Övervägande obskyr, tungsint elektronik den här omgången, men det går väl an? Sverige, USA och Ukraina är representerade. Det känns ju rimligt i dessa tider. Varsågoda.
Kirsten Knick – Close Your Eyes
– Kirsten Knick gjorde tidigare musik under namnet Völuspa, men med nya plattan Close Your Eyes går hon under eget namn. Musiken hon gör är i grund och botten pop, men pop insvept i ett drömskt skimmer. Gott så, kan man kanske tycka, men faktum är att albumet både är för långt och för ojämnt. Jättefina låtar som ”Miss You Too” och ”Leave Me Alone” varvas med tjocka sjok av låtar som aldrig lyfter och istället flyter in i varandra, där Knick inte tycks veta om hon vill göra pop eller ambient och därmed misslyckas med bådadera.
Betyg: 5/10
Bästa låt: ”Leave Me Alone”
Om ni gillar detta: Beach House – Bloom
– Roya släppte i våras den grymma plattan Pulse (8/10 i betyg här på 482 MHz). Den plattan bestod av tunga synthar och suggestiva toner som förde tankarna till såväl body som till Cocteau Twins debutalbum Garlands. Nya albumet Bound är helt instrumentalt och drar än mer åt både synth- och ambient-hållet än Royas tidigare släpp. För det mesta funkar det alldeles förträffligt, men vissa låtar känns mer som skisser än färdiga verk. Och visst saknar man både Royas röst och hennes texter? Bäst blir det på blytunga ”mörker” och på skräckfilms/Brian Eno-minnande ”night rain kush”.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”mörker”
Om ni gillar detta: Roya – Pulse
– Bakom det egendomliga namnet A<M döljer sig Johan Risberg, en veteran i musikergejmet. Men bortsett från en sjutummare härom året är detta Johans första släpp som A<M. Han gör elektronisk musik som skiftar mellan anarkistiskt oljud á la Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle och Clair Obscur, och majestätiskt ödslig i stil med Joy Division och tidiga The Cure. Och faktum är att han fixar bägge stilarna bra. För en evig melankoliker som undertecknad drabbas jag hårdast av ”When Dying”, som är en av höstens finaste svenska låtar inom facket synth/postpunk. En annan höjdpunkt är den lika delar malande, lika delar vackra ”Post Modern Irony”, som blandar de bägge ovanstående stilarna utmärkt bra.
Hade EP:n drygats ut med två spår till, i samma stil som antingen ”When Dying” eller ”Post Modern Irony”, hade plattan fått tydligare fokus och mer tyngd, och nedanstående betyg hade blivit högre. Nu känns Black EP väldigt mycket som en provkarta över alla de saker Risberg kan göra i studion med sina maskiner. En mycket lovande provkarta, dock.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”When Dying”
Om ni gillar detta: Cabaret Voltaire – The Voice of America
– Före detta Ladomir-medlemmen Anna Öberg är tillbaka med sitt tredje soloalbum i eget namn. Som vanligt varvar hon karg body med synthpop, som vanligt både imponerar och frustrerar hon. Bäst blir det när hon stiger ner i avgrunden och släpper på fyndigheter, putslustigheter och försök till starka melodier. Tyngst och mest imponerande är låtarna ”En kropp”, ”Skorna står kvar” och ”Din trampolin”. De förstnämnda är två köttiga, pulserande body-stycken, med känsla för atmosfär, den sistnämnda snuddar vid både dungeon synth och ambient och är plattans mest stämningsfulla stund. Annars är det just den alltför ofta återkommande ironin och fyndigheterna i texterna samt de halvdana försöken till pop som drar ner helhetskänslan. Fick jag bestämma skulle hon helt strunta i både pop och fyndigheter till nästa platta och bara gå på atmosfär och tyngd – för där är hon grym.
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Din trampolin”
Om ni gillar detta: Twice a Man – On the Other Side of the Mirror
– Ukrainska Glass Beads är ett band bland många band frontade av en Nico-besatt sångerska och som gör atmosfärisk cold wave med världsfrånvända texter djupt nedtyngda av svår Weltschmerz. Lebanon Hanover älskar vi ju, Selofan är också bra, för att nämna ett par, så behöver vi ännu ett band i samma stil? Inte alls, men Glass Beads behöver inte skämmas för sig för det, och när Lebanon Hanover underpresterade med sitt senaste album är det bra att ha en reserv att ta till. De saknar spetsen i texterna, men atmosfäriska ljudbilder har de däremot i närapå överflöd. Lyssna bara på fullträffar som ”Dark Side”, ”City of Anger” och ”Hall of a Thousand Fears”. På minussidan fastslår jag, förutom den totala bristen på originalitet, att plattan är för lång och rymmer lite för många bleka låtar som bara harvar på. Hade de varit lite mer kritiska i urvalet hade betyget blivit snällare.
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”City of Anger”
Om ni gillar detta: Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo?
482 MHz 