Hösten är här och vad ska man göra åt det? Ingenting. Lika bra, då, att bara omfamna den. Här följer några låtar som kan hjälpa till med det. Spellista i slutet.
Varsågoda.
År: 2008
Album: Ett brus
– Ossler själv har liknat sitt sound vid en skånsk leråker i november, och på ingen annan låt än Lergraven passar den beskrivningen bättre. Öppningsraden sätter tonen direkt: Dimman ligger tät över åkern. Parat med darret i Osslers gitarr och Christian Gabels suggestiva, försiktiga trumkomp öppnas en lerig, kall och osäker värld upp. Diktjaget sitter kontemplativ vid köksbordet med en flera timmar gammal, och urdrucken, kaffekopp framför sig. Han tänker tillbaka på en bror han haft, men som mystiskt drunknat i en lergrav ute på ön. På andra sidan fönstret är tillvaron målad med tjock, mjölkgrå färg och det är som om tiden inte rör sig alls. Lergraven är en av Osslers obehagligaste och råaste låtar – både vad gäller text och musik (lyssna på gitarrerna ungefär tre minuter in och hör Ossler och Conny Nimmersjö karva sig igenom mardrömmen). Låten handlar mer om att blint och desperat leta efter något essentiellt i en värld som endast ter sig mörk och svåråtkomlig och som hur lätt som helst kan sluka den som släpper på garden, än om en bror som på ett märkligt sätt försvunnit eller drunknat. I intervjuer har Ossler berättat att lergraven existerar (på Ven, där även Lergravsvägen finns), och en bror har han – men han är i livet. I den osslerska världen är verklighet något illusoriskt och formbart. Vad som är sant, stabilt och tryggt är alltid högst oklart. Det är skrämmande, och inte olikt den vanliga världen.
År: 1989
Album: Disintegration
– En mullrande, vindpinad goth-tour de force, med en Robert Smith som formligen ylar på förståndets rand om en relation som äter upp honom inifrån och ut. Den vackra och atmosfäriska Disintegrations allra svartaste och mest oförsonliga stycke. Hade inte låtit oäven på psykos-goth-mästerverket Pornography, från 1982.
År: 2007
Album: Mount Eerie Pts. 6 &7
– Phil Elverum är på sitt allra drone-igaste humör, på denna blytunga, monotona låt om att flyta mellan sömn och vaka i en tid på året då allt och alla verkar göra detsamma. På senare år har Elverum nästan, nästan snuddat vid vad som skulle kunna liknas vid något slags publikt genombrott med de båda sorgearbetena A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), men han är långt mer än bara en sorgsen man med akustisk gitarr, vilket många av hans tidigare plattor visar. Known World är hämtad från den fantastiska EP:n Mount Eerie Pts. 6 &7, från 2007 och är ett lysande exempel på Elverums bredd.
Jason Molina – It Must be Raining There Forever
År: 2006
Album: Let Me Go Let Me Go Let Me Go
– Rockvärldens kanske ensligaste röst – den här sidan av Elvis Presley – tillhörde Ohio-bördiga geniet Jason Molina. I mars 2013 somnade han in efter år av våldsamt alkoholmissbruk. Innan dess hann han dock spela in ett otal plattor under olika namn och i olika konstellationer (de flesta förkrossande bra). Bäst är kanske 2006 års soloalbum, den nakna och karga Let Me Go Let Me Go Let Me Go, varifrån It Must be Raining There Forever alltså är hämtad. Det brusar lite, och knäpper, och pallen knarrar när Molina rör sig. Och med endast sin akustiska gitarr som ackompanjemang sjunger han från botten av sitt hjärta, om mörkret som bor där inne och mörkret som bor överallt och som det inte går att blunda för. Resultatet är lika varmt och betryggande som det är förbannat sorgset.
Thåström – Axel Landquists park
År: 2009
Album: Kärlek är för dom
– En råkall och sen kväll i en park på Söder, med höstlöv på marken och huvudet fullt av drömmar om något mer och något bättre, drömmar om Europa och om kärlek. Mycket tack vare Osslers och Nimmersjös fantastiska gitarrer är detta en av sentida solo-Thåströms allra tyngsta och musikaliskt mörkaste stunder – full av obehaglig höstkänsla.
Jacaszek – Evening Strains to be Time’s Vast
År: 2011
Album: Glimmer
– När jorden går under är det på hösten – och då är det denna låt som ringer i mitt huvud.
År: 2014
Album: Ruins
– Med endast ett piano, en eterisk röst och lite brus bygger Liz ”Grouper” Harris upp atmosfäriska ljudvärldar de flesta behöver pålägg efter pålägg för att få till. På Lighthouse maler den regnvåta oktobervärlden tröstlöst på, men i Groupers sällskap känner man sig alltid trygg.
Bruce Springsteen – My Father’s House
År: 1982
Album: Nebraska
– Om senare soloalbum som The Ghost of Tom Joad (1995) och Devils & Dust (2005) utspelats i och kring den brända myllan i sydvästra USA är mästerverket Nebraska fast förankrat i mellanvästerns och östkustens allra ruggigaste höstmånader. Det hörs allra tydligast på titelspåret och på suggestiva State Trooper, men även på den avskalade och psalmlika My Father’s House. Här hörs det i de ödsliga ackorden och i den kärva produktionen, men också i Bruces stoiska röst, som sjunger om rotlöshet, arvsynd och om att famla efter religion.
Cocteau Twins – Musette and Drums
År: 1983
Album: Head Over Heels
– Många försöker emulera dem, men nästan ingen gör svart, ödslig och drömsk postpunk som Cocteau Twins gjorde på Head Over Heels – deras största stund. Och nästan ingen spelar förtvivlad, skriande gitarr bättre än vad Robin Guthrie gör från 3:10-strecket och någon minut fram.
Steve Von Till – Warning of a Storm
År: 2000
Album: As the Crow Flies
– Neurosis-sångaren Steve Von Till har några riktigt fina soloskivor under bältet. Bäst är kanske debuten, As the Crow Flies. Där Neurosis varvar larm med sludge-metal, atmosfärer och avgrund är Von Tills soloalster lågmälda och avskalade. De kryper under skinnet på en och skrämmer inte med volym utan med olustig stämning. Ett gott exempel är solodebutens hörnsten Warning of a Storm. Där viskar Von Till sin text, sin bedjan, om att få lite glädje, lite harmoni och stabilitet till låns. Och detta kompad endast av ett mycket litet antal strängar på sin akustiska gitarr, en fräsande synth-ton och en ödesmättad fiol. Naket, kärvt och fruktansvärt fint.
År: 1957
Album: Where Are You?
– Avslutar listan något förutsägbart med detta gamla örhänge. Mollstämt så det förslår, när Sinatra begråter en kärlek som likt sommaren ter sig oändligt långt borta. Det är mäktigt hur många av Sinatras låtar, även om de alldeles uppenbarligen tillhör en svunnen tid, låter oförskämt fräscha och bra såhär långt efteråt.
482 MHz 