Med anledning av att det i år är 70 år sedan Elvis Presley debuterade med singeln That’s All Right (och delvis för att det är förbannat kul) och därmed sparkade igång popmusiken så som vi känner till den ska jag sju lördagar i rad lista de bästa albumen från 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 00-, och 10-talen. Och nu är vi alltså framme vid sjuttiotalet. Polyesterskjortor och Watergate, förskräcklig progressiv rock som punken och discon tack och lov tog död på. ”Rösta på Gösta” och Pinochets militärkupp. Den här skribenten var ännu inte född, men jag har sedan länge vurmat för mycket av musiken som släpptes under de här åren. Nedan följer de tio album jag tycker förtjänar att premieras allra mest. Spellista med de bästa låtarna längst ner.
År: 1977
Bästa låt: ”Career Opportunities”
– Sex Pistols slog bredare, men av de största, brittiska punkbanden var The Clash de i särklass mest intressanta. Musikaliskt skyggade de aldrig för någonting alls. De skulle bli mer äventyrliga för varje platta, men på redan på debuten stack de ut hakan och varvade punk lika kärv som en bakgata kring King’s Cross på 70-talet, med klassiskt engelska popmelodier och takter och tongångar från reggaen de älskade så. Slutresultatet är den engelska punkvågens starkaste och mest intressanta LP.
År: 1977
Bästa låt: ”Mass Production”
– Efter Raw Power (The Stooges album från 1973) la en trasig Iggy Pop in sig själv på mentalsjukhus och gav sig fan på att kicka drogerna och bli någonting inom musiken. När han kom ut hängde han med sin gamle vän David Bowie, som själv behövde göra sig kvitt sitt skenande kokainmissbruk och lugna ner sig, till Västberlin. De hyrde en lägenhet ihop på Hauptstrasse 155 i stadsdelen Schöneberg och satte igång att skriva låtar. Iggys solodebut The Idiot skrev de helt och hållet ihop, och plattan är ett under av själ och skrev, hedonism och självrannsakan, och blandar loose rock’n’roll med motoriskt krautiga, och även elektroniska, influenser. Det är det bästa album ikonen Iggy Pop någonsin gjort.
8. Willie Nelson – Yesterday’s Wine
År: 1971
Bästa låt: ”These Are Difficult Times/Remember the Good Times”
– Yesterday’s Wine är albumet då Willie Nelson, så som vi idag känner honom, presenterade sig. Med det här albumet sket han i Nashvilles rådande trender och normer en gång för alla och följde istället sin egen tro och sin konstnärliga övertygelse. På plattan tar sig Willie an sin egen kristna tro, åldrandet, barndomen och högst personlig vänskap. De musikaliska arrangemangen är väldigt avskalade och helt fria från de såsiga pålägg som annars var på modet inom Nashville-countryn på den tiden. Skivbolaget RCA rasade, men Nelson, som haft viss framgång inte minst som låtskrivare åt andra och därmed satt inne med ett visst kapital, stod på sig och skivan kom ut i augusti 1971. Och tur är väl det, för det är än idag Willies allra bästa.
7. Elvis Presley – Elvis Country (I’m 10,000 Years Old)
År: 1971
Bästa låt: ”I Really Don’t Want to Know”
– Några dagar i juni 1970 stängde en brinnande inspirerad Elvis in sig i studion i Nashville med sitt band och spelade in några av karriärens bästa låtar. Flera av dessa hamnade på temaplattan Elvis Country (I’m 10,000 Years Old), utgiven i januari 1971, där Kungen fokuserade på countrymusikens många uttryck – denna genre som inspirerat honom ända sedan starten 1954. Och som han gör det. Rösten är på topp, med samma blandning av patina och teknisk briljans som återfanns på From Elvis In Memphis (1969), och när han sjunger om kärlek som kom och gick, existentiell olycka och brutal svartsjuka tror man honom.
År: 1974
Bästa låt: ”You Forget to Answer”
– Nicos solodebut från 1967 var en parentes, där hinsides-chanteusen från Berlin-via-Köln sjöng folklåtar av kända manliga låtskrivare. Med andra sologiven The Marble Index (1968) skakade hon av sig allt det där och inledde en djupt personlig expedition ner i människans mörkaste mörker. Från och med den skivan sjöng hon i huvudsak sina egna låtar, plus en och annan cover här och var. Zeniten kom 1974 med mästerverket The End… Beväpnad, vanan trogen, med sitt harmonium, och uppbackad av Brian Eno och dennes elektronik, och ständige parhästen John Cale, sjöng hon makabra, vackra, otäcka och alltid djupt fascinerande texter om människans alla predikament såsom förlust, girighet och existentiell vilsenhet. Skivan har inget sjuttiotalistiskt över sig, utan är ett fenomenalt album långt bortom tid och rum.
År: 1977
Bästa låt: ”Frankie Teardrop”
– Det dunkar, sprakar, hotar och oroar om Martin Revs primitivt elektroniska ljudbyggen, medan Alan Vega sjunger nervigt om den amerikanska drömmens hänsynslösa baksida. Suicides debutalbum är ett neonbelyst, vibrerande elektriskt och rått köttstycke täckt i Lower Eastside-smuts. Det är en chockartat fysisk upplevelse lika mycket som en musikupplevelse. Men det är sannerligen en oerhört mäktig musikupplevelse. Ett mästerverk.
4. Marvin Gaye – What’s Going On
År: 1971
Bästa låt: ”What’s Happening, Brother?”
– Alla tiders bästa soulalbum kom till av att en av sin samtid desillusionerad Marvin Gaye ville bryta sig loss från det ballad- och feelgood-fack skivbolaget Motown satt honom i. Runtomkring honom stod världen i brand av krig, politisk korruption, miljökatastrofer, rasism och våldsdåd och då var det svårt att sjunga om kärlek och sex. Han bestämde sig för att sätta ord på vad han kände och resultatet blev What’s Going On. Syftet med albumet är att det ska fungera som ett slags lägesrapport från en sargad Vietnamveteran (Gayes bror Frankie hade tjänstgjort i Vietnam i tre år). Titeln What’s Going On är inte bara frågan som soldaten som vilsen återvänder hem ställer sig – den syftar också till att informera lyssnaren om världsläget. ”Detta är vad som pågår. Så här illa är det.” Att frågetecknet i titeln saknas är alltså inget misstag. Och plattan är en av musikhistoriens mest fulländade.
3. David Bowie – Low
År: 1977
Bästa låt: ”Warszawa”
– Sommaren -76 hade Bowie samarbetat med Iggy Pop på dennes solodebut, den nyss nämnda The Idiot, och på hösten satte han igång med sitt eget album. Kraftigt influerad av tyska band som Neu, Tangerine Dream och Kraftwerk skapade han ett album som inte lät som något annat han tidigare gjort. A-sidan bestod av korta, kantiga närmast fragmentariska och avantgardistiska poplåtar, och b-sidan av lite längre atmosfäriska ambientstycken. Brian Enos iskalla synthar fungerade som sökljus i den europeiska natten, trummaskinerna stakade ut vägen med motorisk precision, och George Murrays bas gifte de kyliga DDR-stämningarna med ett skönt groove. Sammantaget är det i min mening Bowies tveklöst bästa, och utan Low hade vi förmodligen blivit utan enorma mängder nyskapande och utmanande musik de kommande årtiondena.
2. Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town
År: 1978
Bästa låt: ”Darkness on the Edge of Town”
– Om genombrottet Born to Run är det ungdomliga segertåget ut på de vidöppna motorvägarna, bort från hemstadens bojor, är Darkness dagen efter. Drömmen gick i kras, allt var inte guld och gröna skogar. Vad gör man åt det? Man kan antingen gräva ner sig i dyn och eländet, eller så kan man, likt Bruce, slå eländet på käften och vråla ”Let the broken hearts stand as the price you’ve gotta pay/We’ll keep pushin’ till it’s understood/And these badlands start treating us good.” Bruce Springsteen är den knutna näven. Det dunkande hjärtat. Han är det pumpande blodet. Han är själen som aldrig viker sig. Darkness on the Edge of Town är hans och E-Street Bands magnum opus, där allt de är och står för visas upp i tio magnifika låtar om motstånd, mänsklig jävlaranamma och kärlek till sig själv och sin nästa. En skiva att spela på dödsbädden.
1. Joy Division – Unknown Pleasures
År: 1979
Bästa låt: ”New Dawn Fades”
– Om Low får lov att symbolisera och sätta ljud på Västberlin i slutet av 70-talet är UP Manchesters motsvarighet. I slutet av 70-talet var Manchester en trasig stad, som fortfarande vacklade fram efter kriget. Nico sa att hon flyttade dit i början på 80-talet för att staden påminde henne om efterkrigstidens sönderbombade Berlin. Och Joy Division gestaltar detta perfekt. På tio låtar fångar de, ihop med producenten/det galna geniet Martin Hannett, känslan av en urban och existentiell mardröm.
På UP parar Bernard Sumner sina taggiga och rakbladsvassa gitarrer med kylig feedback-ångest och explosiv energi, Peter Hooks omedelbart igenkännliga bas är på en gång både varm och hotfull – och fruktansvärt melodisk – och Stephen Morris trumspel dånar genom högtalarna likt inget annat. Och så har vi ju frontfiguren, sångaren och textförfattaren Ian Curtis. Urlakad och nedbruten av rädslor och livsångest gör han allt han kan för att nå fram till vem som än lyssnar. Det finns en värme och hjärtekrossande längtan i hans röst, som bryter igenom musikens iskyla. Han vill nå fram, men känner inte att han lyckas. På lysande ”Candidate” sjunger han ”I tried to get to you/You treat me like this.” På avslutande ”I Remember Nothing” croonar han bortom räddning ”We were strangers for way too long”.
Överallt på skivan är vad man hör fyra bandmedlemmar, samt producent Hannett, i perfekt synk med varandra. Att de skulle toppa det här epokgörande albumet blott ett ynka år senare är nästan omöjligt att ta in…
482 MHz 
Tack, kolla gärna in Skogsvägen, ny release på fredag. Se bifogad fil. Vänlig hälsning, Tomas Carneheim
GillaGilla