Dubbelrecension: Vincent Bahar – Victoria & Nizui – Still Evaluating

Denna gång ska jag avhandla dels ett färskt släpp och dels ett av de som blev över och inte hanns med från 2019. Två debuter (ish), båda relativt egna i sitt slag här i landet. Varsågoda!


 

Vincent Bahar Victoria (EP)

Vincent Bahar - Foto_ Gabriella Towliat
Foto: Gabriella Towliat

– Efter att tidigt i höstas släppt den snygga singeln ”I Give Up” har det nu blivit dags för den svensk-iranska Malmö-artisten Vincent Bahar att EP-debutera. EP:n har fått namnet Victoria, vilket också är vad Vincent Bahar en gång i tiden döptes till. För att bli kvitt den duktiga flickan hon länge varit och nu var trött på bytte hon namn. Namnet hon valde både utmanar och skrattar åt gränser – precis som hennes musik. Bahar blandar skickligt experimentella och nästan hotfulla elektroniska ljudvärldar med trap-beats, pianostick och persiska melismer – utan att bry sig ett smack om detta kan te sig väl eklektiskt för den breda massan. Och det är vi glada för. Vincent Bahar är en artist full av integritet, kreativitet och skaparlust – och hennes karriär är blott i sin linda. Jag ser fram emot att följa henne.

Victoria släpps i morgon fredag 10/1.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Pantea” eller ”I Give Up”

Om ni gillar detta: Portishead – Third


 

Nizui – Still Evaluating

nizui

– Stockholmsbandet Nizui är ett av landets intressantaste unga band. När jag för ganska exakt ett år sedan skrev om deras demo-EP Daisy’s Dystopia menade jag att de trots sin ringa ålder och brist på erfarenhet redan var huvudet högre än de flesta i landet som lirar postpunk – och nu, med ett album i bagaget, släppt i november förra året, är det tydligt att så fortfarande är fallet.

Precis som på EP:n är influenserna många. Det tidiga 80-talets mest svärtade och mullrigaste goth och postpunk ekar ljudligt i fantastiska låtar som ”Under the Rug” och ”Up Close”. I ”These Toys Are Not For Protection” hörs snarare math rock-och posthardcore-influenser. Singeln Stabilize är som ett Interpol med bensin i blodet. Drömska synthar dyker upp här och var på skivan och bidrar med atmosfär och kyla. Vissa låtar är slyngelrock á la tidiga Libertines, men ett Libertines nedsänkt i tjära, med för mycket weltschmerz för att orka vara coola rebeller.

Och så vidare. Influenserna är som sagt många, men i Nizuis originella blandare låter det ändå inte som så mycket annat i Sverige. Till nästa platta vill jag att de satsar ännu mer på atmosfär och mindre på volym – nyss nämnda ”Up Close” visar ju att de behärskar även det till fullo – för dynamikens skull.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Up Close

Om ni gillar detta: Have a Nice Life – The Unnatural World

Bäst just nu: september 2019

 

Höstens första Bäst just nu varvar debutanter med ikoner, färskingar med legender och det känns förstås toppen. Varsågoda.

 

Iggy PopFree (album)

– När Iggy gjorde comeback 2016 med lysande plattan Post Pop Depression var det menat som ett sista farväl, en avslutning på en minst sagt legendarisk karriär. Så blev det (som tur var) inte. Sedan dess har han turnerat flitigt och gjort flera gästspel på andra artisters låtar, och nu är han alltså tillbaka med ett album. Vad annars ska en sådan som Iggy Pop göra? Leva pensionärsliv hemma i Florida? Golfa? Knappast. Urkrafter som Iggy går inte att tygla och det går inte att omplacera dem. De måste tillåtas göra det de är skapta för och de måste få vara ”in the thick of it”. Free är dock ingen rockplatta, som Post Pop Depression på flera sätt var (även om referenspunkten ändå var Berlin anno 1977), men den är ändå kvintessentiellt Iggy. Sentida Iggy, om inte annat. Den varvar spoken word, som vi känner igen från Avenue B (1999), med jazz, som präglade plattor som Preliminaries (2009) och Aprés (2012), och återknyter samtidigt till den kyliga berlinrocken från Post Pop Depression. Men det är trots allt ingen hundraprocentigt helgjuten platta och den tyngs ner av ett par rätt fåniga, ”humoristiska” låtar. Men trots det är den en värdig fortsättning på Iggys sena karriär.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Sonali

Om ni gillar detta: Iggy Pop – Post Pop Depression, Iggy Pop – The Idiot och Noveller – Fantastic Planet (ambient-gitarristen Noveller har varit med och skrivit en del av musiken på Free och hennes inflytande är påtagligt)

 

Vincent BaharI Give Up

– Ett av den tidiga höstens mäktigaste svenska släpp står Malmö-artisten Vincent Bahar för. I våras släppte hon sin debutsingel Transcendence – en spoken-word-aktig sak som tyvärr föll mellan stolarna. Nu är hon emellertid tillbaka och nu tvingas man kapitulera – för detta är bra. Med regnvåt elektronisk atmosfär, trap-inspirerade beats, ett ack så svalt pianostick och sjukt suggestiva österländska influenser och ljud har Bahar skapat ett underbart moody stycke popmusik som bör tilltala såväl svartklädda som hipsters – och musikjournalister. Inte för att jag tror att Bahar står och faller med andras omdömen; redan i första versen sjunger hon I give up on love to be free. Och man tror henne. Jag ser fram emot att följa henne.

 

Swans It’s Coming It’s Real

– Jag uppskattade de fyra album som Swans-konstellationen 2010-2017 släppte, men tyckte att de lite för ofta hängav sig åt märklig rytmik och lite för sällan åt det som Swans en gång gjorde så bra, nämligen atmosfär och obehaglig skönhet. Jag saknade soundet på skivor som White Light from the Mouth of Infinity, The Great Annihilator och Soundtracks for the Blind – då de blandade rena akustiska nummer med drones och tung, närmast postpunkig rock. Det var obönhörlig svärta, men det var lika mycket skönhet. Swans anno 2019 är en annan historia och Michael Gira (hjärnan bakom Swans) har ett nytt tänk och jobbar numera med rörlig ensemble. Och kanske, kanske har mina önskningar äntligen blivit uppfyllda, för nya singeln hade utan problem passat in på både The Great Annihilator och Soundtracks for the Blind. Den är nämligen både atmosfärisk och malande meditativ, befriad från hurtiga rytmexperiment och 64-årige Gira visar med all önskvärd tydlighet att hans röst inte åldras alls. Som om detta inte vore nog gästar systrarna Anna och Maria von Hausswolff med änglalik bakgrundssång och skänker både värme och en känsla av trygghet. 25 oktober släpps nya Swans-plattan Leaving Meaning och den har all potential att bli höstens bästa. 

 

Jeff BuckleySky Blue Skin

– Jeff Buckley släppte aldrig sitt andra album – uppföljaren till succén Grace från 1994. Under inspelningarna av plattan i maj 1997 drunknade han i Mississippi-floden. En hel del av det han spelade in efter Grace har dock släppts genom åren – nu senast den fantastiska Sky Blue Skin, som sägs vara bland det allra sista han spelade in. En mörk, avskalad slowburner med en fragmentarisk, om än djupt fascinerande, text om död, kärlek och svårigheten med att leva.

 

Allo Suns2am

– Malmödebutanterna i Allo Suns blandar skimrande 80-tal med shoegazigt 90-tal och vemodigt 00-tal och levererar en högst imponerande debutsingel. Alla som följt 482 MHz vet att detta är tre beröringspunkter jag går igång på rejält när det kommer till pop – och Allo Suns prickar alltså in alla tre på första försöket. Jag ska med glädje följa deras utveckling.