Med anledning av att det i år är 70 år sedan Elvis Presley debuterade med singeln That’s All Right (och delvis för att det är förbannat kul) och därmed sparkade igång popmusiken så som vi känner till den ska jag sju lördagar i rad lista de bästa albumen från 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 00-, och 10-talen. Och nu är vi alltså framme vid åttiotalet. Årtiondet då undertecknad föddes. Årtiondet då någon mördade vår statsminister. Då folk var livrädda för atomkrig och Tjernobyl-katastrofen inträffade. Årtiondet då Berlinmuren föll och nyliberalismen tryckte ner arbetarklassen i dyn. Årtiondet då till och med den allra mest kommersiella musiken var bra (åtminstone ofta). Jag romantiserar åttiotalet å det grövsta, så det skänker mig enorm glädje att ge er årtiondets 10 bästa album.
Spellista med de bästa låtarna längst ner.
10. Public Enemy – It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back
År: 1988
Bästa låt: ”Night of the Living Baseheads”
– Hiphopens The Clash med sin motsvarighet till London Calling – ett episkt storverk, där influenserna spretar och kängorna riktas högt och haglar tätt. Politisk hiphop blir inte mycket mer utmanande.
9. a-ha – Hunting High and Low
År: 1985
Bästa låt: ”The Sun Always Shines On TV”
– Ett av musikhistoriens mest missförstådda och underskattade popband. Norrmännen i a-ha buntas gärna, av den ack så slöa musikjournalistkåren, ihop med flickidoler som Duran Duran, Thompson Twins och Spandau Ballet. I själva verket har de mer gemensamt med dysterkvistar som Echo and the Bunnymen och Morrissey. Bakom norrmännens tjejtjusar-looks och den briljanta monsterhitten ”Take On Me:s” oemotståndliga melodi döljer sig djup och otröstlig nordisk melankoli, och en repertoar som bjuder på ett pärlband av mästerliga låtar, de flesta drömska och vemodiga. Debutalbumet är ett utmärkt exempel på just detta. Här samsas kristallklar pop med drama, vemod och texter drypande av existentiell ångest. Brett lanserad kommersiell 80-tals-pop blir inte bättre än såhär.
8. Nick Cave & The Bad Seeds – The Firstborn is Dead
År: 1985
Bästa låt: ”Train Long Suffering”
– Nick Caves andra album är ett perfekt exempel på vad som händer när likbleka postpunkare försöker spela blues mitt i Kalla Krigets Berlin. Det blir avigt, neurotiskt, malande och sammantaget alldeles fantastiskt.
7. Scott Walker – Climate of Hunter
År: 1984
Bästa låt: ”Track Three”
– Scotts första soloalbum på tio år liknade ingenting han tidigare gjort. Hans fyra första soloalbum, klassikerna Scott 1-4, blev successivt mer och mer utmanande, men därefter följde ett sjuttiotal och en lång rad slätstrukna album där Scott, för sista gången i sitt liv, försökte vara skivbolaget till lags. Under den här tiden återförenade han även sitt gamla band The Walker Brothers, med blandad framgång. Deras märkliga skiva Nite Flights, från 1978, får ses som en försmak på vad som komma skulle, men Climate of Hunter får den att blekna.
Här blandade han tidstypisk rock, komplett med synthar och stundtals gnistrande produktion, med aviga, abstrakta arrangemang, drömlika ambientpartier och besynnerliga låtstrukturer som tog vändningar man knappast väntade sig. Walkers lyrik, som alltid, även under den kommersiella storhetstiden på 60-talet, behandlat allt annat lättsamma ämnen, var på Climate of Hunter mer svårgenomtränglig än någonsin tidigare.
Med den här skivan stod det en gång för alla klart att Scott Walker äntligen skakat av sig de sista resterna av idoldyrkan och mainstreamberömmelse. Han var aldrig gjord för det och skulle aldrig se sig om efter det igen.
6. Ebba Grön – Kärlek och uppror
År: 1981
Bästa låt: ”Slicka uppåt, sparka neråt!”
– Punken må ha varit ett minne blott, men inte hungern eller kreativiteten. På sin andra giv kanaliserar Ebba Grön The Jam, The Clash, ska och malande postpunk. Berättelserna om ett Sverige i spillror är betydligt mer mångbottnade och inbegriper bland annat fängelsekunder, socialfall, riktningslösa ungdomar och trötta gamla proggare. Kärlek och uppror är ett album som fäktas, spottar, fräser och pulserar av liv. Den svenska punkerans allra bästa platta.
5. Michael Jackson – Thriller
År: 1982
Bästa låt: ”Billie Jean”
– Alla tiders bäst säljande album (sägs vara uppe i ofattbara 70 miljoner sålda ex världen över). Ett fenomen långt mer än ett musikalbum. En urkraft snarare än populärmusik. Thriller är en perfekt symbios av relativt lättillgänglig pop, futuristisk och kantig funk och sval, bottenlöst cool, r&b. Michael och producenten Quincy Jones lyckades med bedriften att blanda kirurgiskt precis popmusik med ett överflöd av själ och nerv, och skapade i och med det ett verk av sann originalitet som förmodligen aldrig kommer låta daterat. Michael Jackson var en stor stjärna redan innan Thriller, men med det här albumet cementerades hans status som ouppnåelig gigant.
4. The Smiths – Hatful of Hollow
År: 1984
Bästa låt: ”Please, Please, Please Let Me Get What I Want”
– Visst, visst. Hatful of Hollow är inget riktigt studioalbum. Jag vet. Men. Men! Skivan, som utgörs av singlar, b-sidor och radiosessioner från åren 1983-84, låter och håller ihop som ett album. Och i min bok är Hatful of Hollow essensen av The Smiths. Här skimrar de i all sin excentriska, djupt melankoliska och väldigt nordengelska prakt. Här är de fortfarande quirky, Morrisseys texter är fortfarande som dagboksanteckningar från uppväxten, och musiken, perfekt framförd av Marr, Rourke och Joyce, har fortfarande kvar den kantighet som senare skulle slipas bort när kompositionerna och produktionerna blev mer sofistikerade.
The Smiths släppte knappt ifrån sig en halvdan ton under sina fem år tillsammans, men i min mening Hatful of Hollow deras allra bästa fullängdare.
3. The Cure – Disintegration
År: 1989
Bästa låt: ”Plainsong”
– När Robert Smith skrev Disintegration-plattan var han nygift och närmade sig 30. Han kände sig gammal och som att han var på väg mot ett slut. Dessutom hade han mycket svårt att förlika sig med den enorma framgång och breda popularitet The Cure uppnått med de två senaste albumen The Head on the Door och Kiss Me Kiss Me Kiss Me, och han kände sig starkt manad att skapa något av rejälare substans än dessa båda relativt popbetonade album. Han genomgick kort sagt en kris. Men säg det stora konstverk som inte fötts ur en kris av något slag. För det är precis vad Disintegration är – ett stort konstverk, fullt av storslagna, vackra epos, klädda i reverb, delay och skimrande synthmattor, och texter som inkännande rör sig kring kvävande existenser, döende relationer, allsköns apokalyps och gammal hederlig kärlek. Disintegration är grandios gotik, lika underskönt svart som tidiga mästerverk som Faith och Pornography, men dränkt i en glimrande romantik som tidigare saknats och som skapar drabbande nyanser och får skivan att borra sig djupare in hos lyssnaren. Men framförallt är det ett mäktigt bands allra största stund.
2. Joy Division – Closer
År: 1980
Bästa låt: ”The Eternal”
– Vid tidpunkten för Closer var Ian Curtis slutkörd. Hemmalivet hade spårat ur på grund av otrohetsaffären han hade med belgiskan Annik Honoré. Epilepsin blev värre snarare än bättre. Depressionerna likaså. Dessutom höll Joy Division på att bli för stora för Ians tycke och smak. Pressen på bandet ökade. Ian Curtis orkade inte mer. Och det hörs i texterna. Dessa magnifika dikter av närapå samma existentiella kaliber som Kafka, Beckett eller Lagerkvist. Dessa förkrossande rop på hjälp. Lyssna på alla självförebråelser och all skam, på mardrömskildringarna av sammanstörtade familjerelationer, sönderfallande gemenskap, straff och våld.
Vad gäller musiken, sedan, satt Martin Hannett återigen vid rodret/mixerbordet, men den här gången ville de åt ett råare sound än det utomjordiska och luftiga sound Hannett mejslade fram på föregångaren Unknown Pleasures. De lyckades. Här trängs bensågsgitarrer med rytmiskt drone, tribaltrummor med en bas som dunkar sig in i ens innersta som en metafysisk tryckluftsborr. Det är ofta en klaustrofobisk lyssningsupplevelse (på allra bästa sätt), men här finns också gott om atmosfär och skönhet, inte minst på skivans två avslutande låtar ”The Eternal” och ”Decades”.
Man ska akta sig för att slänga runt ord som ”perfektion”, men Closer är i sanning ett perfekt album. Varje ton, varje stavelse, varje nyans, sitter där de ska och drabbar en som en emotionell och estetisk atombomb varje gång man lyssnar. Man är skakad och tillintetgjord, fruktansvärt imponerad och vördnadsfull.
Natten till den 18 maj 1980 hängde sig Ian Curtis i sitt kök, 23 år gammal. Dagen efter skulle bandet ha lämnat Manchester och England för sin allra första USA-turné. Closer var då färdig. Skivan släpptes som planerat den 18 juli samma år.
1. Bruce Springsteen – Nebraska
År: 1982
Bästa låt: ”My Father’s House”
– Den amerikanska drömmen, den om att alla som kämpar kan gå hur långt som helst, är vacker i teorin – men vad händer med de som försöker men misslyckas? Redan på ”The River” från 1980 frågade sig Bruce Springsteen om de drömmar som inte går i uppfyllelse bara är lögner, och på det kärva, avskalade och helt igenom akustiska och hemmainspelade mästerverket Nebraska från 1982 fördjupar han sig i frågan om den brustna och ouppfyllda amerikanska drömmen.
Här, på vad som nog får sägas vara denne gränslöst begåvade låtskrivare, humanist och livsledsagares bästa platta, trängs de trasiga livsödena – alla bestulna på eller förvägrade den i den amerikanska grundlagen fastslagna rätten till att sträva efter lycka. Insikten att något grundläggande tagits ifrån en, eller aldrig ens funnits, är svår att leva med. I det läget kan desperationen ta överhanden, och man kan sträva efter lycka, lindring eller hämnd på…alternativa vägar. Och det är precis detta som människorna som befolkar Nebraska gör.
Nebraska handlar om de som har och de som inte har. De som har behöver inte agera i desperation och skjuta ihjäl affärsbiträden, som Johnny 99 gör. De behöver inte ta hjälp av lånehajar eller andra yrkeskriminella för att kunna betala skulder, som den av livet krossade huvudpersonen i ”Atlantic City”. Och de tappar aldrig tron på att tro, för de har all anledning att tro. Med detta som bakgrund har de som är utan – de utan medel, de som alltid behövt kämpa för sin tro, för sina medel, de vars barndom inte var som en saga – en röst i Bruce Springsteen. Och inte minst på Nebraska.
I min värld är detta en av de allra mest självklara tiopoängarna i rockhistorien (tvåan på listan, Closer, är en annan, och dessa skivor spelar i toppen av samma division). Nebraska borde vara en obligatorisk del av varje sociopolitiskt fokuserad litteraturlista på universitet över hela världen – inte minst i USA. Att Springsteen spelade in plattan själv på kassett inom loppet av några dagar under vintern 1981-82, i ett extrarum han hade i sitt hus i Colts Neck, NJ, gör det hela bara mer enastående. Tanken var att dessa inspelningar skulle fungera som demos, som sedan skulle bli till ett nytt album med E-Street Band. Dock visade det sig snabbt att ”demoversionerna” bar på något som bandversionerna aldrig skulle kunna mäta sig med – ett djup, en råhet och enkelhet som matchade råheten och enkelheten hos människorna som hemsökte/bebodde låtarna. Så den sista september 1982 släpptes Nebraska i sin ursprungliga form. Jag är djupt tacksam för det.
482 MHz 