”The grinding horrors of daily life are softened by song.” Och med de orden, en ny bunt recensioner. Varsågoda.
Det är inte mycket som skiljer Angst Sessions sologrejer från musiken han skapar ihop med Offermose i duon Den sorte død eller för den delen den musik som Offermose gör som soloartist. Det är alltjämt filmisk dungeon synth med blinkningar till såväl nordiska urskogar som till det forna östblocket och till zombie-apokalypser – det är bara det att både Den sorte død och Offermose förvaltar soundet och genren mer dynamiskt och med mer gripande resultat än vad Angst Sessions gör på nya soloalbumet Evighetsträd. Här blir det istället lite för tunt och lite för jämntjockt. Plattan hade behövt mer tyngd och låtarna lite mer personlighet. Men även om jag gnäller nu – och det gör jag – är det inte tal om ett stort misslyckande för Angst Sessions. Men jag hade förväntat mig något mer drabbande.
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Kolmila”
Om ni gillar detta: Den sorte død – Bundløse søer
De senaste fem åren har Jerome Reuter varit mycket generös med Rome-album. Förutom fem traditionella studioalbum (inklusive föreliggande platta) har han sedan 2016 även släppt två instrumentala martial-industrial-plattor, en mini-lp och två sessions-plattor. Problemet har dock varit att studioalbumen kraftigt pendlat – och det mellan briljanta (The Hyperion Machine), underpresterande/famlande (Hall of Thatch), jättebra (Le Ceneri di Heliodoro) och rena besvikelser (The Lone Furrow).
Det var alltså med viss ängslan jag tog mig an Reuters senaste giv, Parlez-Vous Hate?. De två första singlarna, det kvintessentiellt rome-ska titelspåret samt den hotfulla, malande, lysande ”Panzerschokolade”, om psykotiska, meth-pundade nazi-soldater under Andra världskriget, lovade gott. Men ändå. Man kan aldrig riktigt veta. Min ängslan byttes dock snabbt ut mot glädje när jag efter blott en genomlyssning kunde fastslå att detta är Romes bästa platta sedan 2016 års fantastiska The Hyperion Machine.
Äntligen ett fokuserat album, fritt från gästartister, med en koherent och renodlad samling låtar i fokus. För det här är verkligen ett album som bygger på starka, välskrivna låtar – som alltid är fallet med Romes bästa album – oavsett om det rör sig om den Springsteen-blinkande poprock-dängan ”Born in the E.U.”, den redan klassiska Rome-balladen ”Der Adler trägt kein Lied” eller den bländande, postpunkiga alt-pop-låten ”Blood for All” (eller någon av de andra höjdpunkterna på plattan, för den delen). Och Jerome Reuters signum, nu som förr en särdeles potent och unik blandning av europeiska chansons, engelsk postpunk och Leonard Cohen, löper som en brinnande röd tråd genom hela albumet. Detta är Rome precis som jag vill ha honom.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Blood for All” eller ”Feral Agents”
Om ni gillar detta: gräv vidare i Romes katalog och tacka mig efteråt
482 MHz 