482 MHz minns Jason Molina – 30 december 1973 – 16 mars 2013

Man skulle kunna säga att Jason Molinageniet bakom band och konstellationer som Songs: Ohia och Magnolia Electric Co. – inte var gjord för denna värld. Han var för ömtålig och för mottaglig, för sårbar och för äkta. Det var därför han kunde skriva texter om mänskligt lidande bättre än de allra flesta – texter som han sedan sjöng med den ensammaste rösten den här sidan av Elvis Presley. Men det var väl också därför som han hängav sig åt, och sedermera förlorade sig i, flaskan. Något som tog hans liv idag för åtta år sedan.

Jag upptäckte Molina i etapper mellan 2008 och 2013. När han gick bort hade jag precis börjat hitta in till honom på djupet. Det var en smärtsam förlust som dock fick mig att med omättlig aptit lyssna på allt han gjort och snabbt inse att han var en av de som bäst och sannast sjöng mitt liv – oavsett om han klädde sina makalösa texter om ensamhet, depression, kärlek och död i Neil Youngsk countryrock eller karg och ödslig americana.

Han var kanske inte gjord för denna värld, men samtidigt var hans hjärta, hans röst, hans texter och hans melodier precis vad vår kalla, ogästvänliga värld behövde. Och han hade behövts idag mer än någonsin. För att hylla Jason har jag här samlat 30 av hans bästa låtar i en spellista. Tio låtar med Songs: Ohia, tio låtar med Magnolia Electric Co. och tio låtar som han släppte i eget namn. Får jag en enda människa att upptäcka Jason har jag gjort en enorm kulturgärning.

Varsågoda.

Recension: Jason Molina – Eight Gates

molina

Jason Molina dog i mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag. Han dog ensam och gravt alkoholiserad i en liten lägenhet i Indianapolis. Han var djupt respekterad av sina likar efter att i över 15 år givit ut en lång rad klassiska album som Songs: Ohia, med Magnolia Electric Co. och i eget namn. Men han var långt ifrån rik och berömd. Ej heller i döden har Molina uppnått den ordentliga ikonstatus han borde fått för längesedan. Om situationen förändras med detta postuma album, enligt uppgift innehållande Molinas sista bevarade inspelningar, återstår att se. Oavsett cementerar Eight Gates gott och väl det vi redan invigda vetat i flera år – att Jason Molina är bland det renaste, vackraste och helt enkelt bästa vi har, i döden såväl som i livet.

Molinas musik har alltid haft en okuvlig förmåga likt få att kunna beröra en i ens själs allra innersta. Detta oavsett om det rört sig om country, indiefolk eller Crazy Horse-inspirerad folkrock. Men för den här skribenten blir det som allra bäst när det mesta skalas bort och kvar blir en gitarr, ibland en akustisk, ibland en elektrisk, och några få utsökt utvalda pålägg – och så Molinas ensliga, rena stämma, förstås. Precis detta får man på Eight Gates, släppt tidigare i augusti på Secretly Canadian. Skivan bör därför nämnas i samma andetag som mästerverket Let Me Go Let Me Go Let Me Go, The Ghost, Ghost Tropic och Didn’t It Rain. Eight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt, djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt och precis vad man vill ha när hösten nalkas.

Jag tappar fattningen under flertalet spår, men mest bränner det till under öppnaren ”Whisper Away”, den meditativa psalmen ”Old Worry” och den knäckande, självbiografiska avslutaren ”The Crossroad + the Emptiness”. Och under acapella-introt till ”Fire on the Rail” upplöses tid, rum och logik och Jason sitter bredvid en. Illusionen bryts förstås, och den grymma verkligheten ter sig grymmare än vanligt.

Ska jag klaga på något är det väl att vissa spår inte känns riktigt färdiga, och det är lätt att undra om Jason själv hade velat att de släpptes (de låg ju ändå i skrivbordslådan från det att de spelades in tills dess att Jason dog). Och kanske är det därför fel att lansera  Eight Gates som och kalla det för ett album. Men nu är det som det är, och trots sina brister är det ett oerhört vackert album, som väl står sig bredvid Molinas många mästerverk.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Old Worry”, ”The Crossroad + the Emptiness”

Om ni gillar detta: Jason Molina – Let Me Go Let Me Go Let Me Go


molina2

Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame