Molchat Doma (band)
– Det just nu intressantaste och bästa postpunkbandet är inte tyskt, amerikanskt, brittiskt eller ens svenskt. Det är vitryskt! Molchat Doma (som enligt bandets hemsida betyder ungefär ”tysta hus”) kommer från Minsk och spelar iskall postpunk och vackert svärtad cold wave med ypperlig känsla. Tänk Seventeen Seconds, tänk Unknown Pleasures, tänk tidiga OMD, tänk kalla kriget, dåligt väder, melodier man inte längre trodde fanns, tänk utmärglade, ödesmättade gitarrer, frostig elektronik och hinsidessång. Tänk allt detta och ni tänker på Molchat Doma. De har hittills släppt två fullängdare. Debuten, S Krish Nashih Domov (2017), är karg, kantig postpunk, medan uppföljaren, Этажи (uttalas Etazhi och betyder ”golv”, på svenska) (2018), bjuder på lite fler nyanser och är rundare i kanterna. Jag föredrar uppföljaren. I höst har de hittills släppt två lysande nya singlar varför jag misstänker att ett nytt album är på gång. Lyssna på allt.
De Ambassade – Duistre Kamers (album)
– Mer postpunk – denna gång från Holland! Och denna gång än mer elektroniskt än ovanstående vitryssar. Ljudbilden byggs av varma analoga synthar som puttrar och skimrar, medan trummaskinerna och basen skapar ett stundtals rätt hyggligt sväng – åtminstone för att vara dyster, holländsk postpunk.
Mount Eerie & Julie Doiron – Love Without Possession
– 2008 släppte Mount Eerie och Julie Doiron det lysande albumet Lost Wisdom. Senare i höst släpps uppföljaren Lost Wisdom pt. 2. Det första smakprovet är en lika förödande som hoppingivande redogörelse för vad kärlek är – i traumats kölvatten. 2016 gick Phil Elverums, som mannen bakom Mount Eerie egentligen heter, fru bort i cancer, endast 35 år gammal. 2017 respektive 2018 släppte han två album där han på ett oförställt och naket vis besjunger sin sorg. Två jättefina skivor, men skivor som man inte slänger på hur som helst. Sorgen de är genomdränkta i kräver en del av lyssnaren. Respekt, inte minst. Första smakprovet från kommande plattan är Elverum på andra sidan sorgen. Han har mer distans nu, tycks uppleva ett annat lugn och en annan acceptans. Han är fortfarande förkrossad över vad som hänt (Indifferent stars in the night sky/Watch me while I churn/Still holding this love for you/Without a thing to do/But try to live), men är samtidigt på ett jämnare köl (What would be the use in becoming/A symbol of walking desolation?/Awash in multiple griefs/Elaborating on anguish). På Love Without Possession visar Elverum med all önskvärd tydlighet och med knivskarp skärpa att han vet precis vad kärlek är, hur det känns att förlora den och hur det är att leva i spillrorna, skärvorna och dammet som bildas efteråt.
Jag hade hoppats på en ny, tung platta i stil med mästerverket Wind’s Poem, men Lost Wisdom pt. 2 ser ut att bli rätt bra, den också.
Carla dal Forno (artist)
– Utan att överdriva vill jag hävda att den australiensiska numera London- och tidigare Berlin-baserade sångerskan, låtskrivaren och ljudmakaren Carla dal Forno förmodligen är den mäktigaste musikupptäckten jag gjort i år.
2016 debuterade hon med den helt igenom lysande plattan You Know What It’s Like och följde sedan upp den året därpå med en minst lika stark EP, The Garden, och i fredags, 4/10, kom andra fullängdaren, Look Up Sharp. På debuten varvar hon ambienta instrumentalspår med svala, ljusskygga och djupt suggestiva poplåtar som lånar lika mycket från det tidiga 80-talets mest moody postpunk som från poppen. EP:n The Garden är fyra spår som allihop tar debutalbumets experimentella pop ett steg längre. Allt är murrigare, dovare, mörkare. Men melodikänslan och debutalbumets luftighet och atmosfär finns alltjämt kvar.
På det närapå dagsfärska nya albumet, Look Up Sharp, kan mer ljus skönjas än tidigare. Långt ut på det svarta havet anar man en horisont och poppen har fått en aningen mer framträdande roll. Men allt är förstås relativt. Carla dal Forno verkar fortfarande för det mesta i skuggorna, texterna är fortfarande syrliga och marinerade i en rejäl dos galghumor och influenserna är skimrande mörka. Nya albumet kan också stoltsera med att innehålla vad som mycket väl kan vara årets bästa låt: den omöjligt coola och snygga So Much Better. Jag kan inte minnas när jag senast hörde en så bitande och mörkt humoristisk post-breakup-låt (It’s almost two years later/And still I feel the same/You were a disaster/I’m glad I caused you pain/…/I’m happy that you’re still the same/And I am so much better).
Carla dal Forno bör tilltala de flesta svaga för Sällskapets europeiska skuggvärldar, The Cures minimalistiska stordåd från tidigt 80-tal, obskyr postpunk likt The Names och Modern Eon eller sentida Einstürzende Neubauten och deras lika delar snygga som märkliga sånger. Kolla upp nu och tacka mig sedan.
Lars Winnerbäck – Eldtuppen (album)
– Ett oväntat inslag bland allt obskyrt på listan, kan tyckas. Och inte heller är jag någon storkonsument av Winnerbäcks musik. Jag hör den ibland. Ofta uppskattar jag vad jag hör, men ibland vill jag bara gå och gömma mig (nio fall av tio rör det sig då om tidiga Winnerbäck). Men jag kan inte påstå att jag lyssnar på honom. Jag har respekt för honom och nästan varje gång jag hör en Winnerbäck-låt reagerar jag på hur bra texten är. Han är i sanning en knivskarp skildrare av vardagsångest, grådaskig resignation och vår alltmer krackelerande samtid.
Av olika anledningar bestämde jag mig för att ta mig an hans senaste album, Eldtuppen. Något jag är mycket glad för att jag gjorde. För det är ett synnerligen genomarbetat och helgjutet album, som verkligen djupdyker, uppfriskande fritt från ironi och poser, i precis det där jag nämnde som får mig att respektera Winnerbäck: vardagsångesten, resignationen, de cyniska samtidsskildringarna. Visst är det tydligt att han väldigt gärna vill vara både Ulf Lundell och Joakim Thåström, men samtidigt och paradoxalt nog känns Winnerbäck ändå alldeles oförställd. När han på titelspåret sjunger att han att är slut som artist tror man honom. Han har ju fel, men man tror honom. Och det är omöjligt att inte beröras när han förebrår sig själv över ett svek i låten Skulle aldrig hända oss. Exemplen är många, men i slutändan handlar det om samma sak: Winnerbäck är en stor låtskrivare därför att han helt enkelt och på ren svenska vågar vara jävligt deppig, ocool, oironisk. Trots det säljer han multum och är omhuldad och folkkär som få. Eldtuppen är inget stort steg, rent konstnärligt, men den ringar in allt som Winnerbäck är och gör bäst.
Betyg: 7/10
Bästa låt: Tror jag hittar hem eller den thåströmskt mullriga Precis det där
Om ni gillar detta: Thåström – Kärlek är för dom, Ulf Lundell – Den vassa eggen
482 MHz 