482 MHz:s adventskalender: Lucka 3

Idag vill jag lyfta fram ett band som förtjänar all uppmärksamhet. Jag talar om Göteborgsduon Fåglarna. Deras diskografi är minst sagt liten – endast en tvåspårssingel har det blivit (se nedan), utgiven för några år sedan. Men oj, vilken fullträff det är. På blott tolv minuter och utrustade med stram, kall elektronik och kontrasterande luftig sång skapar de en ödslig, karg och samtidigt djupt tilldragande ljudvärld på ett sätt man annars van vid hos mästare som Sällskapet och Suicide.

Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera det här bandet. Är man det minsta intresserad av suggestiv och elektronisk musik från längst in bland skuggorna är Fåglarna ett måste.

Recension: Beverly Kills – Elegance in a State of Crisis

beverly

Göteborgarna i Beverly Kills har efter en lång rad singlar nu blivit med EP (ute nu via Welfare Sounds and Records). Popkänslan från de tidiga singlarna får här stå tillbaka för den svärtade postpunken. Även om materialet är genomgående starkt saknar jag ändå knäckande fullträffar som pop-mästerverket ”Dreamless” (2018). De hittar en gyllene mellanväg på skimrande, råcoola ”A Scarlet Night”, vars vemodiga, snygga refräng låter som något Jocke Berg kunde ha skrivit runt 2005. En annan höjdpunkt är avslutande ”Seven Sisters”. Här lyckas de med bedriften att låta både hypnotiska och malande och melodiösa. Och här, precis som på övriga plattan, briljerar gitarristen John Jonsén. Ge honom en gitarr och han kommer med lätt hand att skildra ilska, bottenlös sorg, eufori och gnagande frustration eller vilken annan känsla du råkar känna. I honom hör man Johnny Marr, Robert Smith, Sami Sirviö och Anders Göthberg, och att övriga han spelar med, Alma Westerlund (sång, synth), Viggo Mattsson (bas) och Hampus Höggren (trummor), också är snortajta gör inte saken sämre.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”A Scarlet Night”

Om ni gillar detta: Kent – The Hjärta och Smärta EP, Agent BlåMorning Thoughts

Skivbolaget Luxury lägger ner – 482 MHz minns BOAT CLUB

boat club

Göteborgslabeln Luxury lägger ner verksamheten. Efter 13 år har bossen Rasmus Hansén nått vägs ände och vill syssla med något annat – och det är han väl värd. I 13 år har han givit ut inte sällan blödande romantisk, ofta drömsk, alltid högkvalitativ indie med band och artister som Franke, Palpitation, Anton Kristiansson, My Darling YOU, School ’94 och många fler. Men ett Luxury-släpp sticker ut extra mycket för mig: Göteborgsduon Boat Clubs hittills enda platta, den sällsynt vackra Caught the Breeze från 2007.

Jag upptäckte Boat Club någon gång på hösten 2007, ett par månader efter att Caught the Breeze hade släppts. Jag var 22 år och hade brutit upp från min stillastående tillvaro i min västsvenska hemstad och börjat ett nytt, på alla punkter mer givande, liv i Kalmar. Ny luft i lungorna (havsluft, dessutom!), nya intryck att svepas med av, nya känslor som fick hjärtat att slå. Det var på många sätt en exiltillvaro, något som jag än i dag är allt annat än främmande för. Och precis som exiltillvaror brukar vara var tiden i Kalmar absolut nödvändig – och väldigt fin.

Då som nu konsumerade jag mycket musik, och musiken fick förstås tillvaron att skimra extra mycket. 2007 var dessutom ett särdeles starkt musikår. Sällskapet debuterade, Bright Eyes gav ut det episka albumet Cassadaga, The National släppte vad som än i dag måste betraktas som sin bästa skiva, och så vidare… Och så var det Boat Club, då.

Två grabbar, Andreas, 22 och Magnus, 25, från Göteborg. 2006 bildar de en duo. De spelar gitarr, synthar, elektroniska trummor, sjunger bitterljuva sånger om kärlek, minnen och havet, och spelar in allt själva på dator. Andreas sjunger och lägger beatsen. Magnus spelar gitarr och synth. Skivbolaget Luxury nappar och släpper debut-ep:n Caught the Breeze i juli 2007. Skivan får minimal uppmärksamhet i Sverige, utanför indiekretsarna. Mig når den som en slägga ett par månader senare.

Caught the Breeze skulle komma att utgöra ett perfekt soundtrack till min exilhöst på Östkusten 2007. Balearica-genren, som Boat Club till viss del får sägas tillhöra, är ju egentligen ganska solig, men för mig är Caught the Breeze regntunga, skiffergrå skyar, luft tyngd av fukten från havet, en kuststad i dvala i väntan på nästa turistsäsong. Deras über-romantiska sound och melodier satte mitt redan sprittande hjärta i gungning. Jag minns mången promenad i det kalmaritiska duggregnet med Boat Club i hörlurarna, och varje gång jag tänker tillbaka på den tiden ligger Nowhere eller Memories som ett varmt, bitterljuvt ljudspår i bakhuvudet – och varje gång jag lyssnar på Boat Club är det på den tiden jag tänker.

Året därpå lämnade jag Kalmar, och livet skulle de kommande åren sakta men säkert falla isär för att sedan, tids nog, byggas upp igen och bli något annat. Något ännu större. Boat Club har emellertid inte hörts av sedan 2007 – i vart fall inte på skiva. För två år sedan försökte jag styra upp en jubileumsintervju med Magnus och Andreas, men det rann ut i sanden. Kanske ville de låta då vara då. Låta Caught the Breeze vara i sin 2007-kapsel. Och vem kan klandra dem?

 

Lördag 25 maj arrangerar Luxury en avslutningsfest på Pustervik i Göteborg. Nya och gamla band ska spela. Kanske är Boat Club ett av dessa.

Recension: Agent Blå

agent-690x690

 

Och så var den här, Agent Blås fullängdare, efter en lång rad singlar. Singlarna, som alla återfinns på albumet, var larmiga postpunkdängor med mycket (döds)popkänsla. Resten av albumet låter likadant. Det är ett jämnt och enhetligt album, och kvalitén är definitivt hög, men det är aningen odynamiskt. De göthbergska Robert Smith-gitarrerna går som en röd tråd genom hela plattan. Likaså det relativt snabba tempot, och skivan hade absolut tjänat på ett par långsammare nummer för att bryta av och skapa fler nyanser och mer djup. Det ska dock tillstås att gitarrerna är skivans stora behållning – lead-gitarristen är Göteborgs nästa gitarrhjälte.

Man uppnår en dynamik med sistaspåret, tillika plattans odiskutabelt bästa låt, Faust. En sex minuter lång, kylig postpunk-dräpare om en relation som inte riktigt vill sig. Här tar gitarrerna stor plats och de gör de allra bästa av det. Jag gläds med alla unga (och olyckliga) dödspopälskare, som får ha denna pärla i hörlurarna på väg hem efter någon mindre lyckad kväll. Här hittar man en tyngd och ett uttryck som man mer än gärna får ta med sig till uppföljaren. Och jag ser fram emot att följa dem.

 

Bild hämtad härifrån.