian släpper alla tyglar i andra versen och med livet som insats sjunger:
We’ll share a drink and step outside An angry voice and one who cried We’ll give you everything and more The strain’s too much, can’t take much more Oh, I’ve walked on water, run through fire
Can’t seem to feel it anymore
It was me, waiting for me Hoping for something more Me, seeing me this time Hoping for something else
– Skuld, skam, desperation. Twenty Four Hours är en hänsynslös, och musikaliskt furiös, uppgörelse med en själv och ens egna tillkortakommanden. Gotta find my destiny/Before it gets too late, sjunger Ian innan låten klingar ut.
– Bandets kändaste låt är också deras bästa. Hur ofta händer det? Men så är ju Love Will Tear Us Apart också något så ovanligt som en perfekt låt. En låt, precis som The Smiths ”There Is a Light That Never Goes Out” och, på ett lite annorlunda sätt, även Thåströms ”Kaospassageraren”, som man kan spela ad infinitum utan att den tappar minsta uns i kraft. Dess genomslag blev också enormt, och nådde långt utanför de alternativa musikkretsarna. Men det lär knappast ha förvånat någon. Den mollstämda och helt igenom geniala popmelodin som flyter fram genom hela låten är tidlös och universell, och texten, om en kärlek som fallit samman, kan var och varannan människa relatera till. ”Love Will Tear Us Apart” är evig.
Ian Curtis grav, Macclesfield Cemetery. Fotot taget av min bror , Viktor Samuelsson (redigerat av mig), på en resa vi gjorde till Manchester september-oktober 2011.
I dag är årets deppigaste dag. Får vi tro massmedia blir det alltså inte värre än i dag. Låt oss då helhjärtat gegga ner oss i den svarta gallan, och låt oss göra det till (moll)-tonerna av följande elva låtar, listade utan inbördes ordning. Oavsett vad man deppar över finns här något relatera till: hjärtesorg, existentiell ångest, armod, död, sorg, förlust, vemod och allt däremellan. Och i stället för de sedvanliga låtkommentarerna har jag i stället, helt godtyckligt, valt ut vad jag anser vara den deppigaste textraden från varje låt – så att ni verkligen kan frossa i eländet.
– My back hurts me when I bend Because I carry a load And my brain hurts like a knife-hole Because I’ve yet to be shown How to pull myself out from The sucking quicksand of failure
– I’m lookin’ back on my life To see if I can find the pieces I know that some were stolen And some just blew away Well, I found the bad parts Found all the sad parts But I guess I threw the best part away
– I pass a graveyard on my way to work Today I saw two dozen white roses On a fresh new mound of dirt And I wondered about the occupant When the darkness finally swallowed him was he calm and content Or was he sweating in a struggle to keep breathing Ripping apart the sheets that dressed his bed Crying out loud for someone to help him And collapsing on his back all pale and dead
– When ya done ransackin’ his room Grabbin’ any damn thing that shines Throw the scraps down on the street Like all his books and his notes All his books and his notes and All the junk that he wrote The whole fuckin’ lot right up in smoke Ain’t there nothing sacred anymore Won’t someone build a box for Black Paul?
– One time, friends, I had a ma I even had a pa He beat her with a belt once ‘cause she cried She told him to take care of me Headed down to Tennessee It’s easier than just waitin’ around to die
Halloween närmar sig med hasande steg. Och oavsett om man älskar det eller tycker att det är ett kommersiellt och amerikanskt sattyg är det (ännu) en utmärkt anledning att lyssna på bra musik. Här följer elva kolsvarta och obehagliga stycken pop- och rockmusik, som gör sig extra bra så här års och som garanterat får en på ett riktigt obehagligt humör.
– Elva minuter psykotisk och surrealistisk feberdröm. Tar avstamp i ett avsked mellan två älskande, men mynnar ut i något betydligt mer förvridet och otäckt. Till exempel ormar, mördare, märkliga blå bussar och fadermord.
Höjden av otäckhet: Den kyliga och sakliga dialogen mellan fadern och sonen, omkring 7:20 in i låten:
– Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).
Höjden av otäckhet: När Robert i slutet av låten visksjunger:
I am lost again With everything gone And more alone than I have ever been
I expect you to understand To feel it too But I know that even if you will You cannot ever help me Nor can I ever help you
– Jag har alltid hakat upp mig på den här låten, och särskilt inspelningen från albumet No One Cares, från 1959. Arrangemanget är så ödsligt, texten så resolut i sin svartsynthet och Frank sjunger med en fullständigt urlakad röst, helt utan manér och helt utan hopp om framtiden. Han spelade in otaliga så kallade ”saloon songs” (vilket det skrivits grundligt om här), men på Stormy Weather peakar den sortens svärta – så till den grad att det slår över i något hotfullt.
Höjden av otäckhet: Redan i introt hör vi att det här är något annat än en vanlig dyster kärleksballad. De mullrande, men ändå subtila trummorna. Cellon, som för tankarna till Ingmar Bergmans Såsom i en spegel. Och sedan kommer Frank in, med sin allra mest uppgivna röst. Hu.
– Sägs vara det allra sista de spelade in, mycket kort innan sångaren Ian Curtis tog livet av sig. Och det är deras mest hänsynslöst svarta och obehagligaste låt – vilket säger en hel del om ett band som Joy Division. Arrangemanget är sparsmakat: ett tungt, monotont trummönster. En sorgesam synthslinga. Peter Hooks bas. Sumners gitarr. Och så Ians röst och text. Med rösten hos någon som bestämt sitt eget öde sjunger han:
Hangman looks ‘round as he waits Cord stretches tight then it breaks Someday we will die in your dreams How I wish we were here with you now
Att inspelningen är så brusig och opolerad som den är tillför oerhört mycket till den kusliga atmosfären. En nedkortad version av låten gavs ut på boxen Heart and Soul, 1997. Den fullständiga versionen finns endast på Youtube (se länk ovan).
Höjden av otäckhet: Den nyss citerade sistaversen.
– En cirkusdirektör har övergivit sitt sällskap. Regnet öser ner utan nåd. Ett gäng dvärgar begraver en utmärglad häst i en för grund grav. Överallt en rutten stank. Ruttet hö. Våt päls. Hästen flyter upp på grund av att det hårda regnet luckrat upp jorden. Kråkor cirkulerar oroligt i luften. Regnet öppnar upp jorden där direktörens vagn står övergiven – och slukar den. Allt till tonerna av förvriden, nattsvart goth-kabaré.
Nick Caves mest obehagliga låt är ett mästerverk utan dess like. Tod Brownings Freaks, tonsatt.
Höjden av otäckhet: Vers sex, när hästen Sorrows kadaver flyter upp ur marken.
– En blyg och något avtrubbad resenär åker genom ett dunkelt och anonymt Europa. Han svettas. Är obekväm. Törs inte le åt sina medresenärer. Begriper inte vad de säger. Han tittar ut genom fönstret och ser en häst kämpa för sitt liv. Den har fastnat i taggtråd och håller på att strypas till döds. Resenären vänder bort blicken. Utsikten från det andra fönstret var trevligare. Wires suggestiva spoken-word-stycke från skivan 154 är en av deras bästa låtar – och tveklöst deras mest skrämmande.
Höjden av otäckhet: Ljudbilden. Och scenen där hästen stryps.
– Michael Gira sjunger med empati om en av Storbritanniens värsta seriemördare, Dennis Nilsen, och ur dennes perspektiv. Nilsen var livrädd för att bli övergiven och mördade sina offer för att på så vis hindra dem från att lämna honom. Han mördade för sällskap.
Höjden av otäckhet: Sista raden i sista versen och sättet Gira levererar den.
– Sägs handla om hur Elvis i stunder av nöd talade med sin dödfödda tvilling Jesse Garon Presley. Här i en förvriden, mardrömslik Scott Walker-tolkning, förstås. Oerhört obehaglig låt. Jesse, are you listening?
Höjden av otäckhet: När Scott 5:39 in i låten, i rollen som Elvis, lamenterar ”I’m the only one left alive.”
– Hinsidesrösten från Köln sjunger här en av sina märkligaste och obehagligaste sånger, ackompanjerad av ett orgelharmonium som låter som en hel orkester (från helvetet, visserligen).
– Ibland är verkligheten det mest skrämmande. Särskilt om man som svart amerikan levde i södern under Jim Crow-eran, där magnolians somriga doft blandades med brinnande kroppars omänskliga stank och lynchade svarta kroppar hängde från trädgrenarna. Kråkorna må ha fått sitt lystmäte, som Billie sjöng, men USA:s och mycket av mänsklighetens rykte raserades för all framtid.
Höjden av otäckhet: Att detta var verkligheten. Och att en version av den verkligheten fortfarande existerar.
– Listans kanske allra ruggigaste låt är Suicides socialrealistiska skräckklassiker Frankie Teardrop, från 1977. Till Martin Revs monotona synth- och trummaskinskomp sjunger Alan Vega om huvudpersonen Frankie som inte kan försörja sin familj. Han jobbar tio timmar om dagen i en fabrik, men får det inte att gå runt. Dessutom hotar en vräkning. Pressen blir för stor, det slår slint och Frankie bestämmer sig för att ha ihjäl sin familj. Han skjuter frugan, får ågren, skjuter sig själv.
Vega avslutar med att säga att vi skulle alla kunna hamna i Frankies sits. Varken samhället eller det mänskliga psyket garanterar någon evig lycka eller balans. We’re all Frankies, mässar Vega. We’re all lying in hell.
Höjden av otäckhet: Herregud, var ska man börja? Det är svårt att inte nämna Alan Vegas ångestdränkta, psykotiska avgrundsvrål som dyker upp här och var genom låten. Skrämmer slag på vilken hårdhudad tuffing som helst.
I’ll be writing this English, because the situation calls for it.
In honor of today’s events, here is a list celebrating one of my favourite cities on the planet – Manchester. Ten of the best Manchester songs of all time. One song per artist/band/songwriter, and the artist must be from the Greater Manchester area.
Stay strong, stay handsome, and remain your brilliant self.
Born on the Isle of Wight, raised in Manchester, started their career in Australia, made it big after moving back to Britain, heavily associated with New York Disco. They’re not Mancs through and through, but just about. And it helps if you’ve made one of the most beautiful love songs of the 70’s.
At first glance a jangly celebration of the North West. But a closer look reveals suicidal thoughts, drowning and betrayal. Cheerful music, disturbing lyrics – how Mancunian.
No other band embodies the post-industrial and gritty air of Manchester and the North West better than Joy Division, and this haunting, elegiac piece is perhaps the best example of it.
This entry is inspired by something I read on Pitchfork yesterday. There, the staffers had listed the ten albums from their formative teenage years that have made the most lasting impression on them. As a list geek I immediately figured I wanted to do the same. In chronological order, here are the ten most important albums from my formative years, age 14-18. I interpret ”lasting impression” as either meaning albums that opened important doors to musical worlds in which one still dwells, or simply albums one thought was great back then and still does.
To be quite honest, Billy Idol is the original reason for me listening to alternative (pop/rock) music. Before seeing the White Wedding video on MTV’s ”So 80’s” Weekend in the fall of 2000, the only music I listened to was hiphop and Michael Jackson (which is great, of course). Seeing this video, this sinister, weird, gothic video, changed everything. The song was equally sinister and weird, yet catchy, and with strange lyrics. It didn’t sound like anything I had ever heard before, or like anything my friends or classmates listened to. And the guy singing it was pale, skinny, wearing a red leather vest (with nothing underneath) and black pants, looking all cool and threatening. This was the first time I could even remotely see myself in a musician (even though we only had the pale and skinny thing in common – I was the least cool person you would ever meet). Earth-shattering. I went out and bought his self-titled debut album. I remember being disappointed that the other songs were kind of poppy, but it didn’t matter. I became a Billy Idol fanatic, and through him I discovered punk rock, and through punk I discovered…everything else. I became a…person. I developed some sort of style. I got ideas. Opinions. Values. Stuff that’s still at the core of my being. Thank you, Billy. You’re one of the most criminally underrated singers/songwriters of all time (not to mention vocalists!).
– I had learned that Billy Idol was originally a punk and lead singer with original punks Generation X. This made me terribly interested in the genre, and for my 15th birthday I got a gift certificate at the record store CD Land and I bought this album. Another earth shattering moment. Again, it sounded like nothing I had ever heard. It was totally aggressive, but the lyrics were hilarious (without failing to convey important messages such as anti-royalism, solidarity and alienation) and their attitude was so off, so un-cool (the traditional sense of cool) and antisocial it instantly felt super cool. I was on my path to becoming an individual.
-The dearest thing I ever discovered through punk rock. Cemented my love for all things Thåström – a love that gets stronger with each passing day. There’s no-one like him.
– I discovered The Cure on the same So 80’s Weekend on MTV as I did with Billy Idol (and a-ha! and The Clash!), although I had heard of them before. I knew they were moody and weird, and the video for Close to Me didn’t change that idea. It took me a few months, however, before buying my first Cure CD (and this was the only one that the record store had), but I liked it. It was guitar-driven, like the punk rock I usually listened to, but it was more understated, moodier, weirder. Mood-wise, this suited me better than punk and I got deeper and deeper into The Cure in the following years. They are still very dear to me.
– Time of discovery: mid-late 2001, aged 15 or 16.
I missed the Britpop wave of the mid 90’s (I was too busy trying to learn how to Moonwalk and rap along to Biggie songs). But after listening to punk and Billy Idol and The Cure for a year or so, I knew I wanted to take it further. I knew of Oasis and I knew their most famous songs, so I decided to borrow their albums from the public library. And I don’t know what it was exactly, but they spoke to me. Their music had the attitude I loved from punk, combined with the wistfulness I more and more felt I needed from music. And so, another life long love began.
– I was exploring my increasingly deeper interest in music and decided to check out this legend and his newly released and much talked-about comeback album. It was instant love and Bruce is now one of my all-time favorite artists, and someone I keep returning to. This is far from his greatest album, but it was the first one I heard and that’s important.
My teen angst had really started to gain serious momentum at this point, and this album spoke to me. It was like discovering an album you always knew was out there, but one you never really seemed to find – until one day.
– I bought it because I had been knocked out by Love Will Tear Us Apart, and even though the other stuff on the album was far less catchy, I loved it. It had a seriousness to it that I had never heard before. The lyrics were very abstract to my 17-year-old ears. Very pensive. Very contemplative. They matched my more and more frequent…moods. My love for the band would however grow even stronger in the years to come and I now consider them one of my top 5 all time favorite bands.
I would become a full-fledged hardcore Conor Oberst fan in 2007, but this album blew me away four years prior. Conor is a more interesting songwriter now, but this album is definitely intense. I bought it on a whim, without having heard a single note from it, having read a blurb at the back of a three-year old music rag. I remember it said something overblown about angst. That sealed the deal for me. Glad it did!
482 MHz 
