Recension: Thåström – Texter

IMG_8505

I juli, när ”PR-maskineriet” för Thåström-boken Texter började rassla igång, skrev jag en längre text om vad Thåströms texter betyder, säger, står för och är. Vem Thåström, textförfattaren, är och vilka hans centrala verk är. För mig och förhoppningsvis för många fler. Då hette det:

För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. /…/ Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

I dag sitter jag med boken framför mig. Jag bläddrar och fastnar vid textrader jag läst oräkneliga gånger tidigare. Sugs återigen in i Thåströms livgivande värld. I ena stunden är jag på Fregatten, som med sitt lugn, sin subtilt familjära hållning och sitt ölutbud blivit en favoritkrog, för att i nästa dricka porter i Vesterbro. Jag går längs Bernauer Strasse och tappar andan av kranarna på varvet i Gdansk. Minns enorma läsupplevelser –  som Triumfbågen av Remarque, vad som helst av Stasiuk och Zagajewski – och hur jag en gång upptäckte Gun Club och Jeffrey Lee Pierce. Minns alla gånger ens egen existentiella ångest fått iklä sig Kaospassagerarens perfekta fraseringar och formuleringar – och jag minns känslan efteråt. Lugnet som kommer av att veta att man inte är ensam. Jag minns alla kärleksförklaringar som stulits – från Kom kom, från …den dan, från Samarkanda och Karenina. Romanserna är preskriberade, men texterna släpper jag aldrig. Och de släpper aldrig mig. I dag är det Ner mot terminalen som sätter ord på sånt där. Och Gräsfläckar. Minns hur Den morronen och texter som Alltid va på väg väckte mig ur en närmast trettioårig slummer, fick mig att röra på mig. Minns Postbahnhof och 40-gradig värme i juli 2015. Minns hur Sällskapets första platta år 2007 sparkade in en dörr och visade mig vem jag var, musikaliskt och estetiskt, och i samma veva tonsatte en av de viktigaste tiderna i mitt liv. Jag lyssnar fortfarande på den plattan säkert en gång i månaden. Den tappar aldrig ett uns kraft. Känner tacksamhet över att äntligen ha texterna till Nowy Port-plattan och en del PLP-b-sidor. Slår fast vad jag har funderat på i många år: On/Off är bland det bästa Thåström skrev under tiden i PLP. Vidare läser jag texten till Ingen neråtsång och kan fortfarande inte begripa hur man kan skriva så bra. Minns hur mitt 14-åriga jag, som var på god väg att lämna hiphoppen till fördel för punken, hörde Vacker död stad, som då var färsk, och sedan Ebba Grön, Imperiet och så vidare. Minns vilka ruttna dagar det var på den tiden, minns den vidriga stanken av pappersmassa som låg som ett tungt, elakt väsen utanför Särlaskolan, men minns också hur fint det var att hitta något nytt, något vackert, som gjorde dagarna mer uthärdliga. Läser några rader ur Du är religion och minns blandskivan med Imperiets mörkaste låtar som min äldre kusin gav mig. En viktig byggsten lades på plats och mer medicin för själen. Minns alla svarta dagar då Das neue Konzepts och Warzaws öppningsrader varit precis vad jag behövt. Minns alla cykelturer till hamnen här – hur vyerna och ensamheten, en Zywiec och Natten för det här gungat mig till ro. Jag bläddrar och hamnar hos Ebba Grön. Slås av hur oantastlig Kärlek och uppror är. Hur Turist i tillvaron, med sitt stärkande budskap om att skaka av sig skit, piss, damm och demoner, är en typiskt ”ebbig” och okomplicerad föregångare till de livsbejakande och hoppingivande texter, som till exempel Beväpna dig med vingar, Centralmassivet och Alltid va på väg, som Thåström skriver nuförtiden. Bannar också mig själv för att jag så sällan lyssnar på Ebba idag – detta makalösa band som nästan aldrig tog minsta snedsteg. Samtidigt finns varenda textrad, varenda ackord, i ryggmärgen. På livstid. Så sett lyssnar jag på Ebba varje dag. 

Slår igen boken, översköljd av alla texter, alla minnen. Vissa är 20 år, vissa en dag.

IMG_8506

Jag öppnar den igen. Bläddrar vidare och stannar upp vid varje sedan tidigare opublicerad bild och granskar den närmast religiöst. Går vi bortom det konstnärliga och bara betraktar den fysiska varelsen Thåström är det lätt att bli lika imponerad. Kindbenen på sidan 214. Blicken på sidan 80. Blicken på sidan 120. Det är trams och yta, jag vet, men Thåströms yttre är lika oantastligt som hans penna.

Jag bläddrar igen och knockas omedelbart av dagboksinläggen. För en sekund, eller om det är en minut, tänker jag att bara dessa är ju värda priset. De senaste 15 åren eller så, har Thåström som bekant gläntat på dörren till sitt inre, blivit mer personlig, än vad man tidigare var van vid. Men dessa dagboksinlägg leder en längre ner i korridoren och gläntar på en annan dörr, ännu närmare det innersta. Det är en ynnest att få ta del av detta, samtidigt som det känns som man tjuvkikar in genom nyckelhålet. Men jag plitar ner varenda referens, varenda bar som nämns, flyttar upp allt på att-göra-listan.

IMG_8509

Vidare är boken, utgiven av Teg Publishing, en stadig pjäs. Den är inbunden, tryckt på ganska tjockt papper, med ett matt och snyggt, om än enkelt layoutat, skyddsomslag. Jag hade definitivt valt en annan, mer sentida bild som omslagsbild och inkluderat fler sentida bilder i själva boken (och för guds skull foton från Sällskapet-åren!), men detta är bara mindre anmärkningar. Som jag nämnde inledningsvis: vi behöver Thåströms texter på ett och samma ställe. Vi behöver kunna öppna dörren och kliva in. Känna att vi är på en plats där utanförskap inte nödvändigtvis är ett hinder, påminnas om att det trots allt finns en vacker värld där ute och trots att vi bara är några i mängden ändå är stjärnor. Vi har såklart alltid haft skivorna till detta, men nu har vi allting samlat. Det är inte svårare än så.

IMG_8508

Varför Thåströms Texter behövs

texter

I september ger Teg Publishing ut Joakim Thåströms samlade låttexter i en, av allt att döma, stilig inbunden utgåva, som fått det enkla, koncisa namnet Texter. 2007 gav förlaget Prisma ut en volym med det snarlika namnet TXTR, som samlade alla dittillsvarande låttexter (med vissa undantag och bortfall). Den boken är sedan länge slutsåld och ur tryck, och sedan dess har Thåström givit ut fem album (Sällskapets  Nowy Port inräknad), vilket man får säga inte bara rättfärdigar utgivningen av den nya boken, utan också gör den till en av höstens mest emotsedda händelser. För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. Det började med Ebba Gröns ofiltrerade skildringar av ett Sverige bortom folkhemmet, ett förortssverige som ingen riktigt ville kännas vid eller ta ansvar för – utom just vissa av eldsjälarna som bodde och verkade där. Ebba Grön själva, till exempel.

Under de dryga fem år som Ebba Grön existerade skrev Thåström texter som gjorde upp med och utmanade makthavare, strukturer och samtiden. På debutplattans Schweden Schweden skrev Thåström om det Sverige som fostrat honom. Det Sverige som gjort sitt yttersta att skapa en lydig, hunsad medborgare, som tackar med mössan i hand. Nöjd med vad som än bjuds. Syrligt och inte så lite drabbande sjunger han: Jag har fått lära mej/att tacka för maten/& ja har fått lära mej/att jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra/Och jag känner efter och försöker/Man får ju inte bli en sån där ni vet/en sån som står och hänger,/en sån som står och glor. På uppföljaren Kärlek och upprors avslutare Hat & blod är ungarna från Schweden Schweden ute på stan. Desillusionerade, frustrerade och trötta på det liv som erbjuds dem går de lösa på stan, skrämmer tanter, dricker för mycket, hamnar i slagsmål. Det är vanlig jävla fredagkväll. Vilken desillusionerad, ilsken ungdom behöver inte höra sådana låtar och läsa sådana texter? Och vilken ung, ångestfylld människa behöver inte höra en låt som Uppgång och fall, från Ebbas självbetitlade sista platta? Här är textjaget förpassat till att passiviserat stå utanför samhället – medicinerad står han lydigt i kö och väntar på sånt som blir över, så att icke-existensen ska få fortsätta lite till. Man har tutat i honom att han ju har allt, men han vet bättre. Han vet att han ju egentligen har ingenting alls, att hans liv är en skyddad verkstad för meningslöshet. Och i den sista versen lyser den gamla anarkismen igenom – när samhället som understödjer och skapar dessa tillstånd faller sönder ska han skratta, inte sörja. Han är ivrig, men väntar tålmodigt. Vad som förenar dessa texter och Thåströms Ebba-texter i allmänhet, är patoset. Oavsett om det handlar om ilsken plakatpunklyrik som sparkar uppåt eller nästintill uppgiven lyrik om de människor som samhället vägrar bry sig om, så finns där ett patos. Ett bultande, blödande hjärta för alla på dekis, och en ständig påminnelse om att det går att bryta bojorna och bli något mer. Med detta färskt i minnet hamnar man hos Imperiet.

Imperiet ville alltid mer än Ebba Grön. Nå ut till fler, säga mer, rädda världen. Gesterna var tidsenligt stora och de lyckades väl inte alltid med vad de företog sig. Därmed inte sagt att Thåströms texter var dåliga. Tvärtom. Och patoset var kvar, om än vidgat till hela vida världen. Om Ebba förknippas med förorten (både den fysiska förorten, Rågsved, och förorten som metafysisk och föreställd plats) är Imperiet cosmopoliter, som turnerade och engagerade sig i USA, Nicaragua, Kuba och Mexiko och stundom sjöng på engelska. Men glöden, patoset finns som sagt kvar. Inte minst i debutsingeln Alltid rött, alltid rätt och hatlåten till staten Israel, Österns röda ros. Men Imperiet var också tiden då Thåström på allvar började blicka in i sig själv. Mest drabbande hörs detta på Jag är en idiot, från 1988 års Tiggarens tal – Imperiets sista skiva. En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. När man som felande, lumpen människospillra hör den låten och läser den texten känner man sig plötsligt mindre ensam. Och man börjar bygga upp sig själv igen. Det är kraften i Thåströms lyrik.

När Thåström i början av 90-talet drog till Amsterdam och började mixtra med nya, karga ljudvärldar i bandet Peace, Love & Pitbulls, skrevs texterna på engelska. Språket skalades också av, blev naknare på ett sätt, ofrånkomligen mer distanserat på ett annat. När det begav sig beskrev Thåström själv texterna som toalettklotter. Och läser man texten till (den geniala) This Is Trash, från PLP:s självbetitlade debutplatta, är man beredd att hålla med: I’m gonna teach the masses/With my dum-dum song/I’m gonna kick your asses/I’m the new king kong. Det är enkelt, det är primitivt och det är självförhärligande. Men redan på uppföljaren Red Sonic Underwear har pennan återigen doppats i svartare bläck. På Warzaw liknas livet självt vid en prostituerad, en soptunna och en picknick på ett fabriksgolv. På Das neue Konzept vrålar Thåström tills han får blodsmak i munnen efter uppbrott, nya perspektiv och nya intryck. Detta är utan tvekan skrivet med samma penna som skrev Uppgång och fall och Schweden Schweden, och alla med minsta känsla av vilsenhet, frustration och längtan efter något större kan känna igen sig. Och det är det sistnämnda som för oss till soloårens stärkande, trösterika och inte minst inspirerande lyrik.

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Ebbas frontlinjelyrik är ett minne blott, likaså Imperiets storvulenhet och PLP:s engelska toalettklotter. Kvar finns enkla ord, ord som varje människa kan förstå och formuleringar som vanliga människor tar i sin mun. Och med dessa formulerar Thåström för oss vad det innebär att vara människa. Från Kaospassagerarens osminkade skildring av vad det innebär att födas, existera och dö som människa, till senare skivors hyllningar till konsten som bygger upp en, kärleken man inte kan vara utan och järnvägsspåren som tar en dit man vill, finns det goda skäl till att hävda att Thåströms sena sololyrik är den bästa han någonsin skrivit. Kaospassageraren är i min mening den bästa rocklyrik jag stött på – och då har jag ändå lusläst Springsteen, Morrissey, Ian Curtis, Jim Morrison och Iggy Pop, för att nämna några. Alltid va på väg kan lyfta en ur vilken becksvart depression man än hamnat i, och visa hur vackert livet är och vilka möjligheter som finns när man tror att allt är förbi. Beväpna dig med vingar är likadan. Samarkanda hyllar kärleken, den till ens partner och till konsten man hämtar näring från, när man själv inte känner att man förmår. Centralmassivet är hoppet självt. Hymnen. Om Black Jim skildrar grymheten med döden, men hjälper en samtidigt att förlika sig med densamma. Främling överallt hjälper en att förstå föräldragenerationen. Fanfanfan kan en hel värld relatera till. Förlusten, sorgen, saknaden, det malande ”tänk om, tänk om”. Körkarlen öppnar upp ögonen på en och får en att förstå att det är nu vi lever. Inte sen och inte då.

Detta är varför Texter behövs. Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

Texter släpps 25 september och innehåller 200 låttexter och flera ej tidigare publicerade bilder. Förboka den här.

Attachment-1[866]
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren