Recension: Agent Blå

Och så var den här, Agent Blås fullängdare, efter en lång rad singlar. Singlarna, som alla återfinns på albumet, var larmiga postpunkdängor med mycket (döds)popkänsla. Resten av albumet låter likadant. Det är ett jämnt och enhetligt album, och kvalitén är definitivt hög, men det är aningen odynamiskt. De göthbergska Robert Smith-gitarrerna går som en röd tråd genom hela plattan. Likaså det relativt snabba tempot, och skivan hade absolut tjänat på ett par långsammare nummer för att bryta av och skapa fler nyanser och mer djup. Det ska dock tillstås att gitarrerna är skivans stora behållning – lead-gitarristen är Göteborgs nästa gitarrhjälte.

Man uppnår en dynamik med sistaspåret, tillika plattans odiskutabelt bästa låt, Faust. En sex minuter lång, kylig postpunk-dräpare om en relation som inte riktigt vill sig. Här tar gitarrerna stor plats och de gör de allra bästa av det. Jag gläds med alla unga (och olyckliga) dödspopälskare, som får ha denna pärla i hörlurarna på väg hem efter någon mindre lyckad kväll. Här hittar man en tyngd och ett uttryck som man mer än gärna får ta med sig till uppföljaren. Och jag ser fram emot att följa dem.

Bild hämtad härifrån.