Mirny Mine – Från död till liv (EP)
För fem år sedan debuterade Mirny Mine, eller Anna Sundström som hon egentligen heter, med ett album fullt av stabil postpunk, och då på engelska. Nu precis som då omsluter tunga trummor, kyliga synthar och dimhöljda ljudlandskap låtarna. Men nu är låtmaterialet vassare, texterna på svenska och Sundström har rört sig ännu längre bort från popmusiken och närmare det som Dead Can Dance och dess likar pysslade med i början av 80-talet. Vi snackar alltså mystifik, eterisk och väldigt dunkel coldwave. Och Sundström gör det med bravur.
OBS: EP:n utgör ena halvan av Sundströms nya album. Albumet släpptes som två separata EP:s – en svenskspråkig och en på engelska. Jag valde alltså att fokusera på den svenska.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Natten kommer”
Om ni gillar detta: Dead Can Dance – Dead Can Dance
Lebanon Hanover – ”Better than Going Under” (tvåspårssingel)
Tysk-engelska coldwave-duon Lebanon Hanover teasar sitt nya album med en urstark tvåspårssingel. A-sidan, om vi kan kalla den det, och tillika titelspåret, är en drivande, luftig och melankolisk historia om att försöka att inte tappa fotfästet, sjungen av basisten/keyboardisten/då och då sångaren William Maybelline. Den här skribenten är i normala fall inget fan av herr Maybelline som sångare. Det finns nästan ingen i coldwave-genren som anstränger sig mer för att låta mörk och svår än vad han gör – och det vill inte säga lite – och det blir lätt fånigt. Men här glänser han. Här låter han genuin. B-sidan, ”Kyiv”, är dock ännu bättre och sjungs av Larissa Iceglass, som är den som normalt sett trakterar mikrofonen. Det är en vals i drömsk gothskrud, för en värld i krig. Fruktansvärt vacker och visar gott om prov på Larissas lysande gitarrspel.
Vad som utmärker båda låtarna är hur de inkorporerar akustisk gitarr och influenser från drömpopen på ett sätt som de aldrig tidigare gjort. Detta bidrar till en mycket klädsam sårbarhet. Det bådar väldigt gott inför kommande album.
Brigitte Calls Me Baby – This House Is Made of Corners (EP)
– I våras skrev jag om Chicago-baserade kvintetten Brigitte Calls Me Baby, och deras Orbison– och Morrissey-influerade popmusik. Då hade de släppt tre skimrande, lysande singlar. Nu är de här med en EP innehållande dessa låtar samt två till. Och nu precis som då är dramat uppskruvat till elva, melodierna är både oemotståndliga och otröstligt melankoliska och gitarrerna ringer och janglar som vore de besatta av herr John Marr af Wythenshawe. Sistaspåret ”Palm of Your Hand”, den bästa av de två nya låtarna för EP:n, är en formidabel poplåt och låter som om New Order anno 1983 samarbetat med The Smiths från 1984 och 1987 års upplaga av The Cure. Det är dansant, vemodigt och atmosfäriskt – och väldigt åttiotal.
Ska man klaga på något är det väl att alla låtar går i ungefär samma tempo och att EP:n mått bra av en ballad eller något slags långsammare nummer. En ”I Know It’s Over” att bryta av bland alla ”Cemetry Gates”.
Betyg: 8/10
Bäst: ”Eddie, My Love”
Om ni gillar detta: Morrissey – Vauxhall and I, The Smiths – Complete
Neon Funeral – Banned From the Goth Club (EP)
– Föreställ er: musik djupt förankrad i goth, darkwave och coldwave – ömsom dansant, ömsom långsam, alltid kylig, alltid atmosfärisk – medan sången hör hemma i screamo- och hardcore-traditionen. Två oförenliga genrer som här möts i en ohelig sammansvärjning. Och resultatet? Oväntat lyckat. New Jersey-bandet Neon Funeral har fattat att hardcore-genren kryllar av svårmod under all attityd och att även goterna bär på enormt mycket aggression. Och tack vare lysande låtskrivarskills lyckas de sammansmälta de båda världarna och som lyssnare bjuds man på en helgjuten EP. Bäst är pulserande och ångestskimrande ”A Void”.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”A Void”
Om ni gillar detta: Killing Joke – Night Time
482 MHz 