Philadelphia-bandet The War on Drugs, ett av indievärldens mest hypade, släppte i dagarna sitt fjärde album – det på förhand oerhört upphaussade A Deeper Understanding. Föregångaren Lost in the Dream från 2014 var ett av det årets bästa och mest atmosfäriska album. Där blandade man genialt shoegazing med americana och 80-talets syntifierade heartland-rock och fick till ett skimrande resultat – det var vackert men med bett. På A Deeper Understanding har kanterna slipats ner. Soundet är vänare, tempot långsammare. Inget fel på det, i sig. Problemet här ligger i att det låter lite för nedslipat, lite för mysigt. Skivan är inte dålig, men lunkar på i söndagspromenadtakt. Låtarna är välspelade, välskrivna och texterna är lätta att relatera till. Men bortsett från Pain, episka Thinking of Place och den vackra avslutaren You Don’t Have to Go, skivans i särklass bästa låtar, är det inte mycket som sticker ut eller händer. Det är svårt att minnas de andra låtarna. Det blir för homogent.
Något annat som ligger skivan i fatet är dess längd; den klockar in på 66 minuter, och med tanke på dess lite mjäkiga sound och det faktum att samma sångmelodi och låtuppbyggnad tycks återanvändas gång på gång (och för att inte tala om sångaren Adam Granduciels skamlösa Bob Dylan-imitationer som skivan genomgående är ”strösslad” med) känns det som en evighet. Albumet bara pågår och pågår, inte mycket händer, det kryper i kroppen, man blir irriterad och förstår till en början inte varför.
Men som sagt, det är ingen dålig skiva och TWOD är ett bra band. Åtminstone tre låtar på plattan är riktigt bra, och Granduciel är vass på att sätta ord på känslor kring vilsenhet, uppgivenhet, sorg och tvivel. Och han menar vad han säger, både verbalt och musikaliskt. Det är mer än man kan säga om många andra.
Bild hämtad från Wikipedia (By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=54892479).
482 MHz 