Recensioner 2021-03-05

Ny recensionsomgång. Två singlar, två album. Det ena albumet emotsett sedan länge. Varsågoda.


Frida HyvönenDream of Independence (album)

Nästan fem år efter förra albumet, mästerverket Kvinnor och barn, är Frida Hyvönen, en av våra finaste textförfattare och röster, tillbaka. Svenskan på förra albumet tycks ha varit ett sidospår – nu sjunger hon återigen på engelska.

Även om hon kom närmare hjärtat och kärnan när hon skrev och sjöng på svenska är många av berättelserna (för de är berättelser mer än blott låttexter) på Dream of Independence fortfarande kusligt drabbande. Med klassisk ”hyvönensk” inramning i form av framförallt piano och stråkar sjunger hon starkt och utlämnande om bland annat en komplicerad fadersrelation, sitt eget åldrande, moderskapet och tillhörighet. De båda singlarna har jag ju redan orerat om och de står sig alltjämt som två av skivans bästa låtar. Mest bränner det dock till i låten ”Thank You”, där hon säger förlåt, tack och adjö till ett ex som hon slutat att älska. Det är en fantastisk låt, men samtidigt smärtsam lyssning. Jag vill knappt veta hur det känns för personen den är riktad till. I ”14 at 41” (spåret därpå) hyllar hon sin nyfunna kärlek till singer-songwritern Christian Kjellvander, och alla som i ”Thank You” tappade hoppet om kärlek och tvåsamhet får här lite välbehövlig tröst. En annan höjdpunkt är den suggestiva och mycket intensiva ”New Vision”. Där blir det musikaliska anslaget nästan ett slags avskalad goth, medan Frida sjunger med en fantastisk röst om kvinnligt åldrande och kvinnlig utveckling. Det är en av årets hittills bästa låtar. Kring samma tema rör sig även låten ”Face”. Med närmast punkig energi sjunger Hyvönen där om sitt yttre åldrande och våndas över hur hennes ansikte som gång i tiden väckte åtrå nu endast är en skam. Det är ingen fantastisk låt och är knappast heller menad som det, men det faktum att till och med Frida Hyvönen, en äkta, tidlös och bländande skönhet, kan känna sig ful får ju oss vanliga halvtroll att känna oss mindre ensamma.

Allt på skivan håller emellertid inte riktigt samma höga klass som ovan nämnda höjdpunkter. ”Head of the Family” och i viss utsträckning även ”Flock” uppskattar jag som texter, men musikaliskt känns de anonyma. Med den fruktansvärt snygga ”Sex” är det precis tvärtom. Och avslutande ”Painter” är ett slags mellanting. Men när text och musik klaffar, vilket ju oftast är fallet, är det vansinnigt vackert. Och Frida Hyvönen visar att hon står stadigt som en av våra mäktigaste låtskrivare och röster.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”New Vision”

Om ni gillar det här: Frida Hyvönen – Kvinnor och barn


Hilyard Division Cycle (album)

Svenskdrivna, USA-baserade Cryo Chamber är det enda skivbolaget vars utgivning jag följer minutiöst. Jag lyssnar på allt de ger ut. Trots en stadig, snudd på snabb, utgivningstakt är kvalitetsnivån ständigt hög. Men Hilyards senaste album Division Cycle är bra till och med för att vara Cryo Chamber. Det är det bästa dark ambient-albumet jag hört på ett bra tag. Amerikanen Hilyard bjuder med sitt tolfte släpp på massiva, frostiga ljudbyggen, tunga, gnagande drones och obehagliga vokalisationer. Alltsammans tycks röra sig i ett parallellt universum där tid inte finns och förhistoria flyter in i framtid. Ljudlandskapen är djupa och flyter ostoppbara djupt in lyssnarens medvetande, om man tillåter dem. De är samtidigt oerhört vackra att bara lyssna på. Det är långt ifrån bara skräck i Hilyards värld. Snarare är det så att skönheten, även om den är kantig och kan verka hotfull, ofta tar överhanden. Detta ihop med den krispiga, kyliga produktionen och de tunga dronesen för tankarna mästerverk som Shrines platta från 2016, Ordeal 26.04.86. I min mening blir dark ambient inte mycket bättre än så.

Betyg: 9/10

Bästa låt: allt är en helhet, men ”Equal Segments” är ett perfekt exempel på Hilyards känsla för ljudlandskap.

Om ni gillar detta: Shrine – Ordeal


Red Mecca – ”Runaway With Me” (singel)

Sundsvalls synthlegendarer är tillbaka med en ny singel – och de imponerar på den här skribenten mer än vanligt. Den elektroniska inramningen är djupt suggestiv och beatet är malande och konstant, men vad som lyfter låten lite extra är Susanne Jonssons sensuella, avmätta närmast bluesiga och Beth Gibbons-aktiga sång. Sista april kommer ett album. Det precis som singeln ges ut på fina etiketten Massproduktion.


Lake Omne – ”Crossroads” (singel)

Synthbaserade och från Örebro sprungna broderduon Lake Omne står för veckans finaste poplåt (i ärlighetens namn en av årets finaste – lyssna bara på den mästerligt skrivna refrängen). ”Crossroads” för tankarna till vemodiga engelsmän som Trembling Blue Stars bästa stunder likaväl som till melankolisk svensk 00-tals-indie. Gud vet att jag är svag för båda. Gud vet att jag är svag för Lake Omne. Ute nu via West Side Fabrication.

Bäst just nu: februari 2021

Första ”Bäst just nu” sedan november och jag går ut hårt. Gillar ni inte detta är musik kanske inget för er. Varsågoda!


Frida Hyvönen – ”Dream of Independence

Förra singeln, ”A Funeral in Banbridge”, står stadigt som en av årets hittills allra bästa låtar. Där samsades en briljant melodi med en lika briljant text. På nya singeln ”Dream of Independence” sitter musiken och melodin i baksätet och det är framförallt texten – och den gudalika rösten som sjunger den – som driver låten och skakar om mig. Och vilken text sedan – knäckande välformulerad lyrik om att blotta egna svagheter och tillkortakommanden och samtidigt parera omvärlden.

Skivan med samma namn kommer 1 mars.


Everett Parker – ”Shake the Ground

Min nya favoritupptäckt heter Daniel Börjesson, men kallar sig på skiva för Everett Parker. Han gör gråmulen, ruggig folk och tycks existera i en värld uppbyggd av Tom Waits-plattor, Dan Andersson-atmosfärer, deltablues och, faktiskt, Joakim Thåström. Nya singeln ”Shake the Ground”, första singeln att släppas från Börjessons första platta på åtta år, låter som allt ovanstående och är som ni kanske förstår väldigt, väldigt bra.


Nagoon – ”You Are Snow

Gud vet att jag är svag för drömsk, melankolisk indiepop/dreampop – och Luleåbaserade Nagoon prickar väldigt rätt med andra singeln från det kommande debutalbumet. De ljuvliga gitarrerna rör sig någonstans mellan Johnny Marr, Robert Smith och 00-tals-pop, som skandalöst förbisedda Göteborgsbandet Days, och rösten är lidelsefull och eterisk utan att bli klyschig eller tillgjord, allt medan skimrande elektronik ramar in låten. Kanske, kanske gläntar våren på dörren (i alla fall här nere i djupa södern) och Nagoon blir ett välkommet inslag till mitt vår-soundtrack.


Amigo the Devil – ”Quiet as a Rat

Danny Kiranos är tillbaka efter 2018 års magnifika Everything is Fine. Nya singeln, som musikaliskt rör sig någonstans mellan nyss nämnda Tom Waits och klezmer-musik, tar upp Guds tystnad i relation till vidrigheter som mobbning, alienation och självmord. Det är misantropiskt och mörkt, men mer än något annat är det en uppmaning till oss alla att innan vi lämpar över allt ansvar på en eventuell gud först ser till oss själva och beter oss hyggligt mot varandra. Enkelt, ja, men framförallt väldigt sant.

Time doesn’t respect what doesn’t respect it/And kind isn’t a word I would use for man/If everyone’s made in ”his” image and even ”he” couldn’t perfect it/Then what the hell makes anyone think we can?


Katthem – ”Jag hör en röst

Ursprungligen bonusspår på höstens grymma album Vackra lögnerskor, nu släppt som digital singel. Vi bjuds på taggig, nervig (post)punk om den ack så relaterbara kampen mot depression. Påminner om Wire anno Pink Flag och är, som det mesta som Katthem gjort, ruskigt bra.