Recensioner: 2022-04-02

No Suits in MiamiNothing Ever Happens (album)

– Med nya plattan, uppföljaren till 2019 års lysande debut I Hope That No One Sees Me, fortsätter lundabandet No Suits in Miami på den inslagna vägen. Det låter fortsatt som en blandning mellan det tidiga 90-talet och skivbolag som Sarah Records och svenskt 00-tal, med smakfulla inslag av både Johnny Marr och Robert Smith. För det mesta är det lika briljant och hjärtekrossande som vanligt, och särskilt singlarna bränner till – låtar som ”Buffy” och ”The Robins Sang” tillhör det bästa bandet spelat in – men jag förvånas över att plattan faktiskt innehåller vad som känns som utfyllnad. Det har jag aldrig tidigare varit med om när det kommer till NSIM. Hur jag än försöker kan jag inte få låtar som ”Couldn’t Say”, ”Sunday” och ”Stay Here” att fastna. Det är inga dåliga låtar – sådant sysslar inte NSIM med – men de är långt under bandets guldskimrande snitt. Men detta till trots är NSIM i mitt tycke landets bästa gitarrpopband och jag fortsätter hålla fanan högt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Buffy”

Om ni gillar det här: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


Premiere – ”Sunkissed

Två år sedan senaste släppet (den magnifika singeln ”Motivation”). Två år är lång tid, men stockholmsslynglarna i Premiere skyndar långsamt, och de släpper inget som inte bränner hål i en. Med nya singeln ”Sun Kissed” cementerar de sitt uttryck, skapat från 90-talets dance och house och lika kaxig som drömsk och vemodig indie från 00-talets Göteborg, och understryker på nytt att vill man ha indie som känns längst in i maggropen är det till Premiere man ska vända sig.


Bauhaus – ”Drink the New Wine

Goth-pionjärerna Bauhaus gör comeback med ny musik för första gången på 14 år – och de imponerar. Låten är baserad på ett beat av trummisen Kevin Haskins. När låten sedan skulle skrivas fick övriga medlemmar en minut var att göra vad de ville med, men med förutsättningen att de inte delade sina idéer med varandra. Kvartetten satte sedan ihop låten och skrev crescendot. Vidare är låten inspirerad av när André Breton, Marcel Duchamp, Jacques Prévert och Yves Tanguy tillsammans skapade cadavre exquis-tekniken, som går ut på att ett gäng konstnärer tillsammans skapar ett verk sekventiellt. Ja, ni hör ju själva. Det är pretentiöst och artsy så det förslår – men oj vad bra det är. Det hade varit lätt för Bauhaus att antingen ”rehasha” det de gjorde för 40 år sedan eller sko sig på det som unga band och efterföljare som Boy Harsher, Lebanon Hanover eller Tempers gör idag, men nej. Drink the New Wine är något helt annat och har mer med Bowie anno Blackstar att göra, fast ännu underligare, ännu mer artsy, ännu mer moody. Fantastiskt!


Harriet Nauer – ”A Brief Moment

Svenska singer-songwriter- och folkscenens vackraste röst tillhör sannolikt Harriet Nauer. På nya singeln, det första smakprovet från en kommande EP, sjunger hon modigt om självmord och om att bli kvar när någon väljer att avsluta sitt liv, men hon gör det helt utan att bli morbid eller romantiserande och utan att vältra sig i svärtan. Snarare är ”A Brief Moment” varm och trösterik, med ett luftigt och atmosfäriskt sound som för tankarna till Tracy Chapman, akustiska Springsteen och Azure Ray.


Vincent Neil Emerson – ”Son of a Bitch

– Countrymusiken, min, sedan nästan två år, största kärlek, mår förträffligt. Särskilt den kärva, aviga och alternativa varianten, som hämtar inspiration från Townes, Willie, Waylon och Merle, för att nämna några. En av de främsta fanbärarna heter Vincent Neil Emerson, bördig, precis som tre fjärdedelar av ovanstående gubbar, från Texas. Nya singeln är en akustisk slow-burner av yppersta snitt, där Emerson med skärande närvaro besjunger kärlekslöshet, otur och självförebråelser. Man sitter som på nålar och lyssnar på varenda stavelse, tar in varenda fras, för man vet att det är sanningar, idel sanningar, som kommer ut ur Emersons mun och gitarr. Precis som det ska vara när det kommer till country, alltså.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 18

EP-formatet är ett format jag är kluven till. Numera, ska jag säga. För det fanns en tid då jag verkligen kunde uppskatta EP:n. Tiden då EP:n fungerade som ett komplement till ett album, eller som något ett band eller en artist släppte mellan album. Idag går det inflation i EP:s och vissa band och artister släpper bara EP:s. Jag gissar att det går hand i hand med våra sönderscrollade, informationsbesatta hjärnor, ständigt hungrande efter något nytt. Färre och färre band och artister klarar av att färdigställa hela album och fler och fler lyssnare får allt sämre koncentrationsförmåga – och då passar ju EP:n perfekt. Men man ska ju som bekant inte måla fan på väggen, och detta är bara en teori, utfärdad av en sur traditionalist, och alldeles oavsett görs det ju även idag riktigt starka EP:s. Nedan följer fem exempel på detta. Varsågoda. Årets fem bästa EP:s.


5. Beverly KillsElegance in a State of Crisis

– Postpunk med utsökt popkänsla – och makalösa gitarrer.

4. Harriet NauerHuman

– Efter sex års tystnad kom Harriet Nauer tillbaka med en modig EP – en EP där Harriet inte skydde att stå naken inför mörkret. Human är kärv, avskalad och väldigt personlig, men det har inte stoppat Harriet från att skörda publika framgångar – välförtjänt.

3. Keeley ForsythPhotograph

– Debutalbumet Debris från i våras var väldigt bra, men med EP:n Photograph, släppt i november, växlade Forsyth upp. Soundet blev än mer eteriskt, än mer suggestivt och betydligt mer elektroniskt. Låtarna kröp ännu djupare in under huden och Forsyth etablerade sig som ett svårdefinierat väsen att räkna med.

2. Isolated YouthIris

– Stockholmsslynglarna i Isolated Youth gör en postpunk som känns lika klassisk som originell. Ena stunden hörs ekon från giganter som Joy Division och The Chameleons, andra stunder sugs man in i drömvärldar där Sigur Ros härskar. När dessa uttryck blandas får vi något oerhört vackert. Då får vi Iris, som utan tvekan är det bästa som Isolated Youth har släppt.

1. OrochenThylacine

– Efter några år i gejmet hittade Orochen med andra EP:n, släppt i september, helt rätt. Thylacine är en mullrande, sotig kompott där PLP möter Have a Nice Life och mid era-Swans. Det är en synnerligen genomarbetad och intelligent platta, med rejäl tyngd i både text och sound. Får de bara lite tid kan Orochen få ihop ett riktigt starkt album. Det ser jag fram emot.

Recensioner: singel-special

Bara singlar den här gången. Jättebrett möter jättesmalt och förenas någonstans i mitten. Som vanligt bara kvalitet. Varsågoda.


Chivvy – ”Red Water

– På sin debutsingel blandar Chivvy xx-gitarrer med Cure-atmosfärer, slänger in lite välbehövlig djuretik (som gör en sån som jag mycket glad), och slutprodukten är en av årets bästa svenska låtar. Det är en mäktig känsla att bli golvad av en debutsingel. Tack vare Chivvy och deras suggestiva, drömska, fantastiska ”Red Water” har jag fått erfara denna känsla igen. Tack för det.

Ute nu via kvalitetslabeln Novoton.


Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– På nya singeln visar Liam återigen vilken Gallagher som gör intressantast och mest drabbande musik, med bäst melodier. ”All You’re Dreaming Of” är en ballad av klassiskt Liam-snitt – lika vemodig som den är stärkande, och den är lika lennonsk tidlös som den är precis det vi behöver detta onådens år 2020. Den är redan bland det allra bästa han gjort.


Harriet Nauer – ”December

– Nauer släppte tidigare i höstas en av årets bästa EP:s, den mycket imponerande Human. Nu är hon tillbaka med en singel som ska följa oss in i vintermörkret – och sämre sällskap än Harriet Nauer kan man ju tänka sig. ”December” är mörka Humans ljusa kontrast, och Harriets röst är fortfarande ett väsen från det tidiga 60-talets Greenwich Village på besök hos oss vanliga dödliga 2020-tals-människor. Med sån här musik blir det lite lättare att klara de många mörka månaderna som väntar.


Miley Cyrus (featuring Billy Idol) – ”Night Crawling

– Yrvädret Miley Cyrus har på sin nya platta haft den goda smaken att bjuda in en av rockhistoriens bästa och mest förbisedda röster till att sjunga. Ikonen Billy Idol gästar på den pulserande, suggestiva, smått åttiotalifierade bangern ”Night Crawling”, och det är inte utan att gåshuden är ett faktum. Såhär tänd, och med såhär starkt material i händerna, har vi inte hört den i morgon 65-årige(!) Idol på många herrans år, och Miley håller utan tvekan jämna steg med den forne punkhjälten. Låten i sig är fantastisk, och den hade utan vidare platsat på klassiska Idol-plattor som Rebel Yell och Whiplash Smile. Och hade vi fått lov att dansa hade den fyllt vartenda dansgolv. Detta är en av höstens mest potenta energishots!

Recension: Harriet Nauer – Human (EP)

Trollhättebon Harriet Nauer debuterade 2014 med mini-LP:n/EP:n Standing by the Heavenly Gates. Sedan dess har hon legat lågt på skivfronten, men nu är hon tillbaka igen. Och nya EP:n Human imponerar på denne recensent.

Harriet Nauer är bländande som en filmstjärna, har en röst som landar någonstans mellan ett klassiskt skogsrå och kalifornisk 70-tals-folk och en låtskrivarförmåga som borde få merparten av americana-Sverige att darra. Ni förstår ju att hon är lätt att falla för. Human visar också på enorm integritet – både vad gäller text och musik. Harriet Nauer räds inte mörkret och hon fiskar inte efter hits eller bred framgång. Hennes låtar är genomgående kärvt nerskalade och mollstämda, och deras nakna ödslighet får mig att tänka på Nick Drake. Texterna, sedan, är självutlämnande om ett svårtyglat inre mörker, destruktivitet och relationer som inte är helt lätta att handskas med. Mäktigast blir det i korta, men ack så drabbande, avslutaren ”Bruises” samt självutlämnande ”Demon”. ”Bruises” gnisslar och mullrar som vore det en Ossler-låt, och får mig att hoppas på en utveckling av och fortsättning på det soundet till nästa platta. Tyngden i den låtens ljudbild skänker också en välkommen nyansering av plattans sound.

Foto: Tobias Hilmersson Rydén

Till nästa gång hoppas jag verkligen att Nauer slutar ”sejfa” och istället tar sig an albumformatet. Idag översvämmas vi av EP:s, men allt färre vågar satsa på genomarbetade album. Och Nauer, med sin låtskrivarförmåga och enorma talang, hade inte haft några problem med det längre formatet.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Bruises”

Om ni gillar detta: Nick Drake – Pink Moon, Bruce SpringsteenNebraska

Recensioner: 2020-08-09

Den tropiska hettan får säga vad den vill – man vet att hösten är på väg när det i strid ström börjat trilla in ny, kvalitativ musik igen. Nedan följer ett urval. Fyra singlar, ett album. Albumet längst ner.

Anders Elowsson – ”Napoleon och den brända jordens taktik” (singel)

– Falunbördige singer-songwritern Anders Elowsson dök tidigare i veckan, mejlledes, upp på min radar från ingenstans – och det är jag glad för. Hans nya singel är en mycket fin poplåt, med en lika ursvensk, somrig och djupt melankolisk melodi som, säg, Olle AdolphsonsTrubbel” eller Mats PaulsonsVisa vid vindens ängar”. Rekommenderas varmt.


Oas Musik – ”Sanningen” (singel)

– Oas Musik är Albert Stens (från utmärkta Diamond Is Forever) splitter nya soloprojekt. Den starka debutsingeln är urban, neondränkt nattpop, utan störig attityd eller oklädsam ”street”-känsla, som vissa andra dras med. Istället bjuder Sten på mycket atmosfär och gott om potential. Jag ser fram emot att höra mer.


Kaain – ”How to Lie” (singel)

– Den finska systerduon Kaain gör kärv, karg folk i stil med Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Steve Von Till. På nya singeln ”How to Lie” gästas de av ingen mindre än Pelle Ossler, vars karaktäristiska avgrundsgitarr skänker en redan svärtad, mäktig låt gott om tyngd och patos.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.


Harriet Nauer – ”Hit Me Hard” (singel)

– Harriet Nauer från Trollhättan är tillbaka med ny musik för första gången på sex år. ”Hit Me Hard”, första singeln från en kommande EP, är tung americana med ett påtagligt, kyligt nordiskt vemod. Den mycket imponerande sången för tankarna till Joni Mitchell och Kate Bush, och arrangemanget, bestående av akustisk gitarr och atmosfäriska synthpålägg, låter Springsteen anno The Ghost of Tom Joad. Blir ni alldeles till er? Jag också. ”Hit Me Hard” är en grymt stark låt, Nauer en mycket lovande singer-songwriter. Jag ser fram emot EP:n.


Courtney Marie AndrewsOld Flowers (album)

– De bästa skilsmässoplattorna är de som river upp gamla sår, om än bara under tiden som skivan pågår. På Old Flowers kan man inte värja sig. De sparsmakade countryballaderna, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Man kommer inte till några nya insikter, och förmodligen finns inga nya insikter att finna, men under tiden skivan pågår, under tiden man tillåts sjunka ner i Courtneys djupa hav av vemod, river och sliter det i en och man påminns om att man bara är en människa som lever och känner, med ett förflutet och med en framtid.

Old Flowers är ett fantastiskt album, med emfas på album. Det är enhetligt, fokuserat och utan utfyllnad. Visst, alla låtar är inte lika knäckande som ”Together or Alone” eller avslutande mästerverket ”Ships in the Night”, och kanske fungerar låtar som ”Guilty” och ”Carnival Dream” mest som funderingar, men det tillhör tvivelsutan de allra bästa albumen 2020.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Ships in the night”

Om ni gillar detta: Sharon Van EttenAre We There