Thåström – En valsmelodi (Nils Ferlin-tolkning)

I fredags uppträdde Thåström På spåret. Kompad av Hellacopters framförde han Nils Ferlins odiskutabla visklassiker ”En valsmelodi”, från 1930. Reaktionerna på sociala medier och bland tv-kritiker har så gott som varit enhälliga – det var fantastiskt. Jag instämmer i att det var fantastiskt fint att se Thåström på en scen igen, även om det var en tv-scen (i dessa tider nöjer vi ju oss med det), och hans närvaro, likaså hans röst och hans känsla är alltjämt oantastliga krafter som ingen annan levande artist i detta land eller något annat riktigt kan mäta sig med. Men. Jag kunde inte låta bli att känna att Hellacopters testosteronstinna kött-och-potatis-rock inte riktigt var rätt inramning för denna melankoliska visa. Tur, då, att Thåström spelat in en helt annan version. Detta är det kanske inte alla som känner till, så därför vill jag ta tillfället i akt och lyfta fram denna.

Foto: Torndahl

1985 fick Thåström och Stry Terrarie ett infall. De skulle spela in en EP med svenska visor. Låtarna de valde var Bellmans Fredmans epistel n:o 81 (Märk hur vår skugga)”, Evert TaubesBalladen om briggen Blue Bird av Hull” – samt just Nils Ferlins ”En valsmelodi” (en fjärde låt ska också ha valts, och kanske spelats in, men det råder oklarheter kring vilken detta är). Av det där visprojektet blev emellertid intet. De två förstnämnda låtarna släpptes, som bekant, med Imperiet samma år, men övriga stoppades ner i skrivbordslådan. Många år senare läckte dock ”En valsmelodi” ut på nätet. Jag själv hittade den på den nu sedan länge insomnade fildelningssajten Limewire år 2006. Och det är jag glad för, för det är en av Thåströms allra mäktigaste rariteter, som jag älskat förbehållslöst sedan dess. Ljudet är burkigt och brusigt och instrumenteringen sparsmakad, men just tack vare detta blir atmosfären oerhörd. Det är en spöklik, djupt suggestiv känsla som vilar över inspelningen, och man får känslan av att Thåström sjunger till oss från andra sidan, bland sedan länge hädangångna själar och förfluten tid. De som uppskattar Bellman- och Taube-inspelningarna (vilket torde vara de flesta) lär falla pladask för även denna. Och precis som de mesta annat finns även denna pärla på YouTube idag. Varsågoda.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 23

Med julen kommer ledighet, och med ledighet kommer chans till läsning. I kalenderns näst sista lucka bjuder jag på några högkvalitativa tips på musikböcker. Varsågoda.

MorrisseyAutobiography

År: 2013

– Okej, den är ojämn, men herregud vad bra han skriver när han vill. Första två tredjedelarna är bländande litteratur från en av popvärldens vassaste pennor.


Erin OsmonJason Molina: Riding with the Ghost

År: 2017

– En ovärderlig och klanderfri djupdykning i en av de mest underskattade, och faktiskt allra bästa, låtskrivarna de senaste 25 åren. Skriven med lika mycket kärlek som förståelse för geniet Molina.


Scott WalkerSundog

År: 2018

– På tal om genier… I Sundog har Scott Walker samlat några av sina bästa låttexter från 60-talet fram till 2010-talet. Och vad man får vet alla som lyssnat på Walker – fullständigt egen lyrik, lika mäktig och välskriven när den handlar om kärlek som när den utforskar människans allra groteskaste förehavanden.


Mick Middles & Lindsay ReadeThe Life of Ian Curtis: Torn Apart

År: 2009

– En mer fängslande och intressantare bok om Ian än den som änkan Debbie Curtis skrev 1995. Även Middles och Reade kände Ian, men de lyckas ändå med att få till en mer nyanserad bild av honom än vad Debbie gjorde. Vilket kanske inte är så konstigt.


Peter GuralnickLast Train to Memphis samt Careless Love

År: 1994 samt 1999

– Mitt sista tips är sannolikt det bästa som någonsin skrivits i genren musikbiografi. Och om råder det närmast konsensus. Peter Guralnicks båda böcker om Elvis Presley, på sammanlagt 1300 sidor(!), är omistlig läsning om en av populärmusikens mest enigmatiska, missförstådda och intressanta gestalter. Den är också omistlig läsning om det amerikanska 1900-talet och den amerikanska drömmens framsidor och baksidor. Det är en enastående studie av bluesen, gospeln och rockens födelse.

Guralnick har vänt på varje sten, talat med varje relevant människa och lyssnat på varje inspelning, för att reda ut vem Elvis Presley var – och ingen har någonsin kommit närmre. Extra plus för att Guralnick aldrig, inte för en enda stavelse, tappar respekten för Elvis eller sin egen värdighet – han blir aldrig spekulativ eller sensationalistisk. Jag inser förstås att det är ett jäkla åtagande att läsa 1300 sidor om Elvis, men jösses om ni kommer att tacka mig sedan!


482 MHz:s adventskalender: Lucka 14

Igår firade Patti Smiths debutalbum 45 år. I mitt liv har mästerverket Horses funnits i 15-16 år. Och vilket album det är.

Om man med punk menar frisinnad, egen och helt utan intresse av att blidka någon eller något annat än ens egna infall och passioner, så är Patti Smith på Horses alldeles äkta punk. Att hon, ihop med framförallt Ramones, Talking Heads, Blondie och Television, utgjorde hela CBGB’s-scenen hör förstås också till saken. Men Horses är mer än bara punk. På Horses möts Van Morrison, Arthur Rimbaud, Allen Ginsberg och Jim Morrison på en schamanistisk trumresa långt bortom vår fattning. På Horses flödar de inre monologerna och de episka kompositionerna ”Birdland” och ”Land” jämsides med den lesbiska självmords-reggaen ”Redondo Beach”. Den oemotståndliga popen i ”Kimberly” är lika oumbärlig som urladdningarna i ”Gloria”, ”Break it Up” och ”Free Money”. Och när som helst jag hör ”Elegie” fladdrar bilder på det nerdekade 70-tals-New York förbi och jag känner mig både romantisk och ändlöst sorgsen.

Patti Smith 1975 Robert Mapplethorpe 1946-1989 ARTIST ROOMS Acquired jointly with the National Galleries of Scotland through The d’Offay Donation with assistance from the National Heritage Memorial Fund and the Art Fund 2008 http://www.tate.org.uk/art/work/AR00185

Horses låter som ingenting annat än sig självt. Horses är ett perfekt album. Det saknar dödkött och utfyllnad. Det existerar på ett plan i 70-talets New York, men är tidlöst i både text och musik, och lever i slutändan bortom begrepp som tid och rum, för evigt i ett helt eget universum.

Dagens lucka känns självklar.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 5

Efter en intensiv vecka växlas nu tempot ner denna lördag. Dagens lucka ägnas industrilegenderna Einstürzende Neubauten och deras nya singel “La Guillotine de Magritte”. Låten, onekligen en av hösten och vinterns bästa, går i samma suggestivt förföriska stil som deras mästerliga album Alles in Allem, som släpptes i våras, och rekommenderas alla som vill åt en mystisk, skugglik lördagskänsla. 2020 må ha varit ett skräpår, men det har verkligen varit särdeles fint vara Neubauten-fan.

Till singeln har dessutom en mycket stilig video gjorts. Se den här:

482 MHz:s adventskalender: Lucka 3

Idag vill jag lyfta fram ett band som förtjänar all uppmärksamhet. Jag talar om Göteborgsduon Fåglarna. Deras diskografi är minst sagt liten – endast en tvåspårssingel har det blivit (se nedan), utgiven för några år sedan. Men oj, vilken fullträff det är. På blott tolv minuter och utrustade med stram, kall elektronik och kontrasterande luftig sång skapar de en ödslig, karg och samtidigt djupt tilldragande ljudvärld på ett sätt man annars van vid hos mästare som Sällskapet och Suicide.

Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera det här bandet. Är man det minsta intresserad av suggestiv och elektronisk musik från längst in bland skuggorna är Fåglarna ett måste.