Det finns stämningsfull musik och så finns Bohren & der Club of Gore. I 25 år har de förgyllt mångas ensamma nätter med sin patenterade darkjazz, doomjazz, dark ambient-jazz… Epiteten är många. Själva kallar de sin musik för Detective Jazz. Och det finns en poäng i det. Jazzen som Bohren gör är lika hårdkokt som valfri Chandler– eller Hammett-roman eller Bogart-film. Själv tänker jag på dem som några som tonsätter urban alienation. Det är kanske klyschigt, men det är lika sant för det: Bohrens musik är ensamma nätter under stjärnlösa himlar, där det enda ljuset man får till skänks är det som strilar ner från neonskyltarna och gatlyktorna som kantar de regnvåta gatorna. Och nya albumet, Patchouli Blue, är inget undantag.
Efter 25 år visar de inga tecken på kreativ åderförkalkning. Uttrycket, som de varit trogna under de här 25 åren, är lika fängslande och unikt som alltid och de fortsätter att finslipa det. På öppningsspåret ”Total Falsch” hörs en sorg jag tidigare inte förknippat med Bohren. Samma känsla dyker upp i nästa stycke, ”Verwirrung am Strand”, vars melodislinga bär vissa likheter med Sinatras ”Why Try to Change Me Now”. Drömska ”Tief gesunken”, ”Vergessen & Vorbei” och albumets två sista spår, ”Sag mir, wie lang” och ”Meine Welt ist schön”, lånar mer inspiration från elektroniska ljudvärldar än man är van vid från Bohren – även om det såklart låter Bohren till 100 procent. Här hör jag influenser som borde utforskas djupare. I övrigt hänger David Lynchs och Angelo Badalamentis andar tungt över ljudbilden, precis som vanligt. Det är anmärkningsvärt hur mycket Bohren lyckas ösa ur de källorna utan att det känns som att de upprepar sig. För de gör de inte. Och gör de det, så stör det inte. De kan fortfarande, likt få band som gör uteslutande instrumental musik, karva ut vackra stycken om längtan, ensamhet och ödslighet, ur sina instrument, och gör på kuppen ensamma nätter mindre ensamma.
Betyg: 8/10
Bästa låt: Patchouli Blue
Om ni gillar detta: Bohren & der Club of Gore – Sunset Mission
482 MHz 