Mitt i infernot av inställda turnéer, politiska kontroverser och medial lynchning skickar barden från Stretford (via sin systerson) ut en ny låt. Blue Dreamers Eyes är skriven ihop med gamle parhästen och gitarristen Boz Boorer, och är enligt Stereogum en av en handfull låtar som nyligen registrerats hos BMI. Och…den är fantastisk.
Musikaliskt och textmässigt har den föga att göra med materialet som utgjorde merparten av fjolårets album Low in High School. Musikaliska influenser går i stället att spåra till Roy Orbisons och The Walker Brothers ballader. Arrangemanget bygger på stråkar och en urstark melodi vars make vi inte hört på år och dar. Här finns en värme och en innerlighet som förra plattan hart när var helt renons på. Samma värme och samma innerlighet går igen i texten. Borta är tråkig och alienerande politik. På Blue Dreamers Eyes sjunger en både självföraktande och romantisk Morrissey om det han är bäst på – utanförskap, död och om att aldrig sluta drömma. Han ställer sig själv mot väggen och konstaterar att hans liv kantats av misslyckanden och att han är och alltid har varit ett as (en känga till alla som nu plötsligt vänt honom ryggen?). Han ser döden, när den än kommer, som en befrielse och undrar lite kryptiskt om han gjort oss stolta. I den högt svävande och oerhört mäktiga refrängen sjunger han att han trots allt mörker och djävulskap ändå ser på livet och kärleken med en drömmares blå ögon. Och det är precis så vi vill ha Moz.
Det är den här typen av låtar som fick oss att falla för honom från början. Varma, romantiska, trösterika låtar som There Is a Light that Never Goes Out, Trouble Loves Me, The Never Played Symphonies och Everyday is Like Sunday. Blue Dreamers Eyes hör till samma skrot och korn som dessa klassiker och jag är glad att han fortfarande gör sådan musik. Måtte han hålla sig till det.
482 MHz 